wpu.nu

Sida:Pol-2020-05-14 E63-52 Anckarsäters-analys.pdf/8

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


Om manbilderna från mordplatsen syns också att polisens rekonstruktioner kom att göras

erut i förhållande till blodfläcken som syntes på de tidiga bilderna, sannolikt på grund av werget av blommor som låg kvar framför Dekorimaskyltfönstret. Mordet skedde inte mitt för Tunnelgatans mynning utan närmare dess norra sida. Direkt efter mordet svängde tre bilar in till trottoaren framför mordplatsen med strålkastare som belyste Sveavägen en bit norrut från mordplatsen, där ljuset från skyltfönstret bildade en ljus fond. Minst en person har uppgivit att han höll särskild uppsikt över vittnet AB som stod norr om mordplatsen för att denne inte skulle avlägsna sig från platsen. Det är alltså här Engström berättar att han kom fram, bland de allra första på mordplatsen som då måste ha varit som en trång, upplyst "scen" runt den liggande statsministern. Att han istället skulle ha hunnit förbi mordplatsen på sin stressade väg mot tåget och semestern och av nyfikenhet vänt tillbaka skulle möjligen ha kunnat förenas med vad många anfört, att han stod i periferin av den folksamling som bildades och sedan broderade ur sin historia. Det är bara svårt att förstå varför en person som Engström skulle vända tillbaka till ett skottdrama i vad han då trodde var "A-laget" när han han var stressad och hunnit förbi, och det är inte heller den historia han berättar. På ett eller annat sätt förefaller det som att Engström måste ha ljugit om sin roll på mordplatsen för polis, journalister och till sist under ed i domstol på en mängd små punkter och mötte förvånansvärt lite motstånd. Skulle han ha varit ett vittne på det sätt han beskriver skulle han ha passerat mellan bilarna och vittnena eller uppehållit sig i området norr-nordost om Palme. I sitt samtal med polisen dagen efter mordet kl 12.20 på dagen (dvs direkt efter den första presskonferensen) berättade Engström också om det vittne som stod inne vid barackerna på Tunnelgatan och som bara en kort stund státt norr om barackerna, efter att mördaren sprungit förbi i den norra passagen medan vittnet tryckte i den södra för att inte bli upptäckt. Mycket få personer borde ha haft möjlighet att se vittnet på denna plats, förutom Lisbet Palme, de två ungdomarna som var fullt upptagna med att ge Olof Palme första hjälpen och mördaren som då var i trappan upp mot Malmskillnadsgatan men enligt flera vittnen vände på huvudet för att titta bakåt med jämna mellanrum.

Engström ändrade uppgifterna om sin utstämplingstid från Skandia, som var 23.20 enligt stämpelklockan (men av företagets säkerhetschef, som kontrollerade klockan mot fröken Ur på Engströms begäran, befanns vara 23.19), till 23.21 i domstolen under ed, och gav sig på så sätt ett falskt alibi för mordet (som begicks 23.21.30+/- 10sek). När en väns dotter, som annars framstår som positiv till "farbror Stig", får se Rapportinslaget från 1986, reagerar hon med att han ljuger "pinsamt dåligt". Lögnerna har avfärdats som "mytomani", även om Engström saknar en historia av lögner i andra sammanhang trots sitt omvittnat stora uppmärksamhetsbehov. Flera karaktärsvittnen har till och med sagt betonat att Engström inte brukade fara med osanning. En sådan historia utesluter förstas ett tillstånd som mytomani, och leder till berättigade frågor varför Engström skarvar och till och med menedar om detta tillfälle, och varför det ställs så lite motfrågor. Det som slog mig när jag läste om denna hypotes första gången är hur den påminner om upplösningen i en Agatha Christie-deckare. Mördaren har hela tiden dolt sig mitt bland vittnena, i "ljusan dager" och avslöjas dels av något han eller hon råkar berätta som ingen utom mördaren kunde känna till, dels av detektivens förmåga att låta människors subjektiva berättelser byta plats med varandra. Lögnen har legat så nära sanningen att den förväxlats med den för de flesta betraktare.

De senaste årens litteratur om Engström Lars Larssons bok innehåller systematiska sammanställningar av de signalements- och vittnesuppgifter som samlats in i olika steg från mordkvällen och framåt och visar hur vissa av dem är förenliga med Engström i början men utvecklas i en annan riktning med tiden, när fantombilder och mediaspekulationer påverkat vittnena. Thomas Pettersson har bedrivit ett verkligt detektivarbete från 2006 och framåt och kunde lägga tre avgörande pusselbilder till bilden, förutom en välskriven bok som ger en mänsklig bild av Engström bland annat på basen av många intervjuer. Han visade hur Engström avskrevs som "varande på brottsplatsen" efter att ha blandats ihop med ett annat vittne av polisen, att han hade vapenträning i ungdomen (militärtjänst, ytterligare tre år som anställd i militären samt pistolskytte i förening) och minst två möjliga sätt att få tillgång till en revolver och ammunition (från vännen vapensamlaren eller från