Uppslag i samma avsnitt:
Protokoll över förhör med, adjunkten WIGERSTAM, GUDRUN Christina, -
Boende . Arboga, tfn .
Under helgerna bor hon i Märsta på , Märsta, tfn .
Hon är anställd vid i Arboga, tfn . Hon höres på sin arbetsplats i Arboga, onsdagen 1989-04-19 16:05
.
Förhörsledare: krinsp Inge Uvemo och krinsp Per Gustavsson / RK-A2.
Inga övriga närvarande.
Bandupptagning.
[[Gudrun Wigerstam] höres i Palmeutredningen.
Hon höres med anledning av tidigare uppgifter hon lämnat, om att hon 1986-02-28
vid cirka 22:35-22:40
-tiden, observerat en man nere vid biografen Grand på Sveavägen i Stockholm.
Gudrun Wigerstam kallas Gudrun under förhöret.
Dagen efter mordet, möjligtvis två dagar efter mordet, hörde Gudrun via radio att polisen uppmanade folk som befunnit sig i området kring Grand, både före och efter filmföreställningen, att höra av sig till polisen.
I detta skede tänkte inte Gudrun på den man hon sett, då hon var ute för att leta efter sina nycklar.
Efter kanske tre dagar, så kontaktade hon dock polisen och berättade det hon sett. Hon skulle sedermera bli kontaktad av polismän, så var ej fallet.
Cirka ett år efter mordet, blev då Gudrun kontaktad av en journalist på tidningen Arbetet i Malmö. Journalisten ringde upp till Gudruns arbetsplats i
Protokoll över förhör med, adjunkten WIGERSTAM, GUDRUN Christina, -
Boende . Arboga, tfn .
Under helgerna bor hon i Märsta på , Märsta, tfn .
Hon är anställd vid i Arboga, tfn . Hon höres på sin arbetsplats i Arboga, onsdagen 1989-04-19 16:05
.
Förhörsledare: krinsp Inge Uvemo och krinsp Per Gustavsson / RK-A2.
Inga övriga närvarande.
Bandupptagning.
[[Gudrun Wigerstam] höres i Palmeutredningen.
Hon höres med anledning av tidigare uppgifter hon lämnat, om att hon 1986-02-28
vid cirka 22:35-22:40
-tiden, observerat en man nere vid biografen Grand på Sveavägen i Stockholm.
Gudrun Wigerstam kallas Gudrun under förhöret.
Dagen efter mordet, möjligtvis två dagar efter mordet, hörde Gudrun via radio att polisen uppmanade folk som befunnit sig i området kring Grand, både före och efter filmföreställningen, att höra av sig till polisen.
I detta skede tänkte inte Gudrun på den man hon sett, då hon var ute för att leta efter sina nycklar.
Efter kanske tre dagar, så kontaktade hon dock polisen och berättade det hon sett. Hon skulle sedermera bli kontaktad av polismän, så var ej fallet.
Cirka ett år efter mordet, blev då Gudrun kontaktad av en journalist på tidningen Arbetet i Malmö. Journalisten ringde upp till Gudruns arbetsplats i
Arboga. Gudrun ville inte berätta något för journalisten.
Cirka två dagar efter journalistens samtal, blev Gudrun uppringd av en kvinnlig kriminalinspektör från Stockholm. Till henne berättade hon då vad hon kommer ihåg av kvällen 1986-02-28
.
Gudrun berättar att hon på kvällen {Tid|1986-02-28}}, tillsammans med två väninnor från Arboga, varit och sett en film som heter "Tillbaka till Framtiden" på biografen Rialto på Sveavägen i Stockholm.
De hade sett den tidiga föreställningen. Gudrun kommer inte ihåg när föreställningen började, om den började 18:30
eller 19:00
.
Tidigare under denna fredagseftermiddag, hade dessa två väninnor besökt Gudrun i hennes lägenhet i Märsta.
Tillsammans hade de tre begivit sig i Arbogakvinnornas bil in till Stockholms City. I City hade de sedan parkerat bilen i något parkeringsgarage. Parkeringsgaraget skulle vara beläget i närheten av NK.
