Det förhåller sig på liknande sätt med telefonsamtalet. Av det för-
hållandet, att entydig bevisning om vad som sagts vid detta inte finns,
följer att man bör vara försiktig med att lägga det till grund för åtgärder
mot polismannen, men inte att samtalet måste ha varit oskyldigt. Det är
snarare så att åtskilligt tyder på att det varit omdömeslöst på just det
sätt polisstyrelsen beskrev. Rikspolisstyrelsens konstaterande att ”något
värdeomdöme om Olof Palme” förekommit och att ”detta inte varit
positivt” framstår som opåkallat eufemistiskt; samtalet och dess inne-
håll har trots allt anmälts till befäl, liksom till mordutredningen. JO:s
uttalande om att polisstyrelsens slutsats om samtalet – dvs. att det
rapporterats vidare eftersom detta var så anmärkningsvärt – ”närmast
förefaller att ha grundats på hörsägen”, synes missvisande. Även om
orden i rapporten här kanske kunde ha valts med större omsorg, ter det
sig närmast som en truism, att den som fört uppgifter om ett samtal av
detta slag vidare, funnit detsamma anmärkningsvärt, det är ju därför
han funnit det värt att anmärka.
Framför allt förhåller det sig så, att en samlad bedömning av polis-
man B:s person – diskrimineringen av kvinnliga poliser vid VD 1, den
drivande rollen i de uppenbart tvivelaktiga ”herrmiddagarna” och det
omdömeslösa samtalet under mordnatten – påkallade någon form av
handling från polisstyrelsens sida. Det är tydligt att polisstyrelsen
därvid valde fel väg. Men de i efterhand granskande organen fram-
ställer den situation polisstyrelsen ställdes inför som enklare än den
var, när ”herrmiddagarna” och telefonsamtalet beskrivs som harmlösa.
Polismäns resor till Sydafrika
Polisintendenten Thord Pettersson, som var ansvarig för den intern-
utredning som bedrevs i anledning av uppgifterna om polismäns resor
till Sydafrika, har för kommissionen uppgivit att hans avdelning hade
svårigheter att utföra det uppdrag hans enhet erhöll av Sven-Åke
Hjälmroth. Det förelåg inga brottsmisstankar. Det polismännen
eventuellt företagit sig hade de gjort på sin fritid. Utredarna på Thord
Pettersons avdelning vägrade därför arbeta med saken. Det hela löstes
så att Thord Petterson själv tog sig an ärendet. Han började med att
kontakta de poliser som hade vaskats fram på det sätt som ovan
beskrivits. Han erbjöd dem att berätta om sina besök i Sydafrika.
Berättelserna dokumenterades, i den mån de berörda poliserna medgav
detta. Några förhör var det inte fråga om. Vissa av de tillfrågade var
tveksamma till att delta; det har ovan framgått att en person vägrade
redogöra för sin vistelse. En annan (polisman C) var ovillig att
medverka och ville inte att hans redogörelse skulle dokumenteras.