Polisman R, som tyckte det hela var olustigt och som hade en
känsla av att vara förföljd, svarade att han redan lämnat en fullständig
redogörelse för resan till Thord Pettersson och att inget negativt därvid
framkommit. Om PU önskade höra honom ville han ha en skriftlig
kallelse till förhör. PU synes ha låtit sig nöja med detta; några ytter-
ligare åtgärder avseende polisman R finns inte i materialet.
Polisman U förekom, liksom polisman P, i säkerhetspolisens
ovannämnda ärende SK 8-82. Han uppgavs vara bekant med polisman
R och polisman P, dvs. två av de andra sydafrikaresenärerna. I det
sammanhanget nämndes även polisman G. Det uppgavs att polisman U
sannolikt varit den som ordnat kontakterna i Sydafrika. Polisman U och
polisman R hade uppmärksammats för en incident 1991, då de hade
närmat sig säkerhetspolisen på ett sätt som kunde tolkas som att de för-
sökte skaffa sig information om vilka aktiviteter som bedrevs i
förhållande till nazistiska rörelser. Det framkom i handlingarna att
polisman U hade ansökt om att få komma till anti-terroriststyrkan, men
inte blivit antagen.
Det kan konstateras att den uppfattning Thord Pettersson sålunda
redovisat om internutredningens insatser i sammanhanget inte riktigt
stämmer med beskrivningen i polisstyrelsens material, där det sägs att
det uppdragits åt Stockholmspolisens klagomålssektion att ”utreda om
de framkomna uppgifterna var korrekta”.18 Polisstyrelsens arbetsgrupp
synes i och för sig även ha företagit egna utredningsåtgärder i samman-
hanget. Dess slutsats att det inte framkom något som styrkte att
”yrkesmässiga kontakter med sydafrikansk polis skulle ha förekommit”
kan vara riktig. Frågan är emellertid vad som läggs i begreppet yrkes-
mässig. Det tycks ha förekommit kontakter ”kollegor emellan” och av
säkerhetspolisens uppgifter att döma var det sydafrikanska engage-
manget från vissa av polismännen starkare än vad det framstår som i
rapporten. – Även i denna del framstår polisstyrelsens bedömningar, i
jämförelse med vad som framgår i säkerhetspolisens material, som
något överslätande. Det borde kanske även ha redovisats att någon
egentlig utredning genom klagomålssektionen inte gick att få till stånd.
Polisstyrelsens material och säkerhetspolisens information ger i alla
händelser skilda perspektiv på de förekommande personerna och på
den företeelse saken gäller. Kommissionen saknar underlag att bedöma
var sanningen ligger mellan dessa skilda perspektiv, men konstaterar att
saken borde ha gjorts till föremål för en grundligare utredning och att
det alls inte kan uteslutas att de mest korrekta uppgifter som före-
kommit i sammanhanget är de som återgavs i massmedia, dvs. att före-
18 Rapporten s. 33.