Gudrun kommer inte ihåg vad klockan var, då de lämnade Märsta för att åka in till Stockholms City, men hon kommer dock ihåg att de fick ont om tid. Då de kom till biografen Rialto, så skulle filmen strax börja.
Rörande eventuella observationer som Gudrun kan ha gjort mellan parkeringshuset vid NK och biografen Rialto, säger hon att hon inte gjort några iakttagelser som hon lagt på minnet.
Då de tre damerna promenerade Sveavägen norrut till biografen Rialto, så gick de på Sveavägens västra sida. Gudrun säger att biografen Rialto ligger långt norr om biografen Grand och på den motsatta sidan. Alltså på den östra sidan av Sveavägen.
Efter det att filmen "Iillbaka till Framtiden" slutat, så promenerade Gudrun och hennes två väninnor åter in till Stockholms City, De promenerade då på Sveavägens östra gångbana i sydlig riktning.
Då de närmade sig stadskärnan, så kom hennes två väninnor inte riktigt ihåg var parkeringsgaraget låg där de
Arboga. Gudrun ville inte berätta något för journalisten.
Cirka två dagar efter journalistens samtal, blev Gudrun uppringd av en kvinnlig kriminalinspektör från Stockholm. Till henne berättade hon då vad hon kommer ihåg av kvällen 1986-02-28
.
Gudrun berättar att hon på kvällen {Tid|1986-02-28}}, tillsammans med två väninnor från Arboga, varit och sett en film som heter "Tillbaka till Framtiden" på biografen Rialto på Sveavägen i Stockholm.
De hade sett den tidiga föreställningen. Gudrun kommer inte ihåg när föreställningen började, om den började 18:30
eller 19:00
.
Tidigare under denna fredagseftermiddag, hade dessa två väninnor besökt Gudrun i hennes lägenhet i Märsta.
Tillsammans hade de tre begivit sig i Arbogakvinnornas bil in till Stockholms City. I City hade de sedan parkerat bilen i något parkeringsgarage. Parkeringsgaraget skulle vara beläget i närheten av NK.
Gudrun kommer inte ihåg vad klockan var, då de lämnade Märsta för att åka in till Stockholms City, men hon kommer dock ihåg att de fick ont om tid. Då de kom till biografen Rialto, så skulle filmen strax börja.
Rörande eventuella observationer som Gudrun kan ha gjort mellan parkeringshuset vid NK och biografen Rialto, säger hon att hon inte gjort några iakttagelser som hon lagt på minnet.
Då de tre damerna promenerade Sveavägen norrut till biografen Rialto, så gick de på Sveavägens västra sida. Gudrun säger att biografen Rialto ligger långt norr om biografen Grand och på den motsatta sidan. Alltså på den östra sidan av Sveavägen.
Efter det att filmen "Iillbaka till Framtiden" slutat, så promenerade Gudrun och hennes två väninnor åter in till Stockholms City, De promenerade då på Sveavägens östra gångbana i sydlig riktning.
Då de närmade sig stadskärnan, så kom hennes två väninnor inte riktigt ihåg var parkeringsgaraget låg där de
parkerat sin bil.
Gudrun säger att hon kommer ihåg att de vimsade lite, innan de då äntligen hittade rätt parkeringsgarage. Själv hade hon inte närmare tänkt på var de parkerat bilen, eftersom hon inte själv är ägare till någon bil.
Under sin promenad från biografen och intill stadskärnan efter filmen, så gick de och tittade i olika skyltfönster och gjorde sig ingen större brådska.
Gudrun tillfrågas om hon gjort någon iakttagelse under den senare nämnda promenaden, men hon säger att så inte var fallet utan att det var som vilken kväll som helst.
Då de tre äntligen hittade rätt på bilen, så åkte de i riktning till Stockholms Central, där Gudrun steg av för att själv med pendeltåg åka vidare hem till Märsta. De två Arbogaväninnorna fortsatte sin färd hem till Arboga med sin bil.
Inne på Centralstationen gick Gudrun in och satte sig i damrummet. Då hon efter ett tag körde ner sin hand i kappfickan, märkte hon att hon saknade sina bostadsnycklar. Hon kunde inte finna dem, varför hon bestämde sig för att försöka gå tillbaka samma väg som hon tidigare gått under kvällen.
