ingående ifrågasättandena sedan kom, stod polisen tämligen svarslös.
Det torde vara en självklarhet i de flesta former av statlig verksamhet
att händelseförlopp av motsvarande dignitet kräver dokumentation och
ett omgående klarläggande av vad som inträffat, inklusive en ut-
värdering av hur myndigheten och dess personal hanterat situationen.
Bristerna har till rätt stor del botats genom den mycket ingående
granskning som Juristkommissionen gjorde. Hur förtjänstfull denna än
var kom den dock för sent för att kunna ersätta en utvärdering direkt i
anslutning till händelserna, när minnesbilderna var färska och innan
berörda parter i anledning av händelsernas utveckling hamnat i mer
eller mindre låsta försvarspositioner. Att döma av den rapport Polisin-
spektionen i Stockholms län avgav om de s.k. Stureplansskjutningarna
1994 hade Stockholmspolisen lång tid efter mordet inte heller tagit
resultaten av Juristkommissionens granskning till sig (se vidare kapitel
8).
Förutom att polisledningen hade skäl att via aktiva åtgärder ”mota
Olle i grind”, dvs. visa att man tog itu med egna tillkortakommanden
och deras orsaker samt förberedde sig för den granskning och kritik
som låg i farans riktning, hade mordutredarna anledning att titta på de
polismän som tidigare utmärkt sig. Särskilt kretsen kring de s.k. herr-
middagarna hade varit naturlig att uppmärksamma redan i mordutred-
ningens inledande skede. Personerna borde tilldragit sig intresse på
ungefär samma grunder som de individer och grupper som förekommer
i uppslagen angående högerextremism.
Visserligen vidtogs ganska snart, i anledning av inkommande tips,
utredningsåtgärder i förhållande till polisman A, men de var improvise-
rade, halvhjärtade och i centrala delar odokumenterade. På samma sätt
som att utredningsåtgärder trots allt vidtogs beträffande polisman A bör
det också noteras att tips gällande enskilda polismän utreddes med full
kraft och många gånger påfallande effektivt. Det gäller t.ex. polisman
G och polisman L. Bägge anmälde de ingripanden de utsattes för till
JO, varvid det framgick att utredningsmännen inte lagt fingrarna
emellan till skydd för sina ”kollegor”. Även tipsen beträffande polis-
man D, som var lättviktiga och hade osäkra källor, utreddes mycket
ingående. Det gäller likaledes den i tiden betydligt senare utredningen
mot polisman E. I många för allmänheten okända polisärenden i mord-
utredningen är frågan inte heller om tipset utretts tillräckligt utan om
det inte med tanke på den utsatte vidtagits alltför långtgående åtgärder.
Det som föranleder kritik mot utredningsarbetet är alltså inte hur
tips angående enskilda polismän i allmänhet hanterades utan frånvaron
av ett helhetsgrepp, eller makro-perspektiv om man så vill. Och det
gäller då inte hur utredningen organisatoriskt sköttes. I det hänseendet
togs ett helhetsgrepp, i och med att alla polistips handlades av personal