wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 2 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf/40

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


ärendet. Att det måste gå till på det sättet var närmast en självklarhet,

eftersom det inte kunde vara tal om att bedriva en utredning av vissa

brottsmisstankar skild från den kunskap som i övrigt insamlades om

brottet. Av det skälet var det enligt Per-Göran Näss viktigt, att så fort

det sig göra lät, återföra de utredda polisärendena till spaningsled-

ningen. Per-Göran Näss var själv avskuren från åtskillig kunskap om

utredningsläget och det gällde i än högre grad Jan S, som för

kommissionen beskrivit att den kunskap han hade om utredningen, fick

han via massmedia. Det betyder att Per-Göran Näss och Jan S utredde

de uppslag de tilldelades utifrån den information som ingångstipsen

innehöll.

Per-Göran Näss har vidare uppgivit att de uppdrag han fick gällde

enskilda polismän som misstänkta gärningsmän. Det var, med ett

undantag, i princip aldrig fråga om att utreda de utpekades eventuella

delaktighet i en sammansvärjning eller om de på annat sätt kunde ha

någon koppling till brottet. Om han skulle ha fått uppdrag av det slaget

hade han hanterat dem på helt annat sätt. Men det fick han alltså inte

och det var inte hans uppgift att ta egna initiativ i den riktningen. Att

utredningen utfördes av säkerhetspolisens personal innebar enligt vad

Per-Göran Näss och Jan S uppgivit för den tidigare Palmekommis-

sionen inte heller att säkerhetspolisens kunskap beträffande politiska

extremgrupperingar, personer som bedömts utgöra säkerhetsrisk etc.

togs i anspråk.22 Poängen med att anlita säkerhetspolisen låg i princip

enbart i att det var en från polisen i övrigt organisatoriskt skild av-

delning. (Hans Holmér har för Juristkommissionen uppgett att utred-

ningen inte kunde ligga på klagomålssektionen, som normalt utreder

brottsmisstankar mot poliser, eftersom denna inte var representerad i

ledningsgruppen, men att säkerhetspolisen, som var representerad, var

lämplig just för att den var fristående från Stockholmspolisen.23)

Enligt Per-Göran Näss fanns det från utredningssynpunkt en direkt

nackdel med att polisärendena hanterades på detta sätt. De som utredde

dem hade, som nyss framgått, inte full kunskap om utredningen, vilket

innebar en risk för att de missade någon aspekt i undersökningen. De

som satt i spaningsledningen fick i sin tur inte någon helhetsbild av

22 Viss kontroll mot säkerhetsavdelningens personregister synes regelmässigt

ha förekommit i polisärendena. Det framgår av flera uppslag att så skett. Vad

Per-Göran Näss och Jan S åsyftade vid utfrågningen torde ha varit att man inte

använde just kunskapen om extremistgrupper som finns inom säkerhetspolisen;

kontrollen inskränkte sig till registerslagning. Detta bekräftas av vår genom-

gång av polisärendena.

23 Juristkommissionens utfrågning med Hans Holmér den 8 december 1987.