wpu.nu

Sida:Pol-1996-12-11 OKÄND UPPSLAGSKOD En Revisionell bed mning.pdf/161

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


Något förvånande för såväl oss själva som SCBs expert erhålles följande svar. För att kunna beräkna sannolikheten måste man göra ett inledande antagande om hur stor sannolikheten (a-priori-sannolikheten) är för att verkligen finna mordvapnet i den population som undersöks. Detta antagande styr storleken på stickprovet på ett helt avgörande sätt. I en sådan här mordutredning måste det rimligaste och mest försvarbara antagandet vara att man utgår från att man inte kan veta något om huruvida mordvapnet finns i populationen eller inte, dvs a-priori-sannolikheten är 50% (fifty-fifty). För att därefter kunna uttala sig på 95 procentsnivån måste man då välja stickprovets storlek på 94,8 procentsnivån. Med andra ord vinner man inget med en stickprovsansats. För praktiskt bruk innebär det att man måste dra alla kulor innan man vet svaret med rimlig grad av säkerhet.

Vår bedömning är således att Palmeutredningen inte kunnat vinna någon tid med ett mer sofistikerat stickprovstagande utan man har tillämpat en teoretiskt riktig modell.

Vi har stött på ett spaningsuppslag, som var en utlöpare av denna vapenundersökning. Det är dessutom det intressantaste uppslaget under senare år. Det kan tänkas peka på en brist. Den brist vi tror oss se kanske i förstone uppfattas som ett tecken på bristande stickprovteoretisk kompetens, men nog snarare är en brist på planering, uppföljning och dokumentation av dessa stora undersökningar (se nedan).

Vid vapenuppföljningen av registrerade ägare till .357 revolvrar besökte en polisman (S) vid Stockholms polisen den numera aktuelle XX (se avsnitt 11.4) redan 1990. S fick därvid inte kontakt med XX. Han restnoterades därmed. Sent på hösten 1993 och början av 1994 tog en annan utredare vid nuvarande Palmegruppen (RPS) upp dessa restförda. I februari 1994 klarnade mönstret och XX började förhöras. Det kan i förstone tolkas som att man inte verkar ha beaktat skillnaden mellan att ha några kvar att titta på (fall a) jämfört med att en person inte går att hitta (fall b). I det rena fallet a), om undersökningsskvensen har gått slumpmässigt tillväga, minskar sannolikheten för att gärningsmannens skall stå att finna i de låt oss säga 10 kvarvarande icke undersökta registrerade vapeninnehavarna av totalt 650. Om det däremot rör sig om 10 personer av 640 som man av någon anledning inte kunnat få tag på, blir sannolikheten mycket större att gärningsmannen kan stå att finna bland de 10. Skälet kan vara att någon av dem inte går att finna just för att denne håller sig undan. När detta resonemang presenteras så här stiliserat finns det säkert inte en enda polis eller åklagare som inte håller med, men det gäller att verkligen tillämpa denna insikt också. Vi anser att det i praktiken inte är möjligt att kontrollera att denna insikt också tillämpas utan att dokumentera design och följa upp hur undersökningen fortlöper regelbundet. Därmed möjliggörs också en kritisk prövning av den valda undersökningsdesignen.

utgångsläget vilken av händelserna fall A eller fall B som är sann. För att kunna lösa problemet måste vi således anta, en för oss okänd sannolikhet - a priori-sannolikheten - P(A) för A och P(B) för B, först därefter går problemet att lösa enligt Bayes' sats. (Expertyttrande Lennart Nordberg, SCB, 1996-11-10)