synes det dock stå klart att PU inte lyckats identifiera de personer Ulla
S säger sig ha sett.
Polismännen som talade med Ulla S kände sig tveksamma om
tillförlitligheten i uppgifterna och antecknade. ”Vi har mycket svårt att
avgöra sannolikheten i det Ulla S har berättat.” De tog kontakt med den
polisman i Nacka som Ulla S först vänt sig till. Denne uppgav att han
kände vittnet sedan flera år tillbaka. Hon hade haft en del psykiska
problem, men han trodde att hon upplevt det hon vittnade om, det var
därför han vidarebefordrat hennes uppgifter.
Sammanfattande anmärkningar
Dokumentationen av utredningen av Ulla S:s iakttagelser bär spår av
den förvirring som rådde den första tiden efter mordet. Uppgifterna i de
olika förhören går inte helt ihop, men det kan lika gärna bero på den
som förhört och nedtecknat uppgifterna som på Ulla S. Förhöret/
”vallningen” med Ulla S den 11 mars 1986 innebar dock i alla händel-
ser att hennes uppgifter togs in i utredningen och bedömdes på ett
jämförelsevis tidigt stadium.
För iakttagelsernas riktighet talar just att de redovisats på ett så
tidigt stadium, liksom att de är detaljerade och tämligen rediga. Mot
dem talar att de inte stöds av några andra uppgifter, liksom att det finns
utrymme för allmän osäkerhet om deras tillförlitlighet.
Om iakttagelserna är riktiga är de gåtfulla. Det framstår som en brist
i utredningen att det inte kunnat klarläggas vad Ulla S sett eller om hon
på något sätt misstagit sig. Bristen är hänförlig till den första tiden efter
mordet; möjligheten att utreda iakttagelser av detta slag avtar hastigt.
Anteckningarna på de första förhören tyder på att man tog något för lätt
på hennes iakttagelser. Numera föreligger knappast några möjligheter
att genom ytterligare utredning bringa klarhet kring uppslaget ”Ulla i
Gamla stan”. Några slutsatser av relevans för bedömandet av polis-
spåret kan man dock inte dra av detta. De rapporterade iakttagelserna
gäller ju inte heller uttryckligen poliser.
Uppslaget ger i övrigt en god illustration till de bedömnings-
svårigheter som granskaren står inför. Ser man enbart till dokumenta-
tionen och på denna gjorda anteckningar framstår utredningen som
ofullständig och rentav förvirrad. Samtidigt måste vi som granskare ha
förståelse för att de som arbetade med ärendet under den inledande
tiden var resultatinriktade. Fick de klart för sig att ett tips inte såg ut att
leda någon vart, kunde det antagligen läggas åt sidan utan att utredarna
brydde sig om att inför eftervärlden förklara varför. Behovet av
dokumentation växer med insikten om att utredningen kan bli lång.