wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-SOU-1999-88 Del 3 GRK Granskningskommissionens bet+ñnkande.pdf/291

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


oavsett

efter det att hovrättens friande dom mot Christer P hade vunnit laga kraft. Det som är mest förvånande i detta sammanhang är att ingen på allvar tycks ha övervägt denna sak 1989-1990. Skälet härtill torde vara att som ledningsstrukturen för PU ser ut, och som de inblandade uppfattar sina roller, var detta inte en fråga som låg på någons bord. Det borde varit en fråga för mordutredningens ledning, men mordutredningen har i frågor av detta slag inte någon ledning. Förundersökningsledaren har inget mandat att bestämma vem som skall vara spaningsledare. Det är istället en fråga för rikskriminalen, som i sin tur inte är ansvarig för förundersökningen. Det kan tilläggas att likartade iakttagelser och reflektioner kan göras beträffande förhållandena sedan Högsta domstolen på försommaren 1998 avslagit Riksåklagarens resningsansökan (jfr sist i detta kapitel). Informationsfrågorna. Ledningen för mordutredningen har inte tagit något samlat grepp om informationsfrågorna. Utredningen har tilldragit sig ett enormt intresse under mycket lång tid. Detta intresse om det kommit från media, den breda allmänheten, omgivande myndigheter eller politiska organ – har påverkat mordutredningen på olika sätt. Uppmärksamheten har många gånger försvårat arbetet och arbetsförhållandena. Den har också utlöst "affärer” av olika slag, som i sin tur haft negativ inverkan på utredningsförhållandena.

Mordutredningens ledning har haft gott om tid på sig att anpassa sig till det stora och bestående intresset. Eftersom detta just kan påverka utredningen negativt har det funnits skäl att fundera över om informationsfrågorna skulle kunna hanteras så, att negativa effekter i görligaste mån förebyggdes. Några åtgärder med sikte på att hantera sådana påtagligt reella problem har vi emellertid inte kunnat identifiera. Det har tvärtom varit så, att PU själv, bl.a. genom sin otydliga ledningsstruktur, bidragit till svårigheter genom sitt sätt att agera gentemot massmedia. Vi tänker då bl.a. på Hans Ölvebros och Anders Helins uttalanden våren 1994 (jfr ovan Informationsfrågor). Polisspåret. Vi har som framgått funnit att ledningsansvaret inte fungerat beträffande det s.k. polisspåret, se ovan och kapitel 4. Det rör sig här om ett ansvar som enligt vad som utvecklades av Juristkommis9

Samma beslutsförutsättningar förelåg 1997, då chefen för rikskriminalen Lars Nylén beslöt att Hans Ölvebro inte längre skulle vara spaningsledare. Beslutet föregicks inte av någon förfrågan till förundersökningsledaren Jan Danielsson, som för oss uppgivit att han, om han blivit tillfrågad, i och för sig inte direkt skulle ha motsatt sig detta, men att de händelser som föranledde Nyléns beslut, dvs det som var förknippat med förundersökningen mot Hans Ölvebro, inte var något som hade rubbat Danielssons förtroende för Ölvebro.