Curt Nilsson har inför kommissionen lämnat en redogörelse som
överensstämmer med vad som framkommit i PU:s utredning, med
följande avvikelser och kompletteringar.
Bakgrunden till det samtal som Rönnegård rapporterat om till PU
var att Nilsson fått en uppgift om att polisman F kräktes under för-
följandet av gärningsmannen. Nilsson trodde att han fått denna uppgift
av journalisten Lars B, men när han hade kontrollerat saken med Lars
B hade denne sagt att så inte var fallet. Nilsson betonade att han ”aldrig
blivit ojuste bemött” av Lars B och att han har förtroende för denne
som yrkesman. För Nilsson framstod det därför som gåtfullt varifrån
han fått informationen om polisman F:s kräkningar.
I alla händelser fann Nilsson uppgiften mycket anmärkningsvärd.
Han hade resonerat så här. Polisman F hade sina sympatier långt till
höger och hade anknytning till extrema kretsar inom polisen. Hans
beteende – en vältränad polisman som kräks efter en jämförelsevis lätt
språngmarsch – skulle kunna förklaras av en stor mental anspänning.
Nilsson drog ”den rätt naturliga slutsatsen” att polismannen kanske
visste vem det var som skjutits (när poliserna kommenderats att uppta
förföljandet var offrets identitet ännu inte känd på brottsplatsen) och att
han kanske misstänkte att hans egen lägenhet kunde ha tagits i anspråk
av den flyende gärningsmannen. Nilsson kände även till att polis-
mannen var en nära vän till polisman A. Denne hade ju opererats kort
före mordet och beskrivningen av en gärningsman med ”vaggande
gång” som rörde sig relativt långsamt från brottsplatsen kunde stämma
in på polisman A, hade Nilsson resonerat. För att få närmare infor-
mation om hur det förhöll sig med polisman F:s kräkningar hade
Nilsson tagit kontakt med befälet i den piketstyrka där polisman F
tjänstgjorde, Kjell Ö. Denne hade givit Nilsson en detaljerad beskriv-
ning av patrullens åtgärder före och efter larmet, bl.a. av händelsen då
polisman F parkerade om sin bil och då denne kräktes. – Det var upp-
gifter av det här slaget som Nilsson förmedlade till Rönnegård. Nilsson
hade i sammanhanget även tankar om att en konspiration kunde ha
utgått från att Olof Palme brukade besöka socialdemokraternas parti-
lokaler på Sveavägen, belägna ungefär mitt emot biografen Grand, och
från att han då kunde promenera hem. Ett scenario motsvarande det
som inträffade skulle därmed kunna ha varit förberett.
Nilsson är mycket osäker på när samtalet utspelade sig och kan inte
ange någon hållpunkt alls för en tidsbestämning. Han kom inte ihåg om
Rönnegård tog kontakt med honom vid något senare tillfälle för att
kontrollera om mordutredarna var informerade. Han minns däremot att
han sökte upp Rönnegård efter det att PU tagit upp saken och hört
honom upplysningvis. Han hade blivit arg på Rönnegård för att denne
”skenat iväg” och gjort klart för Rönnegård vad han tyckte om detta.