Mål Stig Engström Oplanerat Mord

Gärningsbeskrivning

Stig Engström har gjort sig skyldig till mord på Statsminister Olof Palme, och mordförsök på hans hustru Lisbeth Palme då han 23:21 1986-02-29 med likgiltighetsuppsåt avlossade ett revolverskott mot dem var.

Engström lämnade sin arbetsplats på Sveavägen 44 kl 23:20 1986-02-28, och hade för avsikt att bege sig norrut för att gå mot tunnelbanestationen XYZ. Strax efter att han lämnade entrén stöter han på makarna Palme. När de passerat vänder han riktning och smyger efter paret. Strax innan de kommer fram till avfasningen av Thulehuset (Dekorima) hinner han ifatt dem. Engströms avsikt är att säga några väl valda ord till Statsministern. Han blir avvisad av Olof, sinnet rinner till, och han skjuter Olof med ett skott i ryggen. Därefter skjuter han mot Lisbeth och utsätter henne för dödsfara. När makarna ligger på trottoaren, begrundar han förvånat vad som hänt, och beger sig sen springande därifrån in på Tunnelgatan, upp för trapporna, korsar Malmskillnadsgatan och springer vidare på David Bagares gata.

När Engström upplever att han kommit undan kommer han till insikt om vad som har hänt. Han förstår att han inte kan komma undan. Han går tillbaka med tanken att han ska erkänna brottet så fort Polisen kommer till platsen. När han kommer till platsen blir han avvisad av en eller flera poliser. Han upplever då samma känsla som ledde till brottet. Han uppehåller sig på brottsplatsen en stund. I sin strävan att få kontakt med poliserna springer han efter en grupp poliser som just sprungit upp för Tunnelgatan, utan att få kontakt med dem. Han bestämmer sig då för att inte erkänna, då polisens avvisande inställning får honom att känna att de får skylla sig själva. Han går då tillbaka till Skandia, för att ordna transport hem.

Han följer nyhetsrapporteringen under natten, och kommande dag. Engström inser att han har små möjligheter att hålla sig undan. Han kan knytas till platsen och tiden med hjälp av arbetskamrater och sin utstämplingstid. Mördarens signalement stämmer väl överens med hans eget. Han vill inte erkänna, och därmed ge sig själv till de arroganta poliserna. Han vill håna dem.

Engström måste kontakta Polisen, och ge sig tillkänna som vittne. Allt annat verkar misstänkt. Han sätter sig in i vad han borde upplevt som vittne, för att kunna lämna trovärdiga detaljer till Polisen. Han berättar om mannen han har sett i kontrast med Kulturhuset, utan att tänka på att ett vittne inte kunnat göra den observationen vid denna tidpunkt. Han fantiserar och ältar det som har hänt genom att visualisera sig själv som ett vittne. Kanske är det ett självförsvar, för att kunna hantera det traumatiska minnet sätter han sig själv i en situation som är kompatibel med hans moral. Kanske är det ett aktivt försvar för att hitta svar på eventuella anklagelser mot honom.