wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 2 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf/418

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


som kännetecknar sena uppslag, som fallet ”N”. Samtidigt måste det

framhållas att förutsättningarna allmänt sett var dåliga att 1986 konkret

utreda eventuella misstankar som ledde till den sydafrikanska regimen

eller till denna knutna organ. Det var ett på många sätt slutet och

isolerat land.

När utredningsmöjligheterna sedermera öppnade sig vidtogs åt-

gärder, bl.a. i anledning av Boris E:s uppgifter. Eugene de Kocks

vittnesmål föranledde så småningom mycket omfattande utredning. Det

var inte självklart hur den skulle genomföras. Men det kan konstateras

att samarbetet mellan PU, UD och regeringen synes ha fungerat väl.

Trots att den delvis fick improviseras och att förebilder för hur den

skulle genomföras saknades är det vårt intryck att en väl förberedd och

effektiv utredningsinsats gjordes. Vi anser också att det förhållandet att

förundersökningsledaren Jan Danielsson och spaningsledaren Hans

Ölvebro själva skötte denna del av arbetet talar för att det gjordes på ett

kompetent sätt av de personer, som var bäst skickade att ta ställning till

de konkreta uppgifter som skulle undersökas, i synnerhet som de under

uppdraget hade tillgång till utrikespolitisk kompetens i form av såväl

ambassadens som värdlandets myndigheters assistans. Därmed inte sagt

att insatsen kan jämföras med en ”normal” polisutredning av det slag

som kan genomföras på svensk mark. De svårigheter som alltid före-

ligger beträffande brottsutredningar som sträcker sig in över ett annat

lands gränser har förelegat även i detta fall, men i jämförelse med vad

som hade kunnat göras 1986 har mycket kunnat genomföras och

genomförts.

Till det kan läggas att den utredning som gjordes på plats i

Sydafrika förenades med en del analyser och annan kompletterande ut-

redning ”på hemmaplan”. Sedermera gjorde kriminalunderrättelse-

tjänsten genom två kriminalinspektörer också en särskild analys av det

inhämtade materialet, vilket enligt vår mening var ett riktigt initiativ.

Det är dock förvånande att PU inte heller vid detta tillfälle vände sig till

extern expertis för biträde med analysarbetet.

Sammantaget framstår ”Sydafrika-spåret” idag som jämförelsevis

väl utrett. Det innebär inte att det är lika väl utrett som det hade varit

om det hade angripits på allvar redan från början, men att det numera

och med den kunskap som finns för mordutredningens del ter sig som

färdigbearbetat.

Även om det förelåg svårigheter att vidta konkret inriktade

utredningsinsatser 1986 kan det diskuteras om PU för den skull hade

behövt vänta så länge som till 1996. Det är möjligt att saken hade

kunnat väckas något eller några år tidigare, men det hade likväl varit

sent; tiden spelar stor roll i början av en mordutredning, men mindre

roll efter åtta-tio år. Nu kom utredningen att ske i anslutning till och