wpu.nu

Sida:Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 2 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf/96

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


då ett ”IM” om en misshandel Sveavägen-Tunnelgatan. Han ringde upp

LAC och bekräftade att sambandscentralen fått in händelsen; han talade

vid detta tillfälle med en annan person på LAC än den som hade ringt

upp.

Jan H hade inte hört kollegan Ulf H:s anrop eller patrullernas svar,

vilket inte var så konstigt med tanke på hur de var placerade i för-

hållande till varandra. Däremot borde han ha sett Ulf H:s ”IM” om det

hade varit infört. Hans förklaring till att han inte gjort det var att Ulf H

måste ha tagit emot larmet och gått ut med larmanropet innan denne

registrerat uppgifterna i datorn; det var först när man avslutade

registreringen genom att trycka på ”sänd” som uppgifterna lagrades och

kom upp på statusskärmarna.

Ulf H har enligt minnesanteckningarna från samtalet med honom

kommenterat detta på följande sätt. Han kunde tänka sig två förkla-

ringar. Den ena var att Jan H helt enkelt sett fel och missat att händel-

sen fanns på skärmen. I det sammanhanget påminde sig Ulf H att han

först inte kodade händelsen som misshandel utan som ”kontroll person/

fordon”. Adressuppgiften fanns dock med och det var därför enligt Ulf

H mindre sannolikt att Jan H inte skulle ha sett den. Den andra för-

klaring han kunde tänka sig hängde samman med den tröghet som

fanns i datorsystemet. Ett inregistrerat IM kom omedelbart upp på

operatörens egen skärm, men det kunde dröja, ibland upp till ett par

minuter, innan det kom upp på statusskärmarna. Detta var en av

orsakerna till de dubbelföringar som regelmässigt inträffade i arbetet på

sambandscentralen. Med dubbelföringar avsågs att en operatör registre-

rade in ett larm, varefter en annan operatör fick uppgift om samma

händelse från annat håll och också registrerade in händelsen, eftersom

det första ingripandemeddelandet inte hade hunnit komma upp på

statusskärmen. Det var enligt Ulf H allmänt känt att detta inträffade.

Befälen i de bägge piketpatrullerna intervjuades av Juristkommis-

sionen, Christer P (Norrmalmspiketen) den 24 juli 1986 och Kjell Ö

(Södermalmspiketen) den 27 augusti 1986. Christer P bekräftade att

hans patrull svarade på larmet. De var vid det tillfället i färd med att

tanka på en bensinmack vid Norra Bantorget. De for till mordplatsen

med blåljus påslaget. En annan piket och en befälsbil fanns på platsen,

liksom ambulans – av samtalsanteckningarna framgår inte om det var

en eller två ambulanser – vars personal höll på att lasta in båren med

den skjutne. Även Kjell Ö bekräftade att hans patrull svarat på larmet.

De hade alldeles dessförinnan passerat på Malmskillnadsgatan vid

trappavsatsen ovanför Tunnelgatan. När radioanropet kom befann sig

piketbussen fortfarande på Malmskillnadsgatan nästan framme vid

Brunkebergstorg. De uppgav sin position och for mot mordplatsen. (På

annat ställe framgår att de åkte ned Beridarbansgatan den korta biten