wpu.nu

Sida:Broken/Ann-1999-09-13 1327 Granskningskommissionens bet\xc3\xa4nkande ang\xc3\xa5ende brottsutredningen efter mordet p\xc3\xa5 statsministet Olof Palme 1999\x3b88 - Del 1\x2epdf/265

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


Det finns tecken på att inte heller UD alltid varit så tillmötesgående som krävs för ett konstruktivt samarbete. I Banisadr-ärendet synes UD ha intagit en attityd som PU kan ha upplevt ungefär på samma sätt som man från UD:s sida upplevde utredarnas ointresse för Townley-ärendet. Det är begripligt om PU här ansåg att UD och ambassaden var den enda eller i vart fall närmast till hands liggande vägen att få hållfastheten i Banisadrs uppgifter prövade. Men UD satte uppenbarligen andra hänsyn före PU:s i detta fall. Det är svårt att bedöma om den avvägning UD där gjorde var riktig, men attityden synes inte ha varit konstruktiv och det kan konstateras att utfallet främjade utvecklingen av den s.k. Ebbe Carlsson-affären.

Slutligen finns det skäl att framhålla, att en hel del trots allt gjordes till utrönande om mordet kan ha haft en internationell bakgrund. Trots frånvaron av dokumentation finns det enligt vår bedömning inte skäl att betvivla att säkerhetspolisen använde de kanaler man hade för att ”lyssna”. Enligt vad som uppgivits i olika sammanhang, bl.a. av PerGöran Näss i samtal med den tidigare Palmekommissionens ordförande och sekretariat, framkom ingenting. Till samma resultat ledde den i detta avsnitt omnämnda ”demarchen”. Det är möjligt att denna inte var optimal för sitt syfte, men det är samtidigt tänkvärt att det inte här framkom något som helst, bortsett från de uppgifter angående PKK som kan misstänkas ha haft desinformativt syfte. Om mordet saknar internationell anknytning är denna frånvaro av reaktioner på de förfrågningar som gjorts naturlig och logisk.

Den synpunkt som framförts från förundersökningsledningen om att ett mer organiserat samarbete mellan UD, som ju är en del av regeringskansliet, och PU hade varit konstitutionellt problematisk, delar vi. Likartade synpunkter har som framgått framförts av Jan Eliasson i olika sammanhang. Utredningen av mordet på statsministern har i det hänseendet belyst en svaghet i den svenska förvaltningsmodellen, med dess helt fristående myndigheter. Däremot har vi mindre förståelse för att PU inte gett UD "feed-back”. Det är förstås riktigt att de som är sysselsatta med en brottsutredning inte skall ägna sig åt att ”avrapportera” alla tips och uppslag man får till uppgiftslämnarna. Relationen till UD fanns det emellertid skäl att vårda just av hänsyn till utredningsintresset. En stor mängd tips kanaliserades till UD och man hade där behov av "feed-back” för att kunna organisera sin insats så effektivt som möjligt och därmed på bästa sätt kunna bidra till utredningsarbetet.

29

PK-minnesanteckningar nr 20.