wpu.nu

Sida:Pol-1996-12-11 OKÄND UPPSLAGSKOD En Revisionell bed mning.pdf/86

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


se om att avstå från attacker mot civila mål, som på detta sätt kom till stånd i juni 1984, och som under en period av mer än åtta månader respekterades av båda parter." (Sverige och internationell medling, UD informerar 1986:4, s 9)

Konflikten väckte mycket starka känslor i båda länderna. De har båda ett sådant förflutet att ett attentat mot en internationellt utsedd medlare inte helt kan uteslutas. Det räcker här med att erinra om för Irans del ambassadockupationen i Thereran, Irans antagna stöd till Hizbollah med dess självmordsattacker och dödsdomen ('fatwan") mot Salman Rushdie. För Iraks del kan erinras om gasattacken mot den egna befolkningen då tusentals människor dödades, gasanfallen mot Iran, de bio-kemiska vapenprogrammen och under Gulfkriget: tagandet av tusentals civila från väst som gisslan och mänskliga sköldar, utpumpningen av miljarder kubikmeter olja i Persiska viken samt sprängningen av samtliga oljekällor i Kuwait. Bägge de senare åtgärderna med kända miljökonsekvenser som to m drabbade det egna landet hårt. Under kriget genomförde även en irakisk stridsvagnsenhet ett av de få anfallen mot FN-alliansen genom att vända kanontornen bakåt, vilket är ett internationellt överenskommet sätt att visa att man vill kapitulera, för att i sista stund vända dem rätt och ge stormeld. Det här refererade räcker säkert som indicier på att tanken på att mörda en internationellt utsedd fredsmäklare i sig inte skulle ha behövt uppfattas som totalt främmande eller mönsterbrytande, förutsatt att det verkligen skulle ha bedömts kunnat gagna deras intressen. Därmed inte nu sagt att de skulle ha gjort denna senare bedömning.

Vid tidpunkten för mordet på Olof Palme och närmast före var situationen följande. Irak var angripare och hade militära framgångar under de två första åren (1980-82). Därefter hade Iran framgångar och trängde rätt långt in i Irak. Iranierna hade den större motivationen efter ett tag. De var angripna och de lade även religiösa aspekter på kriget. Kriget var mycket oförsonligt och skoningslöst. Irak införde som den första parten, och utnyttjade även mest, kemiska stridsmedel i strid med alla konventioner. När Iran gick på sin motoffensiv gjorde man enligt vissa bedömare ett viktigt misstag i och med att man gick för långt in i Irak ('punishment'). Man förlorade därvid mycket av det stöd som ändå fanns i världssamfundet för Irans rättmätiga krav på att få tillbaka ockuperat område. I väst fruktade man en fortsatt expansion av den iranska fundamentalismen.

Under 1985-86 rådde det ett dödläge med meningslösa men blodiga attacker från bägge parter utan att någon kunde vinna några avgörande positioner. 1987-88 började Irak åter att gå till anfall med viss framgång. Irak hade då under en rätt lång tid fått köpa moderna vapen från väst.

Som grund för FN:s inblandning låg en resolution från FN:s säkerhetsråd oktober/november 1980. 1980-11-05 angavs i ett uttalande uppdraget till Olof Palme som person (han var då oppositionsledare i Sverige) att medla i konflikten. Han var, med stöd från säkerhetsrådet, generalsekreterarens särskilde representant i arbetet att lösa konflikten. Uppdraget angavs vara att "underlätta auktoritativa kontakter med och mellan de berörda regeringarna för att möjliggöra snara förhandlingar om fred."