Gudrun uppskattar tiden till cirka 22:00
, då hon blev avsläppt av sina väninnor vid Centralen. Hon hade då för avsikt att åka med pendeln som avgår 22:15
mot Märsta.
Nu då hon saknade sin nyckel och bestämt sig för att bege sig ut på Sveavägen för att leta rätt på sin nyckel, så promenerade hon då Sveavägen norrut på dess västra gångbana. Hon säger att hon går sakta och tittar ner på marken för att om möjligt se och finna igen sina nycklar. Då hon är nere vid Grand och tittar ner mot backen, så ser hon plötsligt ett par ben.
Gudrun menar att hon har en faster som har bott på Drottninggatan 106 och hon gick nog och tänkte på detta att det här är platser som hon har besökt ofta, då med tanke på Tegnérgatan. Hon menar att det kan vara därför hon gick där och tittade lite extra noga, samtidigt som hon funderade på sin faster.
parkerat sin bil.
Gudrun säger att hon kommer ihåg att de vimsade lite, innan de då äntligen hittade rätt parkeringsgarage. Själv hade hon inte närmare tänkt på var de parkerat bilen, eftersom hon inte själv är ägare till någon bil.
Under sin promenad från biografen och intill stadskärnan efter filmen, så gick de och tittade i olika skyltfönster och gjorde sig ingen större brådska.
Gudrun tillfrågas om hon gjort någon iakttagelse under den senare nämnda promenaden, men hon säger att så inte var fallet utan att det var som vilken kväll som helst.
Då de tre äntligen hittade rätt på bilen, så åkte de i riktning till Stockholms Central, där Gudrun steg av för att själv med pendeltåg åka vidare hem till Märsta. De två Arbogaväninnorna fortsatte sin färd hem till Arboga med sin bil.
Inne på Centralstationen gick Gudrun in och satte sig i damrummet. Då hon efter ett tag körde ner sin hand i kappfickan, märkte hon att hon saknade sina bostadsnycklar. Hon kunde inte finna dem, varför hon bestämde sig för att försöka gå tillbaka samma väg som hon tidigare gått under kvällen.
Gudrun uppskattar tiden till cirka 22:00
, då hon blev avsläppt av sina väninnor vid Centralen. Hon hade då för avsikt att åka med pendeln som avgår 22:15
mot Märsta.
Nu då hon saknade sin nyckel och bestämt sig för att bege sig ut på Sveavägen för att leta rätt på sin nyckel, så promenerade hon då Sveavägen norrut på dess västra gångbana. Hon säger att hon går sakta och tittar ner på marken för att om möjligt se och finna igen sina nycklar. Då hon är nere vid Grand och tittar ner mot backen, så ser hon plötsligt ett par ben.
Gudrun menar att hon har en faster som har bott på Drottninggatan 106 och hon gick nog och tänkte på detta att det här är platser som hon har besökt ofta, då med tanke på Tegnérgatan. Hon menar att det kan vara därför hon gick där och tittade lite extra noga, samtidigt som hon funderade på sin faster.
Nu då hon lagt märke till dessa ben så tittade hon upp mot personen och kunde då se att det var en man.
Gudrun såg mannen på cirka tre meters avstånd.
Då hon tittat upp mot mannen, så såg hon honom i profil. Han var i färd med att försöka tända en cigarett. Han fick göra flera försök innan han fick cigaretten tänd. Gudrun reagerade på att han darrade så på hand, då han skulle tända sin cigarett.
Gudrun tänkte för sig själv att, undrar om han skall lyckas tända sin cigarett. Hon tänkte ju vidare på att undrar om mannen är drogad eller om han är nervös.
Gudrun menar ju att hon blev stående där ett tag i närheten av mannen och samtidigt som hon iakttog honom, så tittade hon även ner på marken, för att om möjligt hitta igen sina nycklar som hon var ute för att leta efter.
Hon beskriver mannen som att han såg väldigt bra ut och var cirka 182 cm lång, ganska smalt ansikte, ordinär kroppsbyggnad, i varje fall inte speciellt kraftig.
