wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 3 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf/278

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


nivellerat. Visserligen förekommer den polisiära metoden att ”lägga ad acta”, men den innebär inte ett ställningstagande till det ad acta-lagda uppslagets utredningsvärde, utan bara att det som (för tillfället) kan göras har gjorts, dvs. det är en handläggningsbedömning av typ "bordläggning tills vidare”, inte en saklig utsortering.

Åtminstone borde sådant som efter utredning klart kan avskrivas som förklarat och icke hörande till saken kunna tas bort från det mer levande utredningsmaterialet. Om det är så att ”lösningen finns i materialet” förefaller det oss angelägnare att eliminera sådant som tydligtvis inte innefattar lösningen, än att tillföra ytterligare material. Den som söker en nål i en höstack plockar hellre undan strå för strå än lägger på nytt hö.

Vi har under den tid vi arbetat flera gånger diskuterat denna sak med företrädare för PU, som avvisat vår inställning. Skälet har angivits vara, att det är till skada att sortera utredningsmaterial på det sättet, eftersom de bedömningar som i så fall måste göras kan ”låsa” utredningen och leda in senare utredare på samma spår, som kanske är felaktigt. Från PU:s sida har det framhållits att det är viktigt att hela tiden hålla sig öppen för nya synsätt.

Vi har förståelse för denna inställning i och för sig, men ifrågasätter om den inte trots allt är felaktig i en utredning som blivit så omfattande som denna. Att vi gjort denna reflektion hänger delvis också samman med den erfarenhet vi själva gjort beträffande möjligheten att sätta sig in i materialet; uppgiften hade onekligen varit lättare om detta hade varit strukturerat på ett annat sätt. Vi frågar oss om inte arbetsinsatser inom utredningen kan påverkas negativt enligt samma mönster, t.ex. vid skiften inom förundersökningsledningen eller när nya utredare skolas in i samband med oundvikliga personskiften. Den invändning som därvid har gjorts från spaningsledningen är att ”alla måste läsa allt” och göra sin egen bedömning. Detta synsätt är enligt vår mening orealistiskt i detta fall och leder till dubbelarbete och därmed en resursförbrukning, som inte uppvägs av den fördel det eventuellt innebär att ”alla läser allt”. Det riskerar också att leda till att viktig information ”försvinner i mängden”.

Vår synpunkt innebär förstås inte att sådant som bedöms sakna intresse skall kastas. Självfallet skall allt material bevaras och på ett eller annat sätt finnas tillgängligt för den som vill kontrollera något eller är allmänt skeptisk. För övrigt vill vi tillägga att även PU har gjort en viss indelning av det slag vi tror skulle underlätta arbetet; det finns

snarare undantagsvis – och följer ingen fast struktur. Någon motsvarande prioriteringsklassning av hela uppslag i samband med att de utvärderas förekommer inte.