wpu.nu

Sida:Pol-1995-06-14 grk-Ulf Lingärde-Promemoria-Palmekommissionen.pdf/1

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


Promemoria för Palmekommissionen 950614 av Ulf Lingärde

När OP likviderades 1986 blev jag lika överraskad och tagen som alla andra. Jag kände honom inte och hade bara träffat honom en gång, 1969, då jag var facksekreterare i Sveriges Förenade Studentkårer. Naturligtvis följde jag som alla andra mordutredningen i tidningar och TV.

HEMLIG cnl. 5 hap. §

Det gick ett år innan jag började bli betänksam över Hans Holmérs görandenbelagte (1980:100) Jag skrev ett inlägg om saken och skickade det till DN Debatt, som mot alla odds tog in det

den 28 januari 1987. Det blev ett himla liv av detta och andra skäl och HomepALMEROMMISSIONEN några dagar.

Det var inte mycket research bakom artikeln, bara några telefonsamtal till vänner och bekanta. Jag fick exvis veta att Emma-Rotschild var den enda nyktra person, bortsett från TK:n, som visste vart OP var på väg mordkvällen. Holmér undanhöll detta för KG Svensson som exploderade av raseri och avgick när han fick veta det. Jag lät mig intervjuas om detta i Arbetet den 30/1, och aviserade en debattartikel nr 2.

Nu följde en konstig tid från den 7/2 till cirka den 17/2. En okänd men labil typ sade till mig i telefon att jag riskerade livet. Jag bad honom bryskt söka vård på närmaste mentalsjukhus. Den 9/2 ringer en desto bestämdare herre hem till villan, varvid min son Svante svarar. En röst som inte lyssnar på Svante ryter i luren

- Jag mördade Olof Palme! Du ska också mördas!

Mina barn, som är ensamma hemma, blir rädda och låser in sig i ett källarrum. Uppvaktningen tilltar de närmaste dagarna, mer av min familj än av min egen person. Okända människor följer efter barnen till skolan. Tydliga spår i snön går runt huset två morgnar i följd. Min hustru berättar en morgon när hon hämtat tidningen i grindbrevlådan, som normalt jag brukar hämta, att hon sett två män stå synliga inne i vår trädgård. De agerade dock inte på något sätt.

Lundapolisen ställer upp på ett berömvärt sätt. En patrullbil surrar ständigt i kvarteret. Barnen förses med en bärbar polisradio att bära med sig till skolan och de får lära sig direktkommunicera med ledningscentralen: "Bara säg 4-2 från 3-0-3-2-2, och säg var ni är så kommer vi!" Men de okända låter sig inte fångas, och en evakuering av hela familjen till Småland förbereddes, med poliseskort.

Men plötsligt har förföljelsen upphört. Den 17. sitter jag hemma och konfererar med två män från SPAN, som säger att än är inte faran över. Men det händer inget mer. Jag har också offentligen sagt att det blir inte fler debattartiklar. På årsdagen den 28. stormar polisen in i vår villa när vi lagar mat. På ledningscentralen hade det hörts ett oljud i radion. Var det inte ett barnskrik? Och var det inte årsdagen av Palmes död? Snabb utryckning till vår villa för att kolla läget. Men det var ingenting, troligen bara en överhörning från taxifrekvensen.

När tillvaron sålunda lugnat sig fattade jag ett beslut. Jag beslöt mig för att leta upp de här typerna och möta dem i öppen strid. När jag började visste jag bara två saker. För de första

1