Han saknade vidare skägg och mustasch, okänt hur det var med polisonger. Gudrun uppfattade dock mannnens hår till att vara mörkt, han hade ganska mycket hår, dock utan att man kan anse han var långhårig. Håret var ej heller lockigt, men det låg ändock bra, så han kan ha haft lite fall i håret. Gudrun menar att han såg prydlig ut.
Längsta tiden hon såg av mannen, var i profil. Det var inget speciellt hon reagerade på rörande mannen, förutom att hon tyckte att han såg väldigt snygg ut.
Rörande mannens kläder, säger hon att han var helt klädd i svart. Han hade en rock i ulstertyp, som gick en bit nedanför knäna. Svarta byxor och svarta skor.
Sammanfattningsvis åldersmässigt, uppfattade Gudrun att han var i 35 till 45-årsåldern.
Rörande mannens ögon, säger Gudrun att de var mörka, sen om de var mörkblå eller bruna, kunde hon inte avgöra i det ljusskenet, men att hon uppfattade de som varande mörka. Hur ögonen var placerade, om de satt tätt eller var ordinärt placerade i ansiktet, det tänkte hon inte på.
Nu då hon lagt märke till dessa ben så tittade hon upp mot personen och kunde då se att det var en man.
Gudrun såg mannen på cirka tre meters avstånd.
Då hon tittat upp mot mannen, så såg hon honom i profil. Han var i färd med att försöka tända en cigarett. Han fick göra flera försök innan han fick cigaretten tänd. Gudrun reagerade på att han darrade så på hand, då han skulle tända sin cigarett.
Gudrun tänkte för sig själv att, undrar om han skall lyckas tända sin cigarett. Hon tänkte ju vidare på att undrar om mannen är drogad eller om han är nervös.
Gudrun menar ju att hon blev stående där ett tag i närheten av mannen och samtidigt som hon iakttog honom, så tittade hon även ner på marken, för att om möjligt hitta igen sina nycklar som hon var ute för att leta efter.
Hon beskriver mannen som att han såg väldigt bra ut och var cirka 182 cm lång, ganska smalt ansikte, ordinär kroppsbyggnad, i varje fall inte speciellt kraftig.
Han saknade vidare skägg och mustasch, okänt hur det var med polisonger. Gudrun uppfattade dock mannnens hår till att vara mörkt, han hade ganska mycket hår, dock utan att man kan anse han var långhårig. Håret var ej heller lockigt, men det låg ändock bra, så han kan ha haft lite fall i håret. Gudrun menar att han såg prydlig ut.
Längsta tiden hon såg av mannen, var i profil. Det var inget speciellt hon reagerade på rörande mannen, förutom att hon tyckte att han såg väldigt snygg ut.
Rörande mannens kläder, säger hon att han var helt klädd i svart. Han hade en rock i ulstertyp, som gick en bit nedanför knäna. Svarta byxor och svarta skor.
Sammanfattningsvis åldersmässigt, uppfattade Gudrun att han var i 35 till 45-årsåldern.
Rörande mannens ögon, säger Gudrun att de var mörka, sen om de var mörkblå eller bruna, kunde hon inte avgöra i det ljusskenet, men att hon uppfattade de som varande mörka. Hur ögonen var placerade, om de satt tätt eller var ordinärt placerade i ansiktet, det tänkte hon inte på.
Hon menar dock vidare att mannen kanske inte såg ut som en ordinär svensk, snarare som en sydeuropé, eftersom han var ganska mörk.
Hon såg mannen i sken av belysning från Grand samt banken i Grandfastigheten. Hon menar att det var ganska väl upplyst, då hon gjorde iakttagelsen av mannen.
Gudrun lade inte märke till om mannen hade någon väska eller liknande.
Hon menar vidare att han kanske inte ens såg henne eller så ville han inte visa att han sett henne.
Gudrun tror att hon har gjort dessa iakttagelser under en tid av cirka 10 sekunder. Under dessa 10 sekunder och så länge Gudrun stod kvar, så fick inte mannen fart på sin cigarett.
