wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 2 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf/34

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


Det förhåller sig på liknande sätt med telefonsamtalet. Av det för-

hållandet, att entydig bevisning om vad som sagts vid detta inte finns,

följer att man bör vara försiktig med att lägga det till grund för åtgärder

mot polismannen, men inte att samtalet måste ha varit oskyldigt. Det är

snarare så att åtskilligt tyder på att det varit omdömeslöst på just det

sätt polisstyrelsen beskrev. Rikspolisstyrelsens konstaterande att ”något

värdeomdöme om Olof Palme” förekommit och att ”detta inte varit

positivt” framstår som opåkallat eufemistiskt; samtalet och dess inne-

håll har trots allt anmälts till befäl, liksom till mordutredningen. JO:s

uttalande om att polisstyrelsens slutsats om samtalet – dvs. att det

rapporterats vidare eftersom detta var så anmärkningsvärt – ”närmast

förefaller att ha grundats på hörsägen”, synes missvisande. Även om

orden i rapporten här kanske kunde ha valts med större omsorg, ter det

sig närmast som en truism, att den som fört uppgifter om ett samtal av

detta slag vidare, funnit detsamma anmärkningsvärt, det är ju därför

han funnit det värt att anmärka.

Framför allt förhåller det sig så, att en samlad bedömning av polis-

man B:s person – diskrimineringen av kvinnliga poliser vid VD 1, den

drivande rollen i de uppenbart tvivelaktiga ”herrmiddagarna” och det

omdömeslösa samtalet under mordnatten – påkallade någon form av

handling från polisstyrelsens sida. Det är tydligt att polisstyrelsen

därvid valde fel väg. Men de i efterhand granskande organen fram-

ställer den situation polisstyrelsen ställdes inför som enklare än den

var, när ”herrmiddagarna” och telefonsamtalet beskrivs som harmlösa.

Polismäns resor till Sydafrika

Polisintendenten Thord Pettersson, som var ansvarig för den intern-

utredning som bedrevs i anledning av uppgifterna om polismäns resor

till Sydafrika, har för kommissionen uppgivit att hans avdelning hade

svårigheter att utföra det uppdrag hans enhet erhöll av Sven-Åke

Hjälmroth. Det förelåg inga brottsmisstankar. Det polismännen

eventuellt företagit sig hade de gjort på sin fritid. Utredarna på Thord

Pettersons avdelning vägrade därför arbeta med saken. Det hela löstes

så att Thord Petterson själv tog sig an ärendet. Han började med att

kontakta de poliser som hade vaskats fram på det sätt som ovan

beskrivits. Han erbjöd dem att berätta om sina besök i Sydafrika.

Berättelserna dokumenterades, i den mån de berörda poliserna medgav

detta. Några förhör var det inte fråga om. Vissa av de tillfrågade var

tveksamma till att delta; det har ovan framgått att en person vägrade

redogöra för sin vistelse. En annan (polisman C) var ovillig att

medverka och ville inte att hans redogörelse skulle dokumenteras.