A14208-1
Protokoll över förhör med Christer Eriksson, -
, boende
Anställd vid Brandkåren, Upplands Väsby, tfn 0760-837 50.
Förhöret är hållet vid Sollentuna brandstation, Bommervägen 1 i Sollentuna onsdagen 1987-12-16 14:15.
Förhörsledare: Krinsp Inge Uvemo och Per Gustavsson.
Indikterat på band.
Christer Eriksson underrättades om att han skulle höras som vittne beträffande sina iakttagelser 1986-02-28 vid korsningen Sveavägen & Tunnelgatan i Stockholm.
Christer Eriksson säger att han tjänstgjorde som vårdare i ambulans A 951 från Sollentuna tillsammans med kollegan Peter Andersson.
De hade tidigare under kvällen haft en transport till S:t Görans sjukhus.
När man var klara vid S:t Görans sjukhus så meddelade man detta samtidigt som man uppgav att man tänkte ta vägen genom Stockholms city tillbaka till Sollentuna.
Man åkte mot Humlegården och Stureplan och vidare in på Kungsgatan.
Han säger att när man befann sig cirka 50 till 100 meter från korsningen Kungsgatan & Sveavägen så såg han en polisbuss, större polispiket komma med blåljusen påslagna ifrån Sergels torg.
Han säger att polisbussen kom från det håll där den så kallade obelisken finns och passerade över gatukorsningen och vidare Sveavägen ner i riktning mot Tunnelgatan.
Själva fortsatte de i ambulansen Kungsgatan upp mot Sveavägen.
När de kom fram till korsningen hade de rött ljus. Vid grönt sken så svängde man höger och åkte ner mot Tunnelgatan.
Han såg då att piketbussen hade parkerat vid Sveavägen & Tunnelgatan.
Han säger att de åkte sakta ner mot platsen och strax efter det att dom precis hade passerat polisbussen så blev de stoppade av en person.
Han säger att han inte är säker på detta, men han tror att det var så.
De stannade i alla fall ambulansen och Christer Eriksson såg när han tittade ut att det låg en man på gatan. Christer Eriksson såg också att en person höll på med upplivningsförsök.
880104
(Signatur)
A14208-1
Protokoll över förhör med Christer Eriksson, -
, boende
Anställd vid Brandkåren, Upplands Väsby, tfn 0760-837 50.
Förhöret är hållet vid Sollentuna brandstation, Bommervägen 1 i Sollentuna onsdagen 1987-12-16 14:15.
Förhörsledare: Krinsp Inge Uvemo och Per Gustavsson.
Indikterat på band.
Christer Eriksson underrättades om att han skulle höras som vittne beträffande sina iakttagelser 1986-02-28 vid korsningen Sveavägen & Tunnelgatan i Stockholm.
Christer Eriksson säger att han tjänstgjorde som vårdare i ambulans A 951 från Sollentuna tillsammans med kollegan Peter Andersson.
De hade tidigare under kvällen haft en transport till S:t Görans sjukhus.
När man var klara vid S:t Görans sjukhus så meddelade man detta samtidigt som man uppgav att man tänkte ta vägen genom Stockholms city tillbaka till Sollentuna.
Man åkte mot Humlegården och Stureplan och vidare in på Kungsgatan.
Han säger att när man befann sig cirka 50 till 100 meter från korsningen Kungsgatan & Sveavägen så såg han en polisbuss, större polispiket komma med blåljusen påslagna ifrån Sergels torg.
Han säger att polisbussen kom från det håll där den så kallade obelisken finns och passerade över gatukorsningen och vidare Sveavägen ner i riktning mot Tunnelgatan.
Själva fortsatte de i ambulansen Kungsgatan upp mot Sveavägen.
När de kom fram till korsningen hade de rött ljus. Vid grönt sken så svängde man höger och åkte ner mot Tunnelgatan.
Han såg då att piketbussen hade parkerat vid Sveavägen & Tunnelgatan.
Han säger att de åkte sakta ner mot platsen och strax efter det att dom precis hade passerat polisbussen så blev de stoppade av en person.
Han säger att han inte är säker på detta, men han tror att det var så.
