wpu.nu

Sida:Broken/Ann-1999-09-13 1327 Granskningskommissionens bet\xc3\xa4nkande ang\xc3\xa5ende brottsutredningen efter mordet p\xc3\xa5 statsministet Olof Palme Del 3 1999\x3b88 - Del 3\x2epdf/299

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


Både Justitiedepartementet och Riksåklagaren har utgått från att det förekommit kontakter som numera inte kan vare sig beskrivas eller beläggas. Resultatet av våra efterforskningar i denna del är egentligen endast att sådana kontakter inte dokumenteras. Detta är i och för sig ägnat att förvåna. (Jfr även de saknade handlingarna från beslutet att avlyssna Miro Baresic, se kapitel 5.) Dels måste det höra till grundläggande förvaltningskultur att upprätthålla ett visst "institutionellt minne”. Dels borde det, med tanke på den uppmärksamhet regeringens agerande under olika delar av arbetet med brottsutredningen tilldragit sig, ha varit naturligt att säkerställa möjligheten att kunna redovisa regeringens fortsatta kontakt med ärendet.

Även om det således förekommit kontakter mellan regeringen och förundersökningsledningen som numera inte kan preciseras har vi inget underlag för att ifrågasätta den helhetsbild som sammantaget givits från båda håll, dvs. att några regelmässiga kontakter inte förekommit. Det betyder att regeringens ”intensiva engagemang” – för att använda Juristkommissionens formulering från första utredningsåret och de regelbundna, månadsvisa träffarna från det andra året successivt upphört samt att regeringen inklusive Justitiedepartementet huvudsakligen följt utredningsarbetet via massmedia och de sporadiska informationsträffar som kan ha förekommit.

Detta innebär i så fall att regeringen och PU agerat i enlighet med den rollfördelning som gäller. Syftet med regeringsbesluten den 5 februari 1987 måste nämligen - bland annat – ha varit att återskapa den ordning som hade rubbats genom händelsernas utveckling under det första utredningsåret.

Det kan i och för sig ifrågasättas om inte de exceptionella regeringsbesluten från 1987 borde ha följts upp under längre tid än vad som synes ha varit fallet. I princip torde det vid en bevarad konstitutionell rollfördelning vara de i 1987 års beslut utpekade myndigheterna som har att fästa regeringens uppmärksamhet på om något inte fungerar som förutsatt. Det bör i alla händelser inte vara regeringens sak att aktivt kontrollera hur en enskild brottsutredning bedrivs. Gör regeringen det uppstår risk för det slags olyckliga rollsammanblandning som förekom under det första utredningsåret och under den s.k. Ebbe Carlssonaffären. Samtidigt kan det naturligtvis hävdas att det som skedde det första året inte kan göras ogjort, och att regeringen genom sitt ovanliga beslut en gång för alla hade ingripit i skeendet på ett sätt som också måste följas upp. Det faller emellertid utanför ramen för vår uppgift att fördjupa oss i detta.

Vår granskning i denna del har sammanfattningsvis inte påvisat att regeringen på något sätt skulle ha "styrt” eller otillbörligt lagt sig i brottsutredningen. Att döma av den information vi erhållit tycks utred