wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-SOU-1999-88 Del 3 GRK Granskningskommissionens bet+ñnkande.pdf/295

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


Juristkommissionen påtalade att förundersökningsledningen under Claes Zeime hösten 1986 hade utövats kollektivt utan att en sådan ledningsform hade stöd i lagen. Juristkommissionen underströk att en åklagare skulle vara förundersökningsledare, inte en grupp av åklagare. Sakligt sett har detta att göra med tydligheten i ledarskapet och ansvarsförhållandet. Vi har emellertid iakttagit att ”åklagarna” fortsatt att hantera förundersökningsledarskapet i mer eller mindre kollektiva former. Beträffande flera frågeställningar som dykt upp i vår granskning har det således visat sig oklart vilken åklagare som gjort vad etc. (se t.ex. kapitel 7 angående uppslaget GH). Ett illustrativt exempel utgör resningsansökan den 5 december 1997. Den författades i ”jagform”, men undertecknades av inte mindre än fem personer. Vi anser att detta ”kollektiva” arbetssätt har bidragit till ett otydligt ledarskap.

Vi konstaterar vidare att förundersökningsledningen beträffande flera av de punkter vi tagit upp ovan, som exempel på oklarheter i ledningsstyrningen, inte uppfattat sig som ansvarig, trots att dess företrädare formellt uppger sig vara ansvariga. Detta är en konsekvens av den grundläggande oklarhet som vi pekat på under föregående rubrik. Riksåklagaren borde ha skapat större klarhet i ansvarsförhållandena, inte minst mot bakgrund av det som hade inträffat 1986. I själva verket har Riksåklagaren här fortsatt visa den typ av passivitet, som även förelåg som en bidragande orsak till händelseutvecklingen 1986.

Genom regeringens beslut den 5 februari 1987 lades förundersökningsledarskapet hos Riksåklagaren medan polisarbetet skulle ledas av Rikspolisstyrelsen. Vi konstaterar att Rikspolisstyrelsen genom beslutet att utse Hans Ölvebro till spaningsledare delegerade sin del av ansvaret till en nivå där det operativa ansvaret normalt ligger och där det kan utövas med full kraft. Dessförinnan låg ledningsansvaret på en avdelningschef under rikspolischefen. Ett motsvarande beslut träffades på åklagarsidan först 1996, då Jan Danielsson blev förundersökningsledare. Detta borde enligt vår mening ha skett mycket tidigare. Nu kom förundersökningsledarskapet i närmare tio år att ligga kvar på den person som upprätthöll den redan i sig arbetskrävande funktionen som biträdande riksåklagare.

När frågan om resning i målet mot Christer P aktualiserades 1997 var det formella läget från åklagarsynpunkt något komplicerat. Chefsåklagaren Jan Danielsson var förundersökningsledare på Riksåklagarens uppdrag. Ett beslut att ansöka om resning kan endast fattas av Riksåklagaren, som därmed kunde synas sitta på flera stolar samtidigt. Som vi fått saken beskriven involverade resningsbeslutet ett antal åklagare hos Riksåklagaren. Formellt kan beslutet emellertid inte betraktas på annat sätt än som fattat av riksåklagaren Klas Bergenstrand (i dennes egenskap av Riksåklagare och inte som av regeringen förordnad