dokumenterade ansatser till självrannsakan och uttryck för en vilja att
lära av uppenbart begångna misstag. Det synes också ha lett till att
misstagen kommit att upprepas i andra sammanhang, t.ex. i samband
med de s.k. Stureplansmorden 1994. Vi återkommer till dessa frågor i
våra övergripande bedömningar, men konstaterar redan här att under-
låtenheten att snabbt och grundligt utreda de polisiära förhållandena på
mordplatsen och i sambandscentralen har bidragit till den jordmån där
polisspåret vuxit fram. Det är särskilt tydligt när det gäller polisled-
ningens sätt att hantera Gösta Söderström och de uppgifter han
lämnade.49
Sammanfattningsvis kan det synas som om diskussionen om en
fördröjning i sambandscentralen helt hade kunnat avfärdas om det inte
vore för samtalet från LAC till operatören Jan H i sambandscentralen,
ett samtal vars innehåll inte har kunnat ges någon tillfredsställande
förklaring och som gör att det trots allt måste betraktas som en möj-
lighet att en fördröjning förekommit. Det grundläggande skälet till att
det inte gått att sätta punkt för diskussionen om en medveten fördröj-
ning är emellertid de missförhållanden som allmänt rådde i sambands-
centralen och polisens ovilja att själva snabbt söka bringa klarhet i för-
hållandena. Detta gör att vi får leva med att vissa enskildheter kan
förbli oförklarade.
Kommissariebilen. Det har alltså hävdats att den färdväg den s.k.
kommissariebilen valde var anmärkningsvärd, eftersom den inte ledde
till mordplatsen utan en trappavsats flera kvarter från brottsplatsen;
med bil skulle detta vägval vara otjänligt för den som ville ta sig till
hörnet Sveavägen-Tunnelgatan. Premissen är dock felaktig. Ett kvarter
söder om Tunnelgatstrappan ligger Apelbergsgatan, via vilken det går
att köra med bil ned till Sveavägen. Polisbilen hade alltså kunnat
fortsätta den vägen ned till mordplatsen och anlända med bara några
sekunders fördröjning jämfört med om Tunnelgatan hade varit farbar
med bil. Det var alltså ingen återvändsgränd som kommissariebilen
körde in på. Att patrullen i och för sig inte valde den närmaste vägen
till mordplatsen är uppenbart och har av Christian Dahslgaard för-
klarats med att en annan patrull kom från samma håll som
kommissariebilen och att han därför valde att ”täcka in” en alternativ
(flykt)väg från platsen för den uppgivna skottlossningen. Christian
Dahlsgaards handlande i det sammanhanget och vad han uppgivit om
det förefaller oss naturligt och förenligt med de polisiära bedömningar
49 Söderströms uppfattning om tiden för polisens ankomst får enligt vår mening
anses tillförlitligen vederlagd, inte minst med tanke på vad som är känt om
tiden för ambulansernas avfärd från mordplatsen.