wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 2 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf/106

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


nämndes enligt vad Rönnegård hade för sig. Beträffande namnen

mindes Rönnegård Kjell K, Per K och Janne S, eventuellt även

polisman A. Nilsson hade vidare resonerat kring polisman A som

möjlig gärningsman; sättet som gärningsmannen rört sig på kunde

förknippas med en person som nyligen opererats. Vid mötet hade även

en piketpolis, som varit en av de första på mordplatsen, närvarat.

Rönnegård mindes inte namnet (den han beskriver överensstämmer

med polisman F, vår anm.). Nilssons uppgifter var mycket detaljerade

och initierade, ”ett helt scenario”. Nilsson hade vidare uppgett att

uppgifterna var kända för spaningsledningen. – Efter ett samtal med

Olle A, där denne uppgett att spaningsledningen inte kände till de

uppgifter Rönnegård hört från Nilsson, sökte Rönnegård upp Nilsson

för att kontrollera saken. Nilsson sa att han talat med Tommy

Lindström och Axel Morath om uppgifterna. Rönnegård frågade också

om Nilsson verkligen trodde på ”det här med konspirationsteori om

poliser”. Det besvarade Nilsson med att diskutera några poliser i vars

förehavanden man hade mycket lite insyn (han nämnde Kjell K).

Rönnegård fortsatte:

Men då sa jag åt honom (dvs. Nilsson, vår anm.), det är allvarliga

anklagelser. Tror du verkligen att det skulle vara möjligt att flera poliser,

och då mena han det att, det här är killar som är så hårda så att dom till och

med skulle kunna hålla tätt om det här.

Rönnegård hänvisade vidare till att Nilsson var mycket betrodd inom

polisen och att han hade polisledningens öra, han fick t.ex. ofta

företräda myndigheten i stora frågor som fotbolls-EM i Stockholm.

– Rönnegård var ”förbannad, inte så litet heller” på Nilsson för att

denne två gånger vilselett honom om att spaningsledningen var

informerad trots att denna som han nu förstod varit ovetande.

Nilsson, som hördes av PU senare samma dag, ombads kommentera

de i massmedia cirkulerande uppgifterna om ”Södermötet”. Han kände

inte till några möten, uppgiften var för honom ”helt obekant”. Han hade

inte vidarebefordrat någon information om sådana möten. Däremot

hade han av journalisten Lars B, som han träffat ganska ofta, fått upp-

gifter om en av sina underlydande polismän. Polismannen i fråga,

polisman F, hade betett sig anmärkningsvärt på brottsplatsen. Under

förföljandet av gärningsmannen hade han ovanför trapporna till Malm-

skillnadsgatan stannat och kräkts. Dessutom var han bosatt längs

flyktvägen. Nilsson hade undersökt uppgifterna och fått dem bekräftade

samt därefter fört dem vidare till Sven-Åke Hjälmroth. Han kom sedan

att träffa Tommy Lindström och Åke Röst (utredningsman vid PU) i

ärendet. Han daterade detta till någon tid efter det att Juristkommissio-

nen lämnat sin rapport – ”hösten -87 eller våren -88”. Han hade fört