som kännetecknar sena uppslag, som fallet ”N”. Samtidigt måste det
framhållas att förutsättningarna allmänt sett var dåliga att 1986 konkret
utreda eventuella misstankar som ledde till den sydafrikanska regimen
eller till denna knutna organ. Det var ett på många sätt slutet och
isolerat land.
När utredningsmöjligheterna sedermera öppnade sig vidtogs åt-
gärder, bl.a. i anledning av Boris E:s uppgifter. Eugene de Kocks
vittnesmål föranledde så småningom mycket omfattande utredning. Det
var inte självklart hur den skulle genomföras. Men det kan konstateras
att samarbetet mellan PU, UD och regeringen synes ha fungerat väl.
Trots att den delvis fick improviseras och att förebilder för hur den
skulle genomföras saknades är det vårt intryck att en väl förberedd och
effektiv utredningsinsats gjordes. Vi anser också att det förhållandet att
förundersökningsledaren Jan Danielsson och spaningsledaren Hans
Ölvebro själva skötte denna del av arbetet talar för att det gjordes på ett
kompetent sätt av de personer, som var bäst skickade att ta ställning till
de konkreta uppgifter som skulle undersökas, i synnerhet som de under
uppdraget hade tillgång till utrikespolitisk kompetens i form av såväl
ambassadens som värdlandets myndigheters assistans. Därmed inte sagt
att insatsen kan jämföras med en ”normal” polisutredning av det slag
som kan genomföras på svensk mark. De svårigheter som alltid före-
ligger beträffande brottsutredningar som sträcker sig in över ett annat
lands gränser har förelegat även i detta fall, men i jämförelse med vad
som hade kunnat göras 1986 har mycket kunnat genomföras och
genomförts.
Till det kan läggas att den utredning som gjordes på plats i
Sydafrika förenades med en del analyser och annan kompletterande ut-
redning ”på hemmaplan”. Sedermera gjorde kriminalunderrättelse-
tjänsten genom två kriminalinspektörer också en särskild analys av det
inhämtade materialet, vilket enligt vår mening var ett riktigt initiativ.
Det är dock förvånande att PU inte heller vid detta tillfälle vände sig till
extern expertis för biträde med analysarbetet.
Sammantaget framstår ”Sydafrika-spåret” idag som jämförelsevis
väl utrett. Det innebär inte att det är lika väl utrett som det hade varit
om det hade angripits på allvar redan från början, men att det numera
och med den kunskap som finns för mordutredningens del ter sig som
färdigbearbetat.
Även om det förelåg svårigheter att vidta konkret inriktade
utredningsinsatser 1986 kan det diskuteras om PU för den skull hade
behövt vänta så länge som till 1996. Det är möjligt att saken hade
kunnat väckas något eller några år tidigare, men det hade likväl varit
sent; tiden spelar stor roll i början av en mordutredning, men mindre
roll efter åtta-tio år. Nu kom utredningen att ske i anslutning till och
