wpu.nu

Sida:Pol-2020-05-14 E63-52 Anckarsäters-analys.pdf/13

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


Personen Stig Engström rymde många och stora motsättningar. Temperamentsdrag som strider mot varandra ökar risken för personlighetsstörning och/eller psykisk ohälsa. Engström ville t ex vara äventyrlig och atletisk, men var ingetdera, snarast "feg" och definitivt tidigt kroniskt sjuklig. Hans ambition var inställd efter en familj och en social miljö där man lyckades i livet medan han vare sig fick en familj med barn, god ekonomi eller vad som skulle kunnat kallas en karriär. Han ville vara andra till lags och göra dem glada men kom att göra många besvikna. Hans stora behov av uppmärksamhet, som enligt många vittnesmål kom honom att märkas i sociala sammanhang och spela över så att andra kunde skratta åt honom snarare än med honom, kontrasterade mot den närmast sjukliga blyghet han beskrev både som barn och senare i vuxenlivet. Om fadern vet vi inte mycket mer än att han måste ha varit en teknisk begåvning som konstruerade maskiner och startade fabriker i Indien, och försörjde sin familj på en hög, för att inte säga mycket hög, levnadsstandard. Modern förefaller att ha varit levnadsglad, extrovert, modig och kraftfull enligt de intervjuer som publicerades med henne kring hennes 110-årsdag. Vi vet att Engström måste ha haft en ojämn begåvning, där han var konstnärligt duktig men misslyckades i de teoretiska ämnena, inte klarade studentexamen, och allmänt inte ansågs ha något "läshuvud". Hustrun, som han enligt egen uppgift levde i ett jämställt äktenskap med och aldrig skulle kunna tänka sig att fatta beslut at, var en kraftfull kvinna som avancerade till chefspositioner. Båda hustrurna kom från familjer som överträffade Engströms egen bakgrund. Hans förste svärfar var känd för sina höga krav på omgivningen. Mot detta måste Engströms egen karriär ställas, som började och slutade med grafisk formgivning och fick arbetskamraterna att skratta när han sökte en högre befattning i företaget. I slutet av sitt liv berättade han att han mobbats i skolan, fast minst en kamrat från samma period har beskrivit honom som populär. Att Engström började få ångest, enligt egen uppgift med början i fyrtioårsåldern, och sedan tiltagande från några år senare, som han dämpade med whisky, är kanske begripligt. Pengarna räckte inte för livsstilen, och försök att tjäna pengar på investeringar misslyckades gång på gång. Sannolikt träffade han beslut impulsivt, med otillräckligt underlag, och fick gott om tillfällen att ångra detta sedan, älta sina misslyckanden eller projicera dem på omgivningen. Motgångar kom också i en rad fall där Engström ansåg sig ha blivit felbehandlad av myndigheter, arbetsgivare och bekanta. Hans politiska karriär slutade abrupt kort efter att han blivit förtroendevald, när han tog ställning för att bevara en skola som hans parti ville lägga ner. För en stund var han hjälte och omsvärmades av tacksamma föräldrar, men snabbt förlorade han sin politiska position, som säkert varit viktig för honom och som kunde ha upprätthållit den sociala situationen. Förutom vännen vapensamlaren, som det skrivits mycket om, bestod paret Engströms umgänge främst av personer med titlar som ambassadrad, överste, kommendör osv., och självklar tillhörighet i den sociala miljön i Täby. Kan man anta att Engström hade någon psykiatrisk diagnos? Om man skall samla Engströms olika psykiska problem under en diagnostisk beteckning behöver man först överväga en diagnos för att beskriva hans ojämna begåvning (som är ett tecken på en avvikande neurokognitiv utveckling) som avspeglade sig i skolresultaten, diskrepanserna mellan framgångarna vid ritbordet, med kameran och på löpbanan med misslyckandena i läsämnena och lagsporterna, sedan en för att beskriva hans svåra personlighet där olika krafter drog honom åt olika hall, accelererade och höll tillbaka, och till slut tillsammans med den sociala situationen gav upphov till ångest som pockade på tillfälligt lugnande med vin eller Black Label, och ett alkoholberoende som skulle utgjort huvuddiagnosen vid en eventuell utredning på 1990-talet, den en behandling skulle ha utgått fran. På nätet har det föreslagits att Engström kunde ha haft en autismspektrumstörning, men jag kan inte argumentera för en sådan diagnos när det handlar om en person som uppenbart kunde sprida god stämning runt sig socialt och var känd som en sällskapsmänniska som lyckades upprätthålla ett krävande umgänge och yrkesliv fram tills den naturliga negativa effekten av alkohol(miss)bruket satte in. Jag har också hört Engströms beskrivas som "helt normal" och "social", om än "blyg och tillbakadragen", av en person som känt honom under uppväxtåren. Samtidigt är det anmärkningsvärt att han i hög grad skapade sina egna