wpu.nu

Sida:Pol-1996-12-11 OKÄND UPPSLAGSKOD En Revisionell bed mning.pdf/87

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


Det rörde sig om en medlarroll och inte en skiljemannaroll. Olof Palmes uppfattning om var skuldbördan låg hade dock stor betydelse för hur FN och världssamfundet såg på konflikten. Ett förhållande som parterna var medvetna om.

Irak uppges ha varit den part som under 1985-86 var mest besviken på Olof Palme. De hade svårt att acceptera Olof Palmes syn på att Irak skulle dra sig tillbaka till erkända gränser och därefter fortsätta att förhandla om fred. De ville heller inte acceptera FN:s grundinställning att territoriella vinster inte får uppnås med krigsåtgärder. Konsekvenserna för Irak om Olof Palmes ståndpunkt skulle accepteras var att landet, efter sex års oförsonliga och kostsamma krig, skulle tvingas tillbaka där man startade. De kunde inte heller utesluta att ett stort krigsskadestånd skulle behöva erläggas till Iran. Prestigeförlusten för Irak skulle ha varit stor.

Förhandlingsarbetet gick trögt under tiden 1984-86. Efter Olof Palmes död gick generalsekreteraren Peres de Cuellar själv in som medlare. Den man som skötte själva arbetet hette Diego Cordobes. Först i och med att det kalla kriget började tina upp år 1987 öppnades sig möjligheten att få fart på förhandlingarna igen. FN:s resolution 1987:508 som antogs 1988 lade grunden for den framgångsrika medlingen. 1988 utsågs Jan Eliasson som medlare av FN.

Olof Palme hade, enligt vissa uppgifter, som vana att prata tämligen öppet om dessa känsliga medlarfrågor i telefon t ex över Atlanten med generalsekreteraren och andra. Risk för telefonavlyssning fanns.

Irak-Irankonflikten var den mest känsliga utrikespolitiska frågan som kunde vara tänkbar som motiv för mordet på Olof Palme enligt vissa bedömare. Den var av en helt annan dignitet än Chile, PLO m fl.

Eventuell krutsmuggling till Irak och/eller Iran

De rykten som fanns vid denna tid om att det skulle ha förekommit illegal försäljning av krut från svenska företag till en eller bägge krigförande parter, kan enligt vår bedömning inte rimligen ha utgjort motiv. Oavsett hur det verkligen förehöll sig i sakfrågan. Skälet är nämligen att Olof Palme och Jan Eliasson umgicks så mycket med bägge parter att om någon av dem skulle vara missnöjd av denna anledning skulle de ha framfört det personligen till medlarna. Några sådana påpekanden lär inte ha förekommit. Vår bedömning för Irak-Iranspåret är vad avser motivbilden och studerade indicier: - att ingendera parten egentligen skulle ha kunnat vinna särskilt mycket på ett sådant attentat. Det försegick även andra medlingsförsök bl a medlare utsedda av Arabförbundet. Inga radikala förändringar vore att vänta som en konsekvens av attentatet. Det borde parterna ha insett, - att om det blev känt att någon av länderna vore anstiftaren av attentatet mot Olof Palme skulle det förlora en oerhörd prestige internationellt. Det måste