wpu.nu

Sida:Pol-1986-03-11 13.20 E63-00-B Förhör med Stig Engström.pdf/1

Från wpu.nu

Den här sidan har korrekturlästs


Engström arbetade kvar på fredagskvällen för att hinna få undan eftersom han skulle resa på vintersemester veckan efter.

Han stämplade ut klockan 23:20 på stämpelklockan som bara visar minuter. Han var på väg nästan småspringande mot T-banenedgången vid Kungsgatan, eftersom den närmaste nedgången stänger redan klockan 19:00 .

När Engström då var på väg Sveavägen söderut och var ungefär mitt för en jättestor 3-sidig annonspelare i höjd med Götabankens lilla kontor, där på Sveavägen, så uppfattade Engström det som en vanlig smällare från en plats framför sig. Han uppskattar att han då befann sig ungefär 20 meter ifrån platsen där smällaren hördes vid hörnet Tunnelgatan & Sveavägen.

Eftersom Engström var på väg att ta sista T-banan hem och hade bråttom, så höll han i skottögonblicket på att försöka se vad klockan var vilket var svårt eftersom  den  har svart urtavla.

Han gjorde ingen särskild notis om smällen på grund av att han höll på med klockan. Han såg inte upp förrän han hunnit fram till korsningen. Han tror att de cirka 20 metrarna tog 5 - 6 sekunder för honom.

Där såg han en person liggande på rygg med fötterna åt Engströms håll och huvudet mot det håll där den lilla T-banenedgången till Hötorget är belägen.

Engströms första tanke var att den liggande personen var en sådan som man brukar kunna se liggande efter spritförtäring men så såg han blod som började rinna utmed trottoaren så var hans nästa tanke att ett par knarkligor höll på att utrota varandra. Det gick inte att se vem den liggande personen var.

Det var två unga flickor först framme och Engström stannade upp och såg en dam på knä och liksom vädjade både med blick och ropade på ambulans så beslutade Engström sig för att ta nattbussen i stället för T-banan och började hjälpa till.

Engström är dels gift med en sjuksköterska och dels utbildad i viss mån i första hjälp, kursen som Röda Korset givit.

Engström tänkte först på andningsvägarna och att inte förvärra en skada genom att göra för mycket.

Hela munnen var alldeles fylld med blod så att man inte kunde se tänderna och det kom ganska kraftigt blodflöde ur näsan, varför sidoläge föreföll det enda Engström kunde tänka i form av hjälp att själv ge sig på.

Inom uppskattningsvis tre (3) minuter kom först en vit polisbil och strax efter en piketbil med ett antal poliser som sprang ut och ropade "åt vilket håll".

Engström gav tecken och sade "bort mot tunneln" vilket han dessförinnan hört av damen som sedan visade sig vara Lisbeth Palme.