förekomst av högerextremistiska uppfattningar inom polisdistriktet”.
Det är samtidigt tydligt att säkerhetspolisen tagit saken på stort allvar,
så stort allvar att statsministern direkt informerades. Det finns därför
anledning att förmoda att polisstyrelsen varit mer oroad än vad som
framgår i dess kommentar. Det är två saker som särskilt borde varit
ägnade att oroa. Dels att det tycks ha funnits en kärna av mer eller
mindre öppet nazistiska polismän, som manifesterade sin intresse-
gemenskap på detta sätt, låt vara att denna kärna kanske inte bestod av
särskilt många individer. Dels att kulturen inom distriktet varit sådan
att sammankomster av detta slag inte bara tolererades, utan också
bevistades av åtskilliga enskilda polismän. Denna kultur tycks även
framträda på andra håll.
Polisstyrelsens bedömning beträffande polisman B
Stockholms polisstyrelses begäran att få polisman B försatt i disponi-
bilitet blev som framgått hårt kritiserad vid den efterföljande
granskningen. Av JO:s och JK:s granskningar framgår att polisstyrel-
sens utredning inte hade den formella stadga som måste krävas för den
typ av åtgärder, som utredningen kom att utmynna i beträffande
polisman B. Det synes också klart att det saknades juridisk grund för att
försätta polisman B i disponibilitet. JK ansåg att det ”inte gick att
frigöra sig från intrycket att framställningen främst har motiverats av
ett önskemål om att få ett slut på en massmedial uppmärksamhet
rörande polisen som upplevdes som besvärande”. Men, som JK också
uttalade, ”önskemål som att komma till botten med saken eller att
skydda polisen i stort mot obefogade angrepp kan givetvis inte rätt-
färdigas om sådana syften skulle uppnås på bekostnad av en enskild
polismans berättigade rättssäkerhetskrav”. I de delar granskningen ut-
mynnat i kritik avseende beslutet att söka försätta polisman B i
disponibilitet är det således lätt att instämma. Det hade varit bättre om
fallet tagits som utgångspunkt för överväganden angående behovet av
lagliga möjligheter för polisen att göra sig av med personer som inte
har de egenskaper en polisman måste äga.
Om uppgifterna hos säkerhetspolisen avseende ”herrmiddagarna” är
riktiga tycks det dock som om såväl Rikspolisstyrelsen som JO
hamnade snett i sin bedömning av dessas karaktär. Rikspolisstyrelsen
går av innehållet i säkerhetspolisens material att döma för långt i vad
som närmast ter sig som en iver att bagatellisera mötena. JO tycks hän-
föra den information från säkerhetspolisen som polisstyrelsens bedöm-
ningar grundades på till kategorin ”andra upplysningar av tvivelaktig
kvalitet”.