nämndes enligt vad Rönnegård hade för sig. Beträffande namnen
mindes Rönnegård Kjell K, Per K och Janne S, eventuellt även
polisman A. Nilsson hade vidare resonerat kring polisman A som
möjlig gärningsman; sättet som gärningsmannen rört sig på kunde
förknippas med en person som nyligen opererats. Vid mötet hade även
en piketpolis, som varit en av de första på mordplatsen, närvarat.
Rönnegård mindes inte namnet (den han beskriver överensstämmer
med polisman F, vår anm.). Nilssons uppgifter var mycket detaljerade
och initierade, ”ett helt scenario”. Nilsson hade vidare uppgett att
uppgifterna var kända för spaningsledningen. – Efter ett samtal med
Olle A, där denne uppgett att spaningsledningen inte kände till de
uppgifter Rönnegård hört från Nilsson, sökte Rönnegård upp Nilsson
för att kontrollera saken. Nilsson sa att han talat med Tommy
Lindström och Axel Morath om uppgifterna. Rönnegård frågade också
om Nilsson verkligen trodde på ”det här med konspirationsteori om
poliser”. Det besvarade Nilsson med att diskutera några poliser i vars
förehavanden man hade mycket lite insyn (han nämnde Kjell K).
Rönnegård fortsatte:
Men då sa jag åt honom (dvs. Nilsson, vår anm.), det är allvarliga
anklagelser. Tror du verkligen att det skulle vara möjligt att flera poliser,
och då mena han det att, det här är killar som är så hårda så att dom till och
med skulle kunna hålla tätt om det här.
Rönnegård hänvisade vidare till att Nilsson var mycket betrodd inom
polisen och att han hade polisledningens öra, han fick t.ex. ofta
företräda myndigheten i stora frågor som fotbolls-EM i Stockholm.
– Rönnegård var ”förbannad, inte så litet heller” på Nilsson för att
denne två gånger vilselett honom om att spaningsledningen var
informerad trots att denna som han nu förstod varit ovetande.
Nilsson, som hördes av PU senare samma dag, ombads kommentera
de i massmedia cirkulerande uppgifterna om ”Södermötet”. Han kände
inte till några möten, uppgiften var för honom ”helt obekant”. Han hade
inte vidarebefordrat någon information om sådana möten. Däremot
hade han av journalisten Lars B, som han träffat ganska ofta, fått upp-
gifter om en av sina underlydande polismän. Polismannen i fråga,
polisman F, hade betett sig anmärkningsvärt på brottsplatsen. Under
förföljandet av gärningsmannen hade han ovanför trapporna till Malm-
skillnadsgatan stannat och kräkts. Dessutom var han bosatt längs
flyktvägen. Nilsson hade undersökt uppgifterna och fått dem bekräftade
samt därefter fört dem vidare till Sven-Åke Hjälmroth. Han kom sedan
att träffa Tommy Lindström och Åke Röst (utredningsman vid PU) i
ärendet. Han daterade detta till någon tid efter det att Juristkommissio-
nen lämnat sin rapport – ”hösten -87 eller våren -88”. Han hade fört