Till rikspolisstyrelsen
länskriminal avdelningen
Betr. tips ang. mordet på statsministern
Katarina Bangata den 3 mars 1986
Fredagen den 24 januari 1986 fanns på buss 59 kl 1900 i riktningen Gamla sta'n en man, som ungefär motsvarar det signalement tidningarna utsände 1986-03-02. Mannen var i 40-årsåldern möjligen 35 - kraftigt byggd och bredaxlad samt gjorde ett buffligt intryck, var inte alkoholpåverkad men primitiv, plump, kanske en "knäppis". Han bar en trekvartslång, mörkblå täckjacka av vindtyg etc och stålbågade möjligen runda glasögon. Ansiktet var brett med kraftig haka och tunna läppar. lan bar någon sorts skörmössa med nedfällda öronlappar, inte pälsmössa utan troligen kepsmodell. Kroppslängden stämmer inte med det utsända signalementet, ty mannen var 170 cm eller därunder.
-
-
Mannen satt längst th längst fram i bussen vid mitt påstigande framför huvudpostkontoret. Han hade troligen trakasserat den svarte chauffören länge och var i full färd med att lova döda denne vid ändhållplatsen. Skällsorden haglade, som "svartskalle" etc. Fig.1. Fig. 2. Fig. 3. Då jag har fotografiskt minne minns jag även den c. 70-årige, vitmustascherade, rödnäste mannen med sin fru, som sittande i bussens mitt på dess vänstra sida, var vittne till det hela (paret steg småningom av vid Ringvägen, sedan det gratulerat mig till att ha sopat till busen).
Arkivarie
Mannen reser sig för vilken gång i ordningen vet jag ej- och börjar rycka, dra och slå på chaufför med fara för passageramas väl. Fig. 4a och b. Dödshoten haglade. Jag som väger 105 kg övervägde en dagsedel mitt i lymmelns ansikte, men hejdade mig vid åsynen av de stålbågade glasögonen - möjligen runda. Blind ville jag inte göra honom. Det var minus 15 grader och alla var tjockt på pälsade. Fig. 5.
TACK SAM
I stället slungade jag ner mannen på hans plats, varvid jag vred min överkropp så olyckligt i spiral, att ett muskelfäste vid vänster revben brännde till olidligt. Smärtan tvang mig att sätta mig på soffa tre, framifrån räknat. Mannen följde efter och lät bägge de vantförsedda knytnävarna med all kraft daska ner på mitt tjockt på pälsade huvud. Fig. 6. Till skillnad från min bild var öronlapparna till följd av den stränga kylan fast knutna under hakan. Jag kände knappt slagen.
Redan vid Centralstationen hämtades mannen av bussen av två eller tre uniformerade polismän, varefter passagerama andades ut. Man tackade mig.
Händelsen ägde rum, gissar jag, fredagen den 24/1. Att det var 1900 vet jag.
Ett viktigt brev hade postats till Allmänna reklamationsnämnden, daterat den 22/1, och skulle vara ARN till handa kommande måndag. Försiktigtvis kan tiden sträckas två veckor fram och bak. Två kortisonsprutor hade nyligen erhållits mot en värkande axel, som knappt tillät boxning, vilket irriterade. Klarapolisen bör erinra sig marmen och tillfället. De stålbågade minns jag så väl eftersom jag ville slå där.
PA NI FUNNIT
DENNE
860304 A
Till rikspolisstyrelsen
länskriminal avdelningen
Betr. tips ang. mordet på statsministern
Katarina Bangata den 3 mars 1986
Fredagen den 24 januari 1986 fanns på buss 59 kl 1900 i riktningen Gamla sta'n en man, som ungefär motsvarar det signalement tidningarna utsände 1986-03-02. Mannen var i 40-årsåldern möjligen 35 - kraftigt byggd och bredaxlad samt gjorde ett buffligt intryck, var inte alkoholpåverkad men primitiv, plump, kanske en "knäppis". Han bar en trekvartslång, mörkblå täckjacka av vindtyg etc och stålbågade möjligen runda glasögon. Ansiktet var brett med kraftig haka och tunna läppar. lan bar någon sorts skörmössa med nedfällda öronlappar, inte pälsmössa utan troligen kepsmodell. Kroppslängden stämmer inte med det utsända signalementet, ty mannen var 170 cm eller därunder.
-
-
Mannen satt längst th längst fram i bussen vid mitt påstigande framför huvudpostkontoret. Han hade troligen trakasserat den svarte chauffören länge och var i full färd med att lova döda denne vid ändhållplatsen. Skällsorden haglade, som "svartskalle" etc. Fig.1. Fig. 2. Fig. 3. Då jag har fotografiskt minne minns jag även den c. 70-årige, vitmustascherade, rödnäste mannen med sin fru, som sittande i bussens mitt på dess vänstra sida, var vittne till det hela (paret steg småningom av vid Ringvägen, sedan det gratulerat mig till att ha sopat till busen).
Arkivarie
Mannen reser sig för vilken gång i ordningen vet jag ej- och börjar rycka, dra och slå på chaufför med fara för passageramas väl. Fig. 4a och b. Dödshoten haglade. Jag som väger 105 kg övervägde en dagsedel mitt i lymmelns ansikte, men hejdade mig vid åsynen av de stålbågade glasögonen - möjligen runda. Blind ville jag inte göra honom. Det var minus 15 grader och alla var tjockt på pälsade. Fig. 5.
TACK SAM
I stället slungade jag ner mannen på hans plats, varvid jag vred min överkropp så olyckligt i spiral, att ett muskelfäste vid vänster revben brännde till olidligt. Smärtan tvang mig att sätta mig på soffa tre, framifrån räknat. Mannen följde efter och lät bägge de vantförsedda knytnävarna med all kraft daska ner på mitt tjockt på pälsade huvud. Fig. 6. Till skillnad från min bild var öronlapparna till följd av den stränga kylan fast knutna under hakan. Jag kände knappt slagen.
Redan vid Centralstationen hämtades mannen av bussen av två eller tre uniformerade polismän, varefter passagerama andades ut. Man tackade mig.
Händelsen ägde rum, gissar jag, fredagen den 24/1. Att det var 1900 vet jag.
Ett viktigt brev hade postats till Allmänna reklamationsnämnden, daterat den 22/1, och skulle vara ARN till handa kommande måndag. Försiktigtvis kan tiden sträckas två veckor fram och bak. Två kortisonsprutor hade nyligen erhållits mot en värkande axel, som knappt tillät boxning, vilket irriterade. Klarapolisen bör erinra sig marmen och tillfället. De stålbågade minns jag så väl eftersom jag ville slå där.
PA NI FUNNIT
DENNE
860304 A