Gudrun promenerar Sveavägen vidare norrut på dess västra gångbana, letande efter sina nycklar. Då hon kommit fram och var i färd med att korsa Sveavägen för att bege sig över till Rialto, upptäcker hon att hon har ett litet hål i kappfickan, samtidigt som hon hör något lätt skrammel. Hon hittade då igen sina nycklar innanför fodret.
Då Gudrun hittat sina nycklar, så vänder hon på klacken och går Sveavägen söderut, fortfarande på dess västra gångbana. Då hon nu kommer fram till Grandbiografen, så är den tidigare man hon iakttagit borta.
Sedan Gudrun hittat sina nycklar, så gick hon i rask takt i riktining mot Centralen för att då därifrån åka vidare med pendeltåget hem till Märsta. Hon hade inte bestämt sig med vilket tåg hon skulle åka, men hon menar att tågen går två gånger i timmen, kvart över och kvart i hel timme.
Gudrun promenerade Sveavägen fram till Kungsgatan. Hon gick Kungsgatan ner till höger, alltså västerut ner till Vasagatan, vilken hon vek av till vanster och promenerade då fram till Stockholms Central.
Gudrun vill dock mena att hon ju gick och vimsade så mycket under denna kväll,
Hon menar dock vidare att mannen kanske inte såg ut som en ordinär svensk, snarare som en sydeuropé, eftersom han var ganska mörk.
Hon såg mannen i sken av belysning från Grand samt banken i Grandfastigheten. Hon menar att det var ganska väl upplyst, då hon gjorde iakttagelsen av mannen.
Gudrun lade inte märke till om mannen hade någon väska eller liknande.
Hon menar vidare att han kanske inte ens såg henne eller så ville han inte visa att han sett henne.
Gudrun tror att hon har gjort dessa iakttagelser under en tid av cirka 10 sekunder. Under dessa 10 sekunder och så länge Gudrun stod kvar, så fick inte mannen fart på sin cigarett.
Gudrun promenerar Sveavägen vidare norrut på dess västra gångbana, letande efter sina nycklar. Då hon kommit fram och var i färd med att korsa Sveavägen för att bege sig över till Rialto, upptäcker hon att hon har ett litet hål i kappfickan, samtidigt som hon hör något lätt skrammel. Hon hittade då igen sina nycklar innanför fodret.
Då Gudrun hittat sina nycklar, så vänder hon på klacken och går Sveavägen söderut, fortfarande på dess västra gångbana. Då hon nu kommer fram till Grandbiografen, så är den tidigare man hon iakttagit borta.
Sedan Gudrun hittat sina nycklar, så gick hon i rask takt i riktining mot Centralen för att då därifrån åka vidare med pendeltåget hem till Märsta. Hon hade inte bestämt sig med vilket tåg hon skulle åka, men hon menar att tågen går två gånger i timmen, kvart över och kvart i hel timme.
Gudrun promenerade Sveavägen fram till Kungsgatan. Hon gick Kungsgatan ner till höger, alltså västerut ner till Vasagatan, vilken hon vek av till vanster och promenerade då fram till Stockholms Central.
Gudrun vill dock mena att hon ju gick och vimsade så mycket under denna kväll,
så hon är inte riktigt säker på denna gångväg till Centralen, men hon tror att det var denna väg hon tog.
Då Gudrun passerade Grand, såg hon ju att denne man som stod i hörnet, som hon tidigare lagt märke till då hon passerade och gick Sveavägen i nordlig riktning, att han var borta.
Hon såg dock att det rörde sig en del människor både i Grand. foajén samt ute på gatan utanför Grand, men det var dock ingenting som hon närmare tänkte på.
Sedan så har Gudrun inget begrepp om med vilket tåg hon åkte hem, hon var ju enbart lycklig att hon åter funnit sina nycklar.
Fredagen 1986-02-28
på kvällen, var Gudrun såvitt hon idag kan komma ihåg, klädd i en blå fuskpäls, svarta långbyxor, svarta skor och hon var barhuvad, blont hår. Hon är 164 cm lång.
Gudrun tillfrågas avslutningsvis om hon tror att hon skulle kunna känna igen den här personen hon berättat om. Hon tror att hon kanske kan göra det, eftersom hon menar att hon under en tid av cirka 10 sekunder iakttog mannen och tyckte att han såg bra ut att hon har kvar en minnesbild av mannen.
