wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 2 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf/102

Från wpu.nu

Version från den 8 mars 2021 kl. 05.05 av Botten Anna (diskussion | bidrag) (Auto Google Cloud Vision OCR (mopocr2.py))
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Den här sidan har inte korrekturlästs


dokumenterade ansatser till självrannsakan och uttryck för en vilja att

lära av uppenbart begångna misstag. Det synes också ha lett till att

misstagen kommit att upprepas i andra sammanhang, t.ex. i samband

med de s.k. Stureplansmorden 1994. Vi återkommer till dessa frågor i

våra övergripande bedömningar, men konstaterar redan här att under-

låtenheten att snabbt och grundligt utreda de polisiära förhållandena på

mordplatsen och i sambandscentralen har bidragit till den jordmån där

polisspåret vuxit fram. Det är särskilt tydligt när det gäller polisled-

ningens sätt att hantera Gösta Söderström och de uppgifter han

lämnade.49

Sammanfattningsvis kan det synas som om diskussionen om en

fördröjning i sambandscentralen helt hade kunnat avfärdas om det inte

vore för samtalet från LAC till operatören Jan H i sambandscentralen,

ett samtal vars innehåll inte har kunnat ges någon tillfredsställande

förklaring och som gör att det trots allt måste betraktas som en möj-

lighet att en fördröjning förekommit. Det grundläggande skälet till att

det inte gått att sätta punkt för diskussionen om en medveten fördröj-

ning är emellertid de missförhållanden som allmänt rådde i sambands-

centralen och polisens ovilja att själva snabbt söka bringa klarhet i för-

hållandena. Detta gör att vi får leva med att vissa enskildheter kan

förbli oförklarade.

Kommissariebilen. Det har alltså hävdats att den färdväg den s.k.

kommissariebilen valde var anmärkningsvärd, eftersom den inte ledde

till mordplatsen utan en trappavsats flera kvarter från brottsplatsen;

med bil skulle detta vägval vara otjänligt för den som ville ta sig till

hörnet Sveavägen-Tunnelgatan. Premissen är dock felaktig. Ett kvarter

söder om Tunnelgatstrappan ligger Apelbergsgatan, via vilken det går

att köra med bil ned till Sveavägen. Polisbilen hade alltså kunnat

fortsätta den vägen ned till mordplatsen och anlända med bara några

sekunders fördröjning jämfört med om Tunnelgatan hade varit farbar

med bil. Det var alltså ingen återvändsgränd som kommissariebilen

körde in på. Att patrullen i och för sig inte valde den närmaste vägen

till mordplatsen är uppenbart och har av Christian Dahslgaard för-

klarats med att en annan patrull kom från samma håll som

kommissariebilen och att han därför valde att ”täcka in” en alternativ

(flykt)väg från platsen för den uppgivna skottlossningen. Christian

Dahlsgaards handlande i det sammanhanget och vad han uppgivit om

det förefaller oss naturligt och förenligt med de polisiära bedömningar

49 Söderströms uppfattning om tiden för polisens ankomst får enligt vår mening

anses tillförlitligen vederlagd, inte minst med tanke på vad som är känt om

tiden för ambulansernas avfärd från mordplatsen.