wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf/242

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


en egen utredning ”som kanske gick utöver vår befogenhet”. Det sistnämnda gällde Townley-ärendet, där UD själva kontaktade FBI via ambassaden i Washington. UD bedömde uppgifterna om Townley som mycket intressanta men denna bedömning underkändes av spaningsledningen utan motivering.

Så här i efterhand var det Nils G Rosenbergs bedömning att det skulle ha varit en fördel om UD:s och polisens arbete hade koordinerats på något sätt, t.ex. i form av en informell arbetsgrupp som kunde träffats vid något tillfälle per månad. Men för att åstadkomma en bättre koordination måste ”det finnas en vilja till detta och en sådan saknades hos polisen”.

Jan Eliasson har till kommissionen framfört likartad kritik mot mordutredningen. UD vidarebefordrade samtliga tips till polisen, men Nils G Rosenberg klagade inför Eliasson över att han aldrig fick reda på var tipsen hamnat eller vad som hänt med dem. Jan Eliasson hade själv ”en kuslig känsla av att man kastade in materialet i ett svart hål”; man visste inte vad som hänt och vem som fått del av det. Han kände sig mycket frustrerad över detta.

För egen del fann Jan Eliasson, som hade arbetat tillsammans med Olof Palme i dennes medlaruppdrag i kriget mellan Iran och Irak, att det där fanns beaktansvärda motivbilder. Uppdraget var mycket känsligt. Medlaren var satt att ge domen över konflikten, vilket kunde innebära betydande konsekvenser för ländernas territorier och politiska ledning. De slutsatser Olof Palme hade kommit att dra skulle i vissa hänseenden ha kunnat bli mycket besvärande för krigförande part om de offentliggjordes. Det gällde frågor om vilket land som var angripare i konflikten och om användning av kärnvapen. Olof Palme kunde vara oförsiktig när han diskuterade uppgifter om dessa förhållanden, påpekade Jan Eliasson, och gav exempel på tillfällen då känslig information skulle ha kunnat snappas upp av någon den inte var avsedd

för. 18

Kring årsskiftet 1987/1988 fick Jan Eliasson tillfälle att undersöka vad som skett beträffande de utrikespolitiska tipsen i mordutredningen.

18

Sverker Åström har inför kommissionen uppgivit att man vid hans diskussioner inom utredningen inte bedömde Iran/Irak-motivet som intressant, eftersom inget av dessa länder skulle ha haft något att vinna på att mörda Olof Palme. Då han hördes inför Juristkommissionen i mars 1987 redovisade han samma inställning mer utförligt. Denna motivbild hade han ”tillmätt en väldigt liten betydelse”. För det första var Olof Palmes roll inte personlig roll utan han var representant för generalsekreteraren i FN. För det andra förhöll det sig så att Olof Palmes verksamhet inte ledde till någonting. Överhuvudtaget fanns det enligt Sverker Åström ingen anledning att tro, att Olof Palme hos någon av de två regeringarna skulle ha gjort sig impopulär.