wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf/55

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


polisledningen i detta fall. Gärningen synes på goda skäl kunna betecknas som ett brott mot rikets säkerhet. (---)

Samtidigt framstod inte behovet av ett centralt ledningsansvar som särskilt starkt, enligt Juristkommissionen, eftersom samarbetet enligt uppgift skulle ha flutit väl mellan de olika polisenheterna. Innan misshälligheterna mellan polis och åklagare ledde till en förändring av organisationen fanns det därför inte några skäl för att flytta över ledningsansvaret till Rikspolisstyrelsen. Det resonemang som Juristkommissionen för i detta sammanhang är innehållsrikt men inte entydigt.25 Det ger ett intryck av att Juristkommissionen egentligen ansåg att det bästa hade varit om Rikspolisstyrelsen övertagit ansvaret. I sammanfattningen återkommer dock den samlade bedömningen att det inte var fel att låta ansvaret ligga kvar hos Stockholmspolisen.26

En angränsande fråga gällde anlitandet av Rikspolisstyrelsens våldsrotel. Juristkommissionen noterade att roteln kunde utnyttjas för förstärkning i hela landet, men att det sällan hade förekommit att den tagits i anspråk i något av storstadsdistrikten. De skäl som angetts för att roteln nu inte utnyttjades – dvs. att det skulle ha berott på ”rivalitet” och samordningsproblem var enligt Juristkommissionen inte acceptabla; om det fanns hinder av det slaget måste det ankomma på myndigheterna att undanröja dem för framtiden. Sammantaget var det enligt Juristkommissionen en brist att den kunskap och erfarenhet som fanns vid de båda enheterna - dvs. våldsrotlarna vid rikskriminalen och Stockholmspolisen – inte kunde utnyttjas gemensamt.

Parlamentariska kommissionen konstaterade kort att många skäl talade ”för att det var riktigt att polismyndigheten i Stockholm ledde polisarbetet i brottsutredningen” och förde därutöver resonemang kring hur samordningsfrågor skulle kunna lösas i framtiden.27 På annat ställe framgår att kommissionens principiella uppfattning var att Rikspolisstyrelsen inte skall utöva polisledning.28 Samtidigt påpekades att regeringen är oförhindrad att i särskilda fall uppdra åt Rikspolisstyrelsen att leda viss polisverksamhet. Det är möjligt att den parlamentariska kommissionen med detta ville ha sagt att det hade varit regeringens sak att ta ställning till hur brottsutredningen skulle ledas. I alla händelser påpekades i sammanhanget att regeringen utnyttjat denna möjlighet i sitt beslut den 5 februari 1987, som just hade innebörden att

25

A.a.s. 215 ff. 26

A.a.s. 220. Se också reservationen på s. 87, apropå den inledande organisationen.

SOU 1988:18 s. 116. A.a.s. 50.

27

28