De stannade i alla fall ambulansen och Christer Eriksson såg när han tittade ut att det låg en man på gatan. Christer Eriksson såg också att en person höll på med upplivningsförsök.
880104
(Signatur)
Eftersom Christer Eriksson vid tillfället var vårdare så rusade han ur ambulansen och fram till mannen på gatan.
Han såg då att den yngre killen (Jmfr. Stefan Glantz) höll på med mun-mot-mun-metoden. Killen var alldeles blodig på jacka, ansikte och hår.
Christer Eriksson visste inte vid detta tillfälle vem den skadade mannen var och sade till killen som höll på med upplivningsförsök att försöka vara lite försiktig. Han menade på att risken för AIDS finns ju. Kort efter kom Peter Andersson fram med syrgas och sug och en bår.
Christer Eriksson frågade vad som hänt och fick reda på att mannen på gatan var skjuten.
Någon han vet inte vem - sade att gärningsmannen hade sprungit uppför några trappor. Man pekade också i denna riktning.
Enligt vittnena på platsen hade gärningsmannen varit mörkklädd, eventuellt i någon mörk rock.
Christer Eriksson satte på en så kallad svalgtub och försökte få in syrgas i den skadade mannens lungor. Offret började då blöda ännu mer och blodet rann ur mun och näsa.
Han såg också en kvinna på platsen som verkade hysterisk.
Kvinnan skrek:
- "Ni ser väl vem det är! Det är Olof Palme!"
Christer Eriksson säger att han då tittade upp mot kvinnan och kände igen henne som Lisbeth Palme. Han tittade då ner på offret och såg att det var Olof Palme.
Man klippte upp skjortan på Olof Palme för att se skadorna. Christer Eriksson såg då ett litet hål omedelbart till höger om mittlinjen i bröstkorgen. Hålet var litet och Christer Eriksson trodde att Olof Palme hade blivit skjuten framifrån.
Man lade Olof Palme på båren för att föra honom till sjukhus.
I samband med att man höll på att lyfta in båren i ambulansen, så såg han att det från Norra Bantorgets håll och vid Tunnelgatan kom en annan ambulans.
Ambulansen parkerade snett i närheten av deras ambulans och ur klev en man (Kenneth Lavrell) och en kvinna (Maria Degerman) .
Han säger att det var ambulans 912 från Sabbatsbergs sjukhus som kommit. Han ropade på killen i ambulansen att följa med i skåpet tillsammans med honom till sjukhuset.
Christer Eriksson och den andre ambulanskillen (Kenneth Lavrell) åkte sedan i det så kallade skåpet i ambulansen och fortsatte under färden med upplivningsförsök.
Han säger att någon - han tror att det är poliserna - satte in Lisbeth Palme i framsätet tillsammans med föraren Peter Andersson.
Eftersom Christer Eriksson vid tillfället var vårdare så rusade han ur ambulansen och fram till mannen på gatan.
Han såg då att den yngre killen (Jmfr. Stefan Glantz) höll på med mun-mot-mun-metoden. Killen var alldeles blodig på jacka, ansikte och hår.
Christer Eriksson visste inte vid detta tillfälle vem den skadade mannen var och sade till killen som höll på med upplivningsförsök att försöka vara lite försiktig. Han menade på att risken för AIDS finns ju. Kort efter kom Peter Andersson fram med syrgas och sug och en bår.
Christer Eriksson frågade vad som hänt och fick reda på att mannen på gatan var skjuten.
Någon han vet inte vem - sade att gärningsmannen hade sprungit uppför några trappor. Man pekade också i denna riktning.
Enligt vittnena på platsen hade gärningsmannen varit mörkklädd, eventuellt i någon mörk rock.
Christer Eriksson satte på en så kallad svalgtub och försökte få in syrgas i den skadade mannens lungor. Offret började då blöda ännu mer och blodet rann ur mun och näsa.
Han såg också en kvinna på platsen som verkade hysterisk.
Kvinnan skrek:
- "Ni ser väl vem det är! Det är Olof Palme!"
