wpu.nu

Sida:Pol-2019-11-26 E63-05-F Mejl skickat från Thomas Pettersson till Palmegruppen.pdf/5

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


Det blev inte lättare av att Skandiamannen var chockad och förvirrad när han befann sig i receptionen, enligt Henry O slängde han ur sig ”lösryckta meningar” och ”ord som inte passar ihop”. Följden blev att de båda väktarnă, omedelbart efter att Skandiamannen lämnat Skandia, sinsemellan diskuterade vad han sagt. De kom exempelvis gemensamt fram till att han återkommit till receptionen klockan 23.40.

Ett annat problem var att media skrivit om händelseförloppet och att Skandiamannen själv vid flera tillfällen berättat om hur han agerat på brottsplatsen. Under den tid som gått hade de båda väktarna sinsemellan kunnat diskutera även dessa uppgifter. Det finns alltså en uppenbar risk för att tidiga och sena påståenden blandats samman. I min bok Den osannolika mördaren valde jag därför att gå varsamt fram med uppgifterna från dessa förhör, samt att nyttja dem sparsmakat. I de fall där de rymmer samstämmiga och unika utsagor som inte kan ha tillkommit från annat håll menar jag att de har hög trovärdighet. Andra påståenden måste vägas noggrant mot övriga omständigheter. Viktigt i sammanhanget är vad Skandiamannen under dagarna efter mordet sade till vänner, grannar, arbetskamrater och media. Hängde historien ihop, kom han med samma information till väktarna som grannar, vänner och media senare fick sig till livs? Med de reservationer ovanstående innebär väljer jag att, liksom Sanningskommissionen, hålla mig till att väktarna minns hyfsat rätt angående vad Skandiamannen sagt under tiden han uppehöll sig i Skandias reception.

Väktarnas första samtal med Per H

De båda väktarna har innan polisförhören talat med Skandias Per H, förmodligen några veckor innan polisförhören den 10 och 12 juni. Så här summerar Per Hvad Skandiamamannen sagt till väktarna i sin PM daterad 5 juni: ”Då jag började gå mot Tunnelgatan hörde jag en knall när jag befann mig vid Götabankens kontor. Därefter såg jag en man ligga på trottoaren. Några människor höll på att vända på honom. Någon sade att det var Olof Palme som blivit skjuten men han såg så liten ut att det var svårt att tro. Däremot liknade den där tanten bredvid honom Lisbeth Palme.”

I förhören med Palmeutredarna blev vittnesmålen mer utförliga, men ändå summariska och kortfattade. De båda väktarna underströk att Skandiamannen var förvirrad, att det var ”kaotiskt" och svårt att få en bild av vad han egentligen varit med om. Inte förrän de båda hörde Ekots sändning på radion blev de övertygade om att Olof Palme verkligen var skjuten. Tiden han befunnit sig i receptionen beräknade Anna-Lisa G till tio minuter. Under den tiden hade han talat med väktarna, ringt ett samtal till hustrun och sedan talat med väktarna igen innan han lämnat Skandiahuset. Enlig Skandiamannen gick han också genom receptionen, vidare in i lokalerna och tog en kopp kaffe, något som väktarna inte nämner. I vilket fall rör det sig inte om någon längre pratstund med väktarna, vilket delvis kan förklara de kortfattade uppgifterna.