1986-03-01
på morgonen, fick Gudrun beskedet via sin mamma att Olof Palme blivit mördad.
Hon tänkte då på att hon själv besökt Sveavägen den kvällen.
Gudrun tillfrågas vidare om hon sett någon bild eller förevisats någon bild av den så kallade 41-åringen, (Christer Pettersson) som idag sitter häktad såsom misstänkt för mordet på statsminister Olof Palme.
Hon säger att de enda bilder hon sett, det är den maskerade bilden som förevisats i svensk massmedia. Några andra bilder rörande 41-åringen har hon inte sett.
Genom den maskerade bilden hon sett i massmedia, har hon inte bildat sig någon som helst uppfattning om, det kunde vara den mannen som hon såg utanför Grand 1986-02-28
.
Gudrun vill få bandet återuppspelat.
så hon är inte riktigt säker på denna gångväg till Centralen, men hon tror att det var denna väg hon tog.
Då Gudrun passerade Grand, såg hon ju att denne man som stod i hörnet, som hon tidigare lagt märke till då hon passerade och gick Sveavägen i nordlig riktning, att han var borta.
Hon såg dock att det rörde sig en del människor både i Grand. foajén samt ute på gatan utanför Grand, men det var dock ingenting som hon närmare tänkte på.
Sedan så har Gudrun inget begrepp om med vilket tåg hon åkte hem, hon var ju enbart lycklig att hon åter funnit sina nycklar.
Fredagen 1986-02-28
på kvällen, var Gudrun såvitt hon idag kan komma ihåg, klädd i en blå fuskpäls, svarta långbyxor, svarta skor och hon var barhuvad, blont hår. Hon är 164 cm lång.
Gudrun tillfrågas avslutningsvis om hon tror att hon skulle kunna känna igen den här personen hon berättat om. Hon tror att hon kanske kan göra det, eftersom hon menar att hon under en tid av cirka 10 sekunder iakttog mannen och tyckte att han såg bra ut att hon har kvar en minnesbild av mannen.
1986-03-01
på morgonen, fick Gudrun beskedet via sin mamma att Olof Palme blivit mördad.
Hon tänkte då på att hon själv besökt Sveavägen den kvällen.
Gudrun tillfrågas vidare om hon sett någon bild eller förevisats någon bild av den så kallade 41-åringen, (Christer Pettersson) som idag sitter häktad såsom misstänkt för mordet på statsminister Olof Palme.
Hon säger att de enda bilder hon sett, det är den maskerade bilden som förevisats i svensk massmedia. Några andra bilder rörande 41-åringen har hon inte sett.
Genom den maskerade bilden hon sett i massmedia, har hon inte bildat sig någon som helst uppfattning om, det kunde vara den mannen som hon såg utanför Grand 1986-02-28
.
Gudrun vill få bandet återuppspelat.
Efter att ha lyssnat igenom bandet, säger Gudrun att det avstånd hon uppgivit till 3 meter mellan henne och mannen, kanske var något kortare.
F = Förhörsledare
W = Wigerstam, Gudrun
F: Ja nu Gudrun, nu har du lyssnat igenom bandet och jag gjorde ett tillrättaläggande rörande avståndet, som du påpekade.
Så ska jag ta och fråga dig, om du nu kan godkänna det intalade bandet?
W: Jaa, det kan jag.
Nu är klockan 17:30
, det hela avslutas.
Arboga som ovan
Inge Uvemo / krinsp.
Efter att ha lyssnat igenom bandet, säger Gudrun att det avstånd hon uppgivit till 3 meter mellan henne och mannen, kanske var något kortare.
F = Förhörsledare
W = Wigerstam, Gudrun
F: Ja nu Gudrun, nu har du lyssnat igenom bandet och jag gjorde ett tillrättaläggande rörande avståndet, som du påpekade.
Så ska jag ta och fråga dig, om du nu kan godkänna det intalade bandet?
W: Jaa, det kan jag.
Nu är klockan 17:30
, det hela avslutas.
Arboga som ovan
Inge Uvemo / krinsp.
