fick utredningsuppgifter i ärendet, ter det sig än märkligare att han fick
vara kvar efter det att han i ärendet dokumenterat sin olämplighet.
Den enda förklaring vi kan se till att utredningsmannen anlitades i
ärendet är att de allmänna krav som ställdes på professionalism inom
kriminalpolisen inte var högre än att han, trots sina brister, kunde
anlitas lika väl som någon annan utredare, dvs. att de kompetenskrav
som ställdes på en utredningsman inom Stockholmspolisen inte var
högre än så och att de fel han tidigare i sin karriär begått mer sågs som
utslag av ”överambition” än som oförenligt med den polisiära upp-
giften. Det kan naturligtvis finnas andra förklaringar, men det bör
påpekas att vi inte sett några tecken på att man från polisens sida sär-
skilt valde ut denne utredningsman för att nå ett visst utrednings-
resultat.
Förklaringen till att utredningsmannen inte skildes från ärendet
sedan han visat vad han gick för kan mycket väl vara att kravet härpå
från polisens sida kom från fel håll, dvs. från förundersöknings-
ledningen/åklagaren. Det finns som framgått av de tidigare kommis-
sionernas granskning och vår redogörelse i kapitel 1 många exempel på
att polisledningen demonstrativt ignorerade önskemål från åklagarhåll.
I detta fall gjorde polisledningen alltså detta trots att man själv måste ha
gjort samma bedömning som åklagaren avseende utredningsmannens
insatser, som ju var uppenbart oförenliga med professionellt polis-
arbete.
Som vi tolkar skeendet bidrog denne utredningsmans bristande
professionalism till att, som det skulle visa sig, ogrundade misstankar
kom att riktas mot Viktor G. Det fanns visserligen skäl att noga utreda
uppgifterna angående Viktor G, men det var de tvivelaktiga åtgärderna
från utredningsmannens sida som låg till grund för anhållandet av
Viktor G och den häktningsframställning som ingavs. Styrkan i de
misstankar detta föranledde var något som Viktor G sedan kom att få
lida av och leva med. Enligt det pressmeddelande K.G. Svensson lät
publicera när han lade ned förundersökningen mot Viktor G ansåg han
således att denne hade utsatts för ”en rättskränkning av allvarlig be-
skaffenhet”. Vi delar den bedömningen. Vi anser det därvid anmärk-
ningsvärt att det aldrig skett någon utvärdering inom polisen av vad det
var som gick fel i denna hantering.
Den andra delen av utredningen mot Viktor G – efter den 16 maj 1986
– är inte lika väl känd. Uppgifterna kring Viktor G och vad denne
gjorde mordkvällen etc. var inför denna andra utredningsomgång redan
utredda. Förundersökningen mot honom hade lagts ned; åklagarens be-
dömning innebar i praktiken att Viktor G hade alibi, om än icke ett
vattentätt sådant. Mot den bakgrunden finns det anledning till eftertänk-