wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 2 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf/154

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


Den andra provskjutningen borde ha gjorts omgående efter SKL:s

påpekande om att den första inte var meningsfull. Detta kan synas vara

en detaljanmärkning från vår sida. Det är det emellertid inte. Om man

beslutar om något för utredningen så pass resurskrävande, som en

generell vapenkontroll, och för den enskilde så pass ingripande, som en

provskjutning av vederbörandes vapen inom ramen för en mord-

utredning, måste detta rimligen göras rätt och prompt. Annars riskerar

aktionen att framstå som halvhjärtad och vidtagen mest för formens

skull.

Substansen i ingångstipset angående polisman J var att denne upplevt

sig illa behandlad, skulle vara kapabel till dådet och att det avslagna

prövningstillståndet kunde ha utlöst det. Det får betraktas som ett i och

för sig intressant tips. Det har också utretts på ett rimligt sätt.

Christoffer M:s uppgifter talar starkt mot att polisman J skulle kunna

vara gärningsman och Per-Göran Näss’ beslut i september 1986 att

lägga ärendet ad acta ter sig rimligt. Alibikontrollen fördjupades där-

efter. Den kontrollen är visserligen sen, men den kan inte betraktas som

avgörande för bedömningen av uppslaget. Att PU som i detta fall gjort

en sista kontroll, troligen i samband med en förnyad genomgång av

ärendet, bör inte vändas emot utredarna.

Det kan synas som om PU dragit sig för att vidta utredningsåtgärder

mot en chefstjänsteman som polisman K. Ingångstipsen innehåller inte

särskilt mycket substans, men väl så mycket som andra polisärenden,

där PU gått vidare med diskret efterforskning, slagning och även

förhör. Efterforskning av alibi har således inte förekommit i ärendet.

Polisman K fick inga frågor om sina förehavanden under det förhör

som hölls på hans egen begäran. Tipsen inger samtidigt olust; det är

uppenbart att de kan ha kommit från någon som enbart varit ute efter

att skada polisman K. I detta fall har ärendet i vart fall i det tidigare

skedet föredragits för åklagare. I den meningen hanterades det i sär-

skild ordning. Vi anser därför sammantaget inte att någon ytterligare

utredningsåtgärd beträffande polisman K hade varit befogad.

Utredningen beträffande polisman L var mycket grundlig. Den har

genomförts snabbt och lämnat ett för mordutredningens del tydligt

svar. – Någon egentlig brottsmisstanke mot polisman L fanns aldrig.

Vapnet var visserligen en Smith & Wesson, men inte av ”rätt” kaliber,

dessutom var det vid tidpunkten för mordet beslagtaget av polisen. I

efterhand ter sig utredningsåtgärderna bryska, men det är svårt att peka

på någon enskildhet där de gick för långt (jfr JO:s granskning).

Kollegornas tips, Lars L:s uppgifter och den märkliga bilresan gjorde

det nödvändigt med en utförlig utredning.