reaktivt. Under rubriken har på geografisk, nationell eller etnisk grund
insorterats uppslag, som i övrigt inte har någon uppenbar gemensam
nämnare. Den politiskt inriktade bakgrund och analys, som man utifrån
avsnittets rubricering skulle kunna vänta sig, lyser i allt väsentligt med
sin frånvaro (jfr om basanalys nedan).
Beträffande de enskilda uppslagen är följande värt att notera.
Uppslaget om Professor Robert H talar för sig självt. Robert H måste
rimligen betraktas som en ”informationssvindlare” och har i denna
egenskap fått uppta ett alltför stort utrymme. PU hade på ett ganska
tidigt stadium kunnat avföra hans uppgifter. Istället har man fört långa
samtal med honom och därmed belastat utredningen. I detta fall, liksom
beträffande andra ”informationssvindlare”, efterlyser vi från polisens
sida en mer professionell bedömning angående uppgiftslämnarens
informationskapacitet, tillförlitlighet och trovärdighet. I uppslaget
Jocop M har PU efter tio år hållit förhör med två personer. Förhören
synes ha varit befogade men de borde rimligen ha hållits långt tidigare.
Uppslaget Anmälan till Radionämnden har inte något att göra med
mordet på Olof Palme, vilket också noterades när uppslaget i oktober
1987 kom in till PU. I mars 1994 – sju år efter mordet – har PU gjort en
registerslagning på den programledare som i det anmälda programmet
”Rakt på sak från Religionsredaktionen” rapporterat om Olof Palmes
tal i Storkyrkan. Även om det i ett helhetsperspektiv är en detalj finner
vi detta anmärkningsvärt. I uppslaget Brev från polsk dam redovisas
innehållet i ett brev. Detta ärende har inte föranlett någon utredning
alls. Vi nämner det som ett exempel på att PU kanske inte alltid hållit
en rakt igenom konsekvent utredningsnivå.
”Sydafrika”. Det förekom tidigt flera påstötningar till utredningen om
att den sydafrikanska regimen eller något organ i dess hägn skulle
kunna vara inblandat i mordet. Uppgifterna var delvis konkreta och
innefattade namngivna personer, som kunde vara av intresse. Skrivel-
serna från Sydafrikakännaren Per W och FN-ambassadören Anders
Ferm inkom kort efter mordet. Då förelåg även resultatet av Sverker
Åströms sonderingar i ämnet. Inget av detta tycks ha föranlett någon
aktivitet. Ferms promemoria registrerades inte i utredningen förrän
1992 medan Per W hördes först 1996. Trots att det alltså fanns
uppenbara indikationer på att den ”sydafrikanska” motivbilden var av
intresse utfördes inte någon basanalys (jfr om basanalys nedan).
Att så inte skedde är anmärkningsvärt. Bristen kan inte helt
repareras i efterhand. Värdet av en sådan analys är större ju närmare
mordet den sker, eftersom förutsättningarna för de fortsatta utrednings-
åtgärder som kan ligga i analysens förlängning är bättre ju tidigare de
kan göras. Detta illustreras tydligt av de svårigheter att komma vidare
