wpu.nu

Sida:Pol-1995-06-14 grk-Ulf Lingärde-Promemoria-Palmekommissionen.pdf/2

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


att de säkert existerade. För det andra att de var svenskar. Jag kom att ägna saken fem år.

Jag förstod så småningom att det var en viss mening i DN-artikeln som orsakat allt ståhej. Nämligen att det verkar finnas en mullvad i palmerummet. Det var en välgrundad gissning från min sida, inte mer. Men den råkade vara sann. Så småningom upptäckte jag också vem det var, samme man som planterade kurdspåret hos Holmér för övrigt.

Jag ska inte trötta med detaljer. Mitt arbete kan indelas i tre skeden. Först intervjuade jag alla underrättelse- och säkerhetskontakter jag hade. Sedan fick jag idén att samarbeta med de journalister som föreföll framgångsrika. Via en enkel byteshandel, innebärande att jag fick del av insamlad information, ställde jag upp som bollplank, deltog i det journalistiska arbetet och bidrog med bakgrundsinformation. Dessutom åtog jag mig att skriva en del översiktsartiklar. På detta sätt samarbetade jag med Arbetet, DN, SVD, SDS och stundtals även andra tidningar som Aktuell Säkerhet. Och jag fick veta åtskilligt som jag annars inte skulle fått veta. Det tredje och sista skedet är helt enkelt att jag, när jag blivit tämligen känd, intervjuar höga chefer direkt. Folk som jag tidigare betraktat som övermänniskor och närmast gudar visade sig i verkligheten vara överdrivet vänliga och ibland nästan krypande. Det kändes inte bra för mig och var en obehaglig erfarenhet.

Hur skulle jag nu hantera all denna information? Jag bad Birger Elmér, som jag känner privat en smula, att vara bollplank. Det var sålunda Birger som myntade beteckningen P3, associerande till den italienska frimurarlogen P2 som var aktuell de åren. En dag frågade Birger om jag inte ville söka en tjänst som dataansvarig inom underrättelsetjänsten. Den för dagen ansvarige, som var en självlärd gentleman, skulle inom kort gå i pension. Efter viss betänketid svarade jag ja.

Mitt arbete fick nu en helt annan inriktning. Hittills hade jag studerat saker som överlåtelsen av kärnvapenmaterial till Indien, och pengar från boforsaffären till ANC. Nu började jag bereda framtiden och skissa på en ny organisation med inhämtningsenheter som arbetar mot en datacentral. Implementering av underrättelsedagbok och säkerhetsjournal, intelligence debriefing, och införande av bärbara datorer. Den 881127, som råkade vara 1.advent, fick jag bemyndigande att intervjua IB:s förre operationschef Bo Anstrin som numera lever som pensionär i Skanör. När jag kom dit meddelade han att han fått direktiv att svara på alla frågor jag kunde tänkas framställa, men att direktivet endast gällde denna enda dag. Jag fick inte återkomma senare. Eftersom jag var införstådd med detta villkor hade jag tjocka datalistor med mig, och frun Kerstin utfordrade mig furstligt. Jag lärde mej det väsentligaste av underrättelsetjänstens organisation och historia efter kriget.

Det tog någon tid innan jag upptäckte att mitt jobb på försvarsstaben inte skulle bli av. Motståndet mot min person var kompakt. Det tog sig uttryck som att säkerhetschefen vid ett statligt militärt verk, som jag aldrig träffat, på ett iögonfallande sätt vägrade skaka hand med mig. Jag insåg gradvis och efterhand att min tid var ute. Efter en del funderingar beslöt jag mig för två saker. Att lämna branschen helt och hållet och söka mig en ny bana. Samt landet att demobilisera min verksamhet och mitt arkiv så att den åter kan mobilisera om skulle kalla i framtiden. Förvaringen i "mobförrådet" tas om hand av andra när jag dör, och jag garanterar att dessa personer är trogna kronan.

Jag ringde upp en datatidskrift vid namn PC World och frågade om de behövde material.

2