wpu.nu

Sida:Pol-2020-05-14 E63-52 Anckarsäters-analys.pdf/4

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


Om man utgår från Engström som gärningsman var att ge sig tillkänna som vittne det absolut enda han kunde göra i detta läge - eftersom han stämplat ut minuterna före mordet var det bara en tidsfråga innan polisen skulle upptäcka honom som ett huvudspår. I så fall kom det att bli en remarkabelt framgångsrik strategi trots att både riktiga poliser och deckarförfattare återkommer till att "första vittnet på platsen" alltid skall ses som en huvudmisstänkt. Om man utgår från att Engström var inblandad i mordet spelade både strategin med att framställa sig som vittne och en fenomenal tur honom i händerna steg för steg - som vi kommer att se här kan hans person och livshistoria ha underlättat för honom. Först reste han bort resten av första veckan efter mordet och när han kom tillbaka till Stockholm hade polisens fantombild just publicerats, som inte liknar Engström (men inte heller gärningsmannen, har man förstått med åren). Oavsett vilket kom den att prägla både vanliga polisers och människors bild av gärningsmannen långt mer än spaningsledningen avsett. Sedan gick Irvell i pension ungefär vid samma tid som Hans Holmér börjat intressera sig för det senare så bekanta PKK-spåret. Slutligen, under 1987, lades Engström till handlingarna som "varande på mordplatsen" av en polis på tre felaktiga grunder, som upptäcktes av Thomas Pettersson och ledde fram till Filters dramatiska rubrik (vid en bildkonfrontation med vittnet YN som iakttagit den fladdrande rocken visade man en bild på Engström där han bar en tung, kort ullrock som inte kunde ha "fladdrat", Engström hade kunnat peka ut fyra personer från mordplatsen på bild, som dock antingen förekommit i media eller kunde ha uppfattats av gärningsmannen, och slutligen hade man sannolikt blandat ihop Engström med den sk. "BMW-föraren", som definitivt hade varit ett ögonvittne på mordplatsen, och till skillnad från Engström kunde placeras där av övriga vittnen). Vid denna tid hade polisen drunknat i tips från allmänheten om udda personer, Palmehatare, personer som liknade fantombilden och ibland rena skrönor för att få vara med och spela en roll i denna unika historia. Mordplatsen och vad som verkligen utspelade sig där hade försvunnit bland "spåren" som istället konstruerades utifrån tänkta motivbilder.

Stig Engström, personlighet och levnadslopp Engström 1986 Manga som kom i kontakt med Engström redan 1986 sade samma sak som många säger idag efter att ha läst eller hört om honom som en möjlig gärningsman bakom Palmemordet

, ungefär "nej, det kan inte vara han, han är helt fel, han har inte 'det som krävs". Det är svårt att riktigt veta vad som menas med detta, vad som skulle utmärka en kandidat för mordet som inte är "fel", vad man tänker skulle "krävas" för att skjuta ett medelålders par i ryggen en mörk kväll, men det är tydligen något man anser att Engström saknar (som jag beskrev i det föregående inlägget visar James W. Clarke's systematiska studier av politiska attentatsmän att de just saknar en historia av våldsbrott, och vid en undersökning av alla våldsbrottsdömda i det svenska samhället var lite mer än hälften engångsförövare (Örjan Falk). Engströms anhöriga har återkommit till detta i intervjuer på senare år. "Han var för feg. Skulle han ha gjort det skulle han ha gjort det på långt håll. Han var för snäll. Kunde inte ha gjort en fluga förnär". Onekligen fanns en sådan vänlighet, en vilja att vara andra till lags, att sprida glädje omkring sig, i hög grad hos Engström. Där fanns också ett aggressivt stråk. Engström talar själv om hur han hade varit lyckligare om han varit mindre ärelysten- och att hans karriär och privatliv var i en utförslöpa var uppenbart redan vid tiden för mordet (sk long-term failure, som är det gemensamma draget Clarke hittat hos sina attentatsmän). Han hade inte fått chefsbefattning på arbetet, han hade kommit på kant med sina partivänner i moderaterna, han hade dålig ekonomi, överkonsumerade alkohol och hade kroniska kroppsliga hälsoproblem. En historia kan vara betydelsefull

. På Skandia behövdes en reklamkampanj som skulle illustrera risktagande, och Engströms kollegor ville ha en bild av en människa som gav sig ut på en ranglig bro över ett stup, medan Engström istället skrattande insisterade på ett stort, hotfullt lejon som lurpassar bakom ett stenblock på en intet ont anande person som kommer gående. I bevarade brev kan han vara elak och försmädlig om andras tillkortakommanden i samband med mordet. Om han var skyldig planterade han ständigt små antydningar om det som för att gäcka och driva med polisen och media som inte förstod bättre ("om man skall lägga pussel", "jag var i