wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 2 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf/144

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


ingående ifrågasättandena sedan kom, stod polisen tämligen svarslös.

Det torde vara en självklarhet i de flesta former av statlig verksamhet

att händelseförlopp av motsvarande dignitet kräver dokumentation och

ett omgående klarläggande av vad som inträffat, inklusive en ut-

värdering av hur myndigheten och dess personal hanterat situationen.

Bristerna har till rätt stor del botats genom den mycket ingående

granskning som Juristkommissionen gjorde. Hur förtjänstfull denna än

var kom den dock för sent för att kunna ersätta en utvärdering direkt i

anslutning till händelserna, när minnesbilderna var färska och innan

berörda parter i anledning av händelsernas utveckling hamnat i mer

eller mindre låsta försvarspositioner. Att döma av den rapport Polisin-

spektionen i Stockholms län avgav om de s.k. Stureplansskjutningarna

1994 hade Stockholmspolisen lång tid efter mordet inte heller tagit

resultaten av Juristkommissionens granskning till sig (se vidare kapitel

8).

Förutom att polisledningen hade skäl att via aktiva åtgärder ”mota

Olle i grind”, dvs. visa att man tog itu med egna tillkortakommanden

och deras orsaker samt förberedde sig för den granskning och kritik

som låg i farans riktning, hade mordutredarna anledning att titta på de

polismän som tidigare utmärkt sig. Särskilt kretsen kring de s.k. herr-

middagarna hade varit naturlig att uppmärksamma redan i mordutred-

ningens inledande skede. Personerna borde tilldragit sig intresse på

ungefär samma grunder som de individer och grupper som förekommer

i uppslagen angående högerextremism.

Visserligen vidtogs ganska snart, i anledning av inkommande tips,

utredningsåtgärder i förhållande till polisman A, men de var improvise-

rade, halvhjärtade och i centrala delar odokumenterade. På samma sätt

som att utredningsåtgärder trots allt vidtogs beträffande polisman A bör

det också noteras att tips gällande enskilda polismän utreddes med full

kraft och många gånger påfallande effektivt. Det gäller t.ex. polisman

G och polisman L. Bägge anmälde de ingripanden de utsattes för till

JO, varvid det framgick att utredningsmännen inte lagt fingrarna

emellan till skydd för sina ”kollegor”. Även tipsen beträffande polis-

man D, som var lättviktiga och hade osäkra källor, utreddes mycket

ingående. Det gäller likaledes den i tiden betydligt senare utredningen

mot polisman E. I många för allmänheten okända polisärenden i mord-

utredningen är frågan inte heller om tipset utretts tillräckligt utan om

det inte med tanke på den utsatte vidtagits alltför långtgående åtgärder.

Det som föranleder kritik mot utredningsarbetet är alltså inte hur

tips angående enskilda polismän i allmänhet hanterades utan frånvaron

av ett helhetsgrepp, eller makro-perspektiv om man så vill. Och det

gäller då inte hur utredningen organisatoriskt sköttes. I det hänseendet

togs ett helhetsgrepp, i och med att alla polistips handlades av personal