ärendet. Att det måste gå till på det sättet var närmast en självklarhet,
eftersom det inte kunde vara tal om att bedriva en utredning av vissa
brottsmisstankar skild från den kunskap som i övrigt insamlades om
brottet. Av det skälet var det enligt Per-Göran Näss viktigt, att så fort
det sig göra lät, återföra de utredda polisärendena till spaningsled-
ningen. Per-Göran Näss var själv avskuren från åtskillig kunskap om
utredningsläget och det gällde i än högre grad Jan S, som för
kommissionen beskrivit att den kunskap han hade om utredningen, fick
han via massmedia. Det betyder att Per-Göran Näss och Jan S utredde
de uppslag de tilldelades utifrån den information som ingångstipsen
innehöll.
Per-Göran Näss har vidare uppgivit att de uppdrag han fick gällde
enskilda polismän som misstänkta gärningsmän. Det var, med ett
undantag, i princip aldrig fråga om att utreda de utpekades eventuella
delaktighet i en sammansvärjning eller om de på annat sätt kunde ha
någon koppling till brottet. Om han skulle ha fått uppdrag av det slaget
hade han hanterat dem på helt annat sätt. Men det fick han alltså inte
och det var inte hans uppgift att ta egna initiativ i den riktningen. Att
utredningen utfördes av säkerhetspolisens personal innebar enligt vad
Per-Göran Näss och Jan S uppgivit för den tidigare Palmekommis-
sionen inte heller att säkerhetspolisens kunskap beträffande politiska
extremgrupperingar, personer som bedömts utgöra säkerhetsrisk etc.
togs i anspråk.22 Poängen med att anlita säkerhetspolisen låg i princip
enbart i att det var en från polisen i övrigt organisatoriskt skild av-
delning. (Hans Holmér har för Juristkommissionen uppgett att utred-
ningen inte kunde ligga på klagomålssektionen, som normalt utreder
brottsmisstankar mot poliser, eftersom denna inte var representerad i
ledningsgruppen, men att säkerhetspolisen, som var representerad, var
lämplig just för att den var fristående från Stockholmspolisen.23)
Enligt Per-Göran Näss fanns det från utredningssynpunkt en direkt
nackdel med att polisärendena hanterades på detta sätt. De som utredde
dem hade, som nyss framgått, inte full kunskap om utredningen, vilket
innebar en risk för att de missade någon aspekt i undersökningen. De
som satt i spaningsledningen fick i sin tur inte någon helhetsbild av
22 Viss kontroll mot säkerhetsavdelningens personregister synes regelmässigt
ha förekommit i polisärendena. Det framgår av flera uppslag att så skett. Vad
Per-Göran Näss och Jan S åsyftade vid utfrågningen torde ha varit att man inte
använde just kunskapen om extremistgrupper som finns inom säkerhetspolisen;
kontrollen inskränkte sig till registerslagning. Detta bekräftas av vår genom-
gång av polisärendena.
23 Juristkommissionens utfrågning med Hans Holmér den 8 december 1987.