Christer Eriksson säger att han då tittade upp mot kvinnan och kände igen henne som Lisbeth Palme. Han tittade då ner på offret och såg att det var Olof Palme.
Man klippte upp skjortan på Olof Palme för att se skadorna. Christer Eriksson såg då ett litet hål omedelbart till höger om mittlinjen i bröstkorgen. Hålet var litet och Christer Eriksson trodde att Olof Palme hade blivit skjuten framifrån.
Man lade Olof Palme på båren för att föra honom till sjukhus.
I samband med att man höll på att lyfta in båren i ambulansen, så såg han att det från Norra Bantorgets håll och vid Tunnelgatan kom en annan ambulans.
Ambulansen parkerade snett i närheten av deras ambulans och ur klev en man (Kenneth Lavrell) och en kvinna (Maria Degerman) .
Han säger att det var ambulans 912 från Sabbatsbergs sjukhus som kommit. Han ropade på killen i ambulansen att följa med i skåpet tillsammans med honom till sjukhuset.
Christer Eriksson och den andre ambulanskillen (Kenneth Lavrell) åkte sedan i det så kallade skåpet i ambulansen och fortsatte under färden med upplivningsförsök.
Han säger att någon - han tror att det är poliserna - satte in Lisbeth Palme i framsätet tillsammans med föraren Peter Andersson.
De åkte med blåljus och sirén Sveavägen norrut och vidare vänster upp på Odengatan mot Odenplan fram till Dalagatan och vidare till Sabbatsbergs sjukhus.
När man kom till Sabbatsbergs sjukhus såg han senare den andra kvinnan (Eva Lantz) från ambulansen från Sabbatsbergs sjukhus. Han känner inte till hennes namn. Han förmodar att hon åkte efter dem.
Christer Eriksson säger att när dom först anlänt till platsen så uppskattar han att antalet personer runt offret var ett tiotal. Han menar då att detta är inklusive poliser.
Han vill minnas att det fanns två poliser på platsen och att han också hörde något allmänt mummel runt omkring sig att eventuella poliser skulle ha förföljt gärningsmannen.
Lisbeth Palme hade inte sagt någonting om någon gärningsman utan hon hade varit allmänt hysterisk. Han säger att Peter Andersson hade vissa problem att köra ambulansen till sjukhus då han hade Lisbeth Palme bredvid sig i framsätet.
Christer Eriksson säger att han aldrig tittade på klockan när de anlände till brottsplatsen. Han uppskattar att man stannade kvar där i cirka två till fyra minuter.
Förhöret avslutas klockan 14:40.
Förhöret är intalat i efterhand med stöd av anteckningar.
Stockholm, dag som ovan
Inge Uvemo Krinsp
Per Gustavsson Krinsp
1987-12-30 AW/4040
De åkte med blåljus och sirén Sveavägen norrut och vidare vänster upp på Odengatan mot Odenplan fram till Dalagatan och vidare till Sabbatsbergs sjukhus.
När man kom till Sabbatsbergs sjukhus såg han senare den andra kvinnan (Eva Lantz) från ambulansen från Sabbatsbergs sjukhus. Han känner inte till hennes namn. Han förmodar att hon åkte efter dem.
Christer Eriksson säger att när dom först anlänt till platsen så uppskattar han att antalet personer runt offret var ett tiotal. Han menar då att detta är inklusive poliser.
Han vill minnas att det fanns två poliser på platsen och att han också hörde något allmänt mummel runt omkring sig att eventuella poliser skulle ha förföljt gärningsmannen.
Lisbeth Palme hade inte sagt någonting om någon gärningsman utan hon hade varit allmänt hysterisk. Han säger att Peter Andersson hade vissa problem att köra ambulansen till sjukhus då han hade Lisbeth Palme bredvid sig i framsätet.
Christer Eriksson säger att han aldrig tittade på klockan när de anlände till brottsplatsen. Han uppskattar att man stannade kvar där i cirka två till fyra minuter.
Förhöret avslutas klockan 14:40.
Förhöret är intalat i efterhand med stöd av anteckningar.
Stockholm, dag som ovan
Inge Uvemo Krinsp
Per Gustavsson Krinsp
1987-12-30 AW/4040
