ningen avseende polismän, att han vid flera tillfällen gått igenom
materialet och att han därvid föredragit resultatet för förundersöknings-
ledningen. Som framgått ovan har Anders Helin upprättat promemorior
i anledning av denna granskning. Dessa är emellertid enligt vår mening
inte användbara som underlag för en efterföljande granskning; den
information de innehåller säger inte mera än att Anders Helin uppger
sig ha granskat vissa, ej specificerade, uppslag och att han inte funnit
skäl till vidare åtgärder. Vi anser att det är anmärkningsvärt att för-
undersökningsledningen inte i sak dokumenterat dessa genomgångar.
Parlamentariska kommissionen uttalade i sin redovisning att ett an-
tal polisärenden var under granskning eller att PU utlovat att de skulle
granskas i sinom tid. Det hade kunnat förväntas att dessa ärenden
skulle ha följts upp av förundersökningsledningen. Som framgått av vår
redovisning har emellertid utredningsföresatser som Parlamentariska
kommissionen förespeglades aldrig blivit utförda.
Enligt vår mening har förundersökningsledningen såväl beträffande
polisärendena som ”polisspåret” försummat sin uppgift. Det är så
mycket mera anmärkningsvärt som denna sak särskilt lyftes fram av
Juristkommissionen, som pekade på det ansvar som hade bort åvila
åklagaren beträffande denna del av utredningen.57 Saken har vidare
tidigt tilldragit sig stor uppmärksamhet och alltså föranlett ett särskilt
initiativ av Parlamentariska kommissionen. Enligt vår mening är detta
ett tydligt exempel på att förundersökningsledningen sådan den utövats
under Riksåklagaren i praktiken inte uppfattat sig som ansvarig för hela
brottsutredningen. Ledningsansvaret har därmed inte fungerat.
Sammanfattning
Som framgått anser vi att ett helhetsgrepp borde ha tagits med in-
riktning på vissa grupper inom polisen, varvid en basanalys borde ha
gjorts och eventuella nätverk kartlagts. Beroende på resultatet av ett
sådant arbete och den kunskap som ett mer aktivt sökande hade kunnat
leda fram till, skulle det eventuellt även ha varit befogat med aktiva
utredningsåtgärder mot vissa polismän. Som likaledes framgått anser vi
att ett sådant arbete i så fall skulle ha utförts 1986 eller i vart fall under
åren närmast efter mordet. Vår ståndpunkt är föranledd av en jäm-
förelse med vilka omständigheter som i andra sammanhang föranlett
57 Så här skrev Juristkommissionen (även citerat i kapitel 1): ”Med hänsyn till
de syften som ligger bakom särregleringen av utredningar om brottspåståenden
som riktas mot polismän skulle det enligt vår mening ha varit en fördel om
dessa utredningar hade särbehandlats på det sättet att åklagaren hade tagit
direkt ledning över utredningsarbetet i denna del.” (SOU 1987:72 s. 161).