wpu.nu

Sida:Pol-2020-05-29 K23037-86 Kulorna-SKL-NFC-komplettering.pdf/7

Från wpu.nu

Den här sidan har inte korrekturlästs


Elektroniskt Polismyndigheten

underskriven av Nationellt forensiskt centrumPatrik Hertzman

2020-05-29 14:04

2020-05-29

2020013393

Rengöring av kulorna För att skapa bästa möjliga förutsättningar, såväl för mikroskopundersökningen som för detaljåtergivning vid avgjutning, rengjordes kulorna, sannolikt med alkohol och/eller aceton, vilka båda var och är vanligt förekommande för detta ändamål. Denna rengöring fick högst sannolikt till följd att eventuellt organiskt material som förekom på kulorna, såsom blod och vävnadsrester, avlägsnades. Det bör i sammanhanget tilläggas att kulor som ska mikroskopundersökas regelmässigt rengörs för att avlägsna smuts, jord och vävnadsrester som kan dölja underliggande spår, allt i syfte att skapa bästa möjliga förutsättningar för mikroskopjämförelsen. Detta ingick som en del i standardrutinen 1986 och ingår även idag.

Eventuellt biologiskt material på kulorna I Åke Åbrinks internpromemoria från 1995 finns uppgifter om att Vincent Lange den 3 mars (innan kulorna kom att undersökas av SKL) ska ha observerat något slags "grå beläggning” på den av kulorna som benämns ”kula 2”. Lange ska enligt vissa uppgifter vid test med förprövningsmedlet Leukomalakitgrönt även erhållit reaktion som för blod. Det senare är dock obekräftade uppgifter och några sådana beläggningsrester synes inte ha insänts till, eller undersökts av, SKL.

SKL har 1989 undersökt om inkilade partiklar i kulorna utgörs av ben eller annat organiskt material, med resultatet att de aktuella partiklarna utgjordes av grundämnen som vanligen förekommer i sand, grus och sten. Det är fullt möjligt att den grå beläggning som Lange observerat kan ha varit samma typ av material.

DNA och blodgruppering 1986 befann sig DNA-tekniken fortfarande på utvecklingsstadiet och existerade inte som en operativ kriminalteknisk metod, vare sig i Sverige eller på annat håll. Därmed fanns inga rutiner eller ens tankar på hur bevismaterial skulle hanteras för att bevara sådana spår. Tekniken att genom blodgruppsbestämning försöka verifiera att kulorna från Sveavägen verkligen var de kulor som träffat Olof och Lisbeth Palme fanns tillgänglig, men efterfrågades såvitt känt inte. En sådan undersökning skulle ha kunnat visa på förekomst av humant blod av samma blodgrupp som Olof resp. Lisbeth Palme, men inte om det specifikt var deras blod.

Om DNA-tekniken funnits tillgänglig som operativ metod 1986 så skulle det troliga resultatet av en sådan undersökning vara att man kunnat verifiera kulorna genom att påvisa DNA från Olof resp. Lisbeth Palme. Avsaknad av DNA hos kulor som orsakat sårskador hos människor är inte ett förväntat resultat, men det är heller inte okänt. Även ett sådant resultat skulle alltså ha varit möjligt. Avsaknad av DNA på kulorna skulle därmed inte utgöra bevis för att kulorna från Sveavägen inte var de som dödat Olof Palme och skadat Lisbeth Palme. Att på kulor som träffat eller passerat genom mänsklig vävnad genom DNA-analys finna spår efter en gärningsman är ytterst osannolikt, även med dagens förfinade metoder. Att kunna göra det med den DNA-teknik som förekom 1986 bedöms i praktiken som uteslutet.