finner rimlig – varför han tillät sig tro att Nilsson själv hyste misstankar
i den riktning hans spekulationer gick. Samtidigt är det möjligt att
Rönnegård, som enligt egen uppgift hyste en misstro mot den krets av
poliser som Nilsson hade talat om, reagerade något känslomässigt på
det han fick höra. Kombinationen av de uppgifter som lämnades och
den som lämnade dem, dvs. att det var en person med mycket god
personkännedom som talade om vad Rönnegård uppfattade som veder-
börandes ”skyddslingar”, gjorde uppenbarligen ett starkt intryck på
Rönnegård. Det förefaller inte osannolikt att han kan ha läst in mer i
den information Nilsson lämnade än vad denne egentligen ville ha sagt.
Förklaringen till uppgifternas uppkomst skulle i så fall ligga dels i ett
vårdslöst spekulerande från Nilssons sida, dels i en tämligen okritisk
och möjligen – vilket Rönnegård själv antytt – ideologiskt präglad
reaktion från hans sida.
Det måste emellertid understrykas att denna tolkning lämnar
åtskilligt oförklarat. Det är således fortfarande helt dunkelt vem som
först fört ett ”södermöte” på tal. Diskrepansen mellan det Rönnegård
uppger sig ha hört från Nilsson och det denne kan påminna sig ha sagt
är för stor för att enbart kunna förklaras i enlighet med det nyss förda
resonemanget. Det är gåtfullt att Rönnegård så distinkt påminner sig
två möten mellan honom själv och Nilsson medan den senare endast
har ett diffust minne av ett möte av ett annat slag. Vad som emellertid
förenar Nilsson och Rönnegård är att de bägge samtalat med journa-
listen Lars B och kanske även med andra journalister om ”södermötet”
m.m. Det är fullt möjligt att de därvid fått information som tillfört
ärendet substans. Nilsson har t.ex. uppgivit att han för sin del tror att
det är Lars B som informerat honom om polisman F:s beteende under
mordkvällen.
Något ”södermöte” med alla de utpekade personerna den 27 februari
1986 tycks i alla händelser inte ha ägt rum; polisman A och ”löjtnant
X” har befunnit sig på annan plats. Uppgifterna från Jerry E och Jan S
ter sig inte minst mot den bakgrunden som trovärdiga. Det saknas för
övrigt helt tecken på att mötet skulle ha förekommit; uppgiften har inte
ens någon påvisbar källa. Rönnegård hänvisar till Nilsson, som
hänvisar till rykten han hört från journalisten Lars B och massmedia, i
vart fall journalisten Olle A, hänvisar till Rönnegård.
Den första utredningsomgången direkt i anslutning till att Rönne-
gård kontaktat PU avslutades sannolikt sedan förhören med Rönnegård,
Nilsson och Olle A lett till just den slutsatsen. Förhören med Jerry E
och Jan S ägde rum långt senare. Man kan fråga sig vad de egentligen
syftat till och varför de inte följts upp med förhör med polisman A, Per
K och Kjell K. Det kan synas som om PU undviker kontakt med vissa
polismän.