var en konspiration med sina rötter i det svenska polisväsendet,
boken "Inuti labyrinten" av bröderna Kari och Pertti Poutiainen. Och
det bygger på analyser och faktasammanställningar av annorlunda
halt än de jag sett tidigare. Det som fött och gött misstron mot
polisens roll i detta drama är framför allt två omständigheter. Den ena
är det oförsvarliga sjabbel minuterna och timmarna efter mordet som
ledde till att någon effektiv spaning efter gärningsmän inte utfördes
och att brottsplatsutredningen fick allvarliga brister. Den andra är
naturligtvis det faktum att "Sveriges största brottsutredning" slog slint i alla sina försök att hitta en eller flera gärningsmän: antingen friades
de - "33-åringen" och Christer Pettersson - eller också rann det bara
ut i sanden - PKK.
Den gängse förklaringen till det första fenomenet är
att Stockholmspolisens sambandscentral (SBC) denna natt innehöll
personal som var a) handlingsförlamad b) inkompetent c)
underbemannad. Därav följde alla ödesdigra missgrepp: larm som
inte gavs, vittnesmål som kom bort, protokoll som inte fördes, datorer
som inte fungerade osv. Det bröderna Poutiainen gör i sin bok är att
sekund för sekund, timme för timme analysera händelseförloppet.
Med noggrannhet och detaljrikedom $ deras bok är på över 800 sidor
och kräver läsare med stort tålamod $ plöjer de igenom allt material
och all dokumentation som de kommit över, inte alltid utan motstånd
från berörda myndigheter. Deras tes är att SBC varken var
handlingsförlamad eller inkompetent. Tvärtom agerade man
metodiskt och effektivt för att fördröja spaning och försvåra utredning
av vad som faktiskt hänt. Av denna tes följer naturligtvis att
författarna vill visa att de misslyckade tillslagen var lika misslyckade
försök att få en gärningsman dömd - helst en ensam galning - så att
konspirationen inte avslöjades. Men även om det torde vara klarlagt
att polisens metoder i dessa fall var minst sagt okonventionella, när