wpu.nu

Sida:Pol-2019-02-28 L15456-00 faktablad ang de fyra filmer som gick på Grand mordkvällen.pdf/9

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


har Kurosawa inget patent. På gestaltoch utformningen har han det.

RAN Ran

hos honom rullar nämligen vidare med sumsina väldiga och unika hästkrafter. Hans sätt att färger och ljus och dimmor och himlar och och terränger är en uppenbarelse där exakthemed gåtfullheten. Hans kameraåkningar är för sig. Eller säg gärna, ur åskådarsynpunkutlösare av artistisk svindel. Helheten liknar, i på mera maskinella benämningar, den mest handknutna av gobelänger.

kommer att bataljscenerna, som ständigt hos , besitter ett tryck och en fysisk närgångenhet jämförelse förvandlar de amerikanska mottill industriellt smäck.

" är med andra ord en film där de visuella fantastligger tätt som ärterna i sin skida. Vad estetiken anbelangar förefaller den välsignad av Taddeus, det omöjligas skyddshelgon. Man ser årtionde, med hettande örsnibbar och en och otyglad võrdnad.

, som i fallet Akira Kurosawa, är 76 uppgeningen ålder att bekymra sig om utom för ." Jurgen Schildt i Aftonbladet

berättar om en värld utan nåd där alla sugs grepp. Hans film tycks inte ge något hopp.. den inte utan en viss rysning.

häpnar man över den konstnärliga vitaliteverk av en sjuttiofemåring. Man märker den i helheten och detaljerna, i storlinjigheten och de utbrotten.

exempel på det senare är stormningen av borg. Det är kriget som inferno, fast i färghistorisk skepnad. Liken staplas med otroliga i bröst och rygg och ryttarskarorna med sina rinner som helvetesfloder över den vulkanmarken.

finns en överdrift i detta, ett krig på bataljmåleriets . Kurosawas målaröga förnekar sig inte. Men inte. Han skapar en vision av mänskligt till ackompanjemang av Takemitsus symfoniska .

i "Ran" inte hittats på Historiska museet sig självt. Det är vår egen tid Kurosawa berättar han gör det med bilder som skall bränna rätt näthinnan!" Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter

Shakespeares "Kung Lear", dramat om ålderdoförbannelser, i synfältet har Kurosawa hittat en i japansk 1500-talshistoria och försett sin berätegna sorgsna tankar om den mänskliga dår, då och nu.

gör att "Ran" skiljer sig från hans märkliga och 50-talsproduktion med filmer som ", "De sju samurajerna" och "Blodets tron". att "Blodets tron" liksom "Ran" byggde på en

-

tragedi av Shakespeare ("Macbeth") och trots att "De sju samurajerna" lätt lät sig förvandlas till en amerikansk vilda västern ("Sju vågade livet"), fanns i Kurosawas stora efterkrigsfilmer ett stolt provinsiellt avstånd och en grafisk stränghet som kunde gör dem svåra att se. Vi beskådade med fascination hans människor men kände Inte igen dem.

"Ran" är med sina dubbla rötter och Kurosawas med åren allt vidare utblick en totalt allmängiltig film. Den berättar om mänsklig dårskap över nedrivna gränser. Det är dess storhet, det indirekta ljuset i mörkret.

En av förklaringarna till denna förvandling är sannolikt att Kurosawa nu, efter decennier av envis tvekan och med endast ett par förövningar bakom sig, hanterar färgfilmen som den målare och bildkonstnär han ursprungligen är.'

Färgerna betyder oerhört mycket i "Ran", inte minst för tydligheten.

När brödrahärarna i filmen med unik kraft iscensatta slutbatalj rider emot varandra i grönskan bär varje ryttare sin klanfärg och genomgående låter Kurosawa en maktlös och alltmer mörkt färgad himmel spegla den tätnande visionen av jorden som ett inferno." Lasse Bergström i Expressen

"Man kan se Akira Kurosawas Ran som en klassisk tragedi eller som en modern och mycket blodig äventyrsfilm. Man kan också använda den till att illustrera diverse teser inom maktpolitikens område, men mest kanske den är en gestaltning av människans oförmåga att leva i frid och harmoni med sig själv och sin omgivning. Och visst är det en mäktig och på många sätt imponerande film Kurosawa gjort även om det blir väl mycket av trupparader, framstormande ryttare och blodiga uppgörelser vilka skymmer det humanistiska ärendet. Detta skall möjligen inte Kurosawa lastas för utan mer den infekterade och våldsfixerade moderna filmkonsten, men eftersom det är svårt att bortse från den aktuella situationen blir det lättare att prisa humanismen i Dodes'ka-den och Vägvisaren; filmer där den lilla människan är mer framträdande än det stora imperiet." Hans Schiller i Svenska Dagbladet

Litteratur

CHAPLIN XXVII/2 (197), 85, sid 62 CHAPLIN XXVII/6 (201), 85, sid 337