wpu.nu

Sida:Pol-1989-02-18 1708-1755 E23-00-F Kompl. förhör med Ljubisa Najic.pdf/14

Från wpu.nu

Den här sidan har korrekturlästs


Å: Du har sett den här personen i några sekunder. Är det verkligen tänkbart att du ska då kunna uttala dig med sådan bestämdhet som du nu kan göra?

N: Ja, jag upprepar en gång till. Första gången när jag var på konfrontation, kunde jag inte peka någon.

På första konfrontation, det är inte jag som ropade på er, det är ni som ropade på mig och på andra konfrontation kunde jag inte ropa på någon. Det är inte jag som har kommit här frivilligt. Det är ni som kallade mig.

På tredje konfrontation pekar jag på en man, som jag aldrig har sett tidigare än den natten och om jag säger så här.

Jag vet inte hur många människor det var på första konfrontationen.

Jag vet inte hur många det var på den andra konfrontationen.

Jag vet att på tredje var elva eller tolv. Det är också ointressant för mig.

Det är alltså trettio personer som jag har sett och utav dom trettio säger jag bestämt; det är den.

Då säger jag återigen, jag frivilligt. Jag går frivilligt till experterna som ska kolla min psyke. Om, det kan hända att jag ser; eller om dom är kapabla, medicinskt sätt att besvara den frågan om jag har sett mannen med... om jag har såna bilder efter tre år..


Å: Får jag fråga. Du var ju väldigt nervös och uppriven här i förrgår.

N: Precis, ja.


Å: Vad berodde det på. Kände någon osäkerhet eller vad var det?

N: Nej. Osäkerhet nej. Men rädsla, väldigt stor rädsla för mitt liv och min familjs liv och jag är fortfarande rädd. Jag säger jag är jävla rädd, jag är livrädd.

Både för mig och min familj, men skulle inte finnas såna eller om alla vi skulle vara rädda då ska aldrig nån hitta någon mördare.

Men jag är fortfarande livrädd och det berättar jag och jag sover inte på nätterna. Jag tror att jag har känsla att någon förföljer mig men ändå ställer jag upp nu och nu struntar jag i själva kollektiv..

I torsdags var jag i så obalans att jag vart förvillad. Jag visste inte vad jag ska göra, ska jag titta där eller ska jag titta på dig eller ska jag koncentrera mig på att säga nej. Innerst inne jag var mycket osäker.

Jag var rädd och därför kunde jag inte peka på direkt. Nu när det har gått, du har mina papper och ni har mina papper och ni vet var jag bor och jag har sagt, .. nu är jag inte heller rädd. Det får hända vad det händer.