detta kan hävdas att konspiratörerna kanske hade tänkt sig en större
marginal, men att detta omöjliggjordes av att samtalet från LAC till Jan
H ”avslöjade” den pågående fördröjningen. Det skulle i så fall visa på
flera svagheter i brottsplanen, t.ex. att man inte styrde inkommande
samtal och att i vart fall inte Jan H tillhörde de sammansvurnas krets.
Om en eventuell fördröjning i stället för att vara ett centralt moment
bara var ett av flera sätt för personer inom polisen att ”kasta grus” i
spaningsmaskineriet skulle den framstå som mer tjänlig och logisk. Då
borde emellertid även fler medhjälpare ha dykt upp för att från olika
håll försvåra arbetet. Det kan hävdas att det var just vad som skedde.
dvs. det osystematiska eftersöket, den otillräckliga avspärrningen, de
fragmentariska vittnesuppgiftsanteckningarna, kaoset på sambands-
centralen, det felaktiga rikslarmet och så vidare, fram till ”villospår”
som Viktor G och PKK – allt detta skulle då vara belägg för att polisen
på många håll gjorde vad den kunde för att försvåra spaning och
utredning. Det skulle förutsätta att poliser överallt i Stockholm varit
mer eller mindre införstådda med att statsministern skulle mördas.
Blotta möjligheten av ett par minuters fördröjning av larmet i sam-
bandscentralen är mycket långt från att kunna tolkas som ett tecken på
detta.
Det sagda innebär inte att förhållandena på sambandscentralen och
tidsuppgifterna kring polisens ankomst till mordplatsen m.m. är till-
fredsställande utredda. Det framstår till en början som svårbegripligt att
polisen inte på samma sätt som LAC registrerade såväl kommunikation
som tidsuppgifter. Om det skett skulle hela diskussionen kring den
eventuella fördröjningen kunnat inskränkas till en uppspelning av
bandet. Lika anmärkningsvärt är att man inom sambandscentralen fäste
så liten vikt vid att datorernas klockor visade exakt och rätt tid. Som vi
påpekat på annat ställe har datorklockorna visat fel tid bägge gångerna
kommissionen besökt sambandscentralen. Dessutom visade olika
datorer olika tid, vilket gav ett ungefärligt intryck åt en verksamhet där
precision rimligen måste eftersträvas.
Anmärkningsvärt är också att den s.k. logglistan från mordkvällen
och mordnatten inte bevarades. En automatisk utskrift av alla note-
ringar i sambandscentralens dator görs fortlöpande. Den har i normal-
fallet endast betydelse då datorsystemet på något sätt havererar. I detta
fall skulle den ha kunnat sparas för att användas som bevismedel.
Till dessa missförhållanden kommer att polisen inte gjort några
försök att rekonstruera sitt eget arbete under den första tiden efter
mordet. Det stod ju mycket tidigt klart att de inledande åtgärderna
fungerat dåligt och, bl.a. genom Gösta Söderströms redogörelse och
uppfattning om tidsförhållandena, att frågor kring polisens ankomst till
mordplatsen skulle komma att ställas. Trots det saknas det helt