PU ändå inledningsvis förlitade sig på uppgifterna från Eduardo D kan
tolkas så att man inte förhöll sig normalt skeptisk till de uppseende-
väckande och med kända fakta inte alldeles lätt förenliga uppgifter som
denne lämnade.
Den andra delen av utredningen mot Viktor G kan som påpekats
inte ses isolerad från den första och de kontroverser som där förekom.
Nedläggningen av förundersökningen mot Viktor G avslutades med
förundersökningsledarens anklagelse mot polisen för att den utsatt den
misstänkte för en allvarlig rättskränkning. Polisen var redan tidigare
obenägen att lyssna på åklagarens synpunkter i ärendet och ansåg att
åklagaren hade gjort fel när denne drog tillbaka häktningsyrkandet och
”släppte” Viktor G. Det låg därför i farans riktning att polisen och de
utredningsmän som arbetat med ärendet känslomässigt skulle ha svårt
att släppa taget om Viktor G; skulle det kunna visas att Viktor G trots
allt hade med mordet att göra, vore det en upprättelse för polisen, efter
den kritik den utsatts för.
Den kanske aldrig helt nedlagda och i alla händelser sedermera med
kraft upptagna utredningen mot Viktor G torde böra ses i detta ljus. Det
som framkom i den andra delen av utredningen var – i vart fall inte av
dokumentationen och de uppgifter vi i övrigt inhämtat från PU att döma
– inte av den digniteten att det motiverade så långtgående åtgärder som
de som kom att vidtas. Det gäller särskilt den omfattande telefonav-
lyssningen. Det är vårt intryck att den andra delen av utredningen var
en förlängning av den första. Den byggde vidare på de misstankar som
skapats via de utredningsåtgärder, som enligt den dåvarande förunder-
sökningsledaren hade lett till en allvarlig rättskränkning. Enligt vår
mening hade det funnits anledning att ställa särskilda krav på fortsatta
åtgärder mot en person som fått utstå det Viktor G utsatts för och som
avförts inte bara på grund av att misstankarna inte kunnat styrkas utan
på grund av att åtskilligt faktiskt talade för att han inte kunnat begå
brottet. Nu kan det ifrågasättas om det inte blev tvärtom, dvs. att
tröskeln sattes lägre just därför att han en gång varit misstänkt.
Det förtjänar avslutningsvis att påpekas, att samtidigt som den andra
utredningsomgången mot Viktor G tog fart våren 1987 och drog stora
resurser större delen av det året, lades uppslaget angående Christer P
efter en ofullständig genomgång ad acta (den 24 april 1987, se kapitel
6). En likartad jämförelse kan göras beträffande det intressanta in-
gångstipset angående GC. Det inkom i augusti 1987 men utreddes i
praktiken inte förrän flera år senare (se kapitel 7, GMP-objekt m.m.).