Utredningssektionen Dag Andersson Kriminalkommissarie
2014-11-07
H
Fredagen den 7 november ringertill undertecknad och uppger att han fått uppgifter som han vill delge Palmegruppen. vill i nuläget inte namnge källan men tycker att vi bör känna till uppgifterna.har blivit kontaktad av en läkare som arbetade på Sabbatsbergs sjukhus när Olof Palme i ambulans infördes på sjukhusets akutmottagning efter attentatet på Sveavägen den 28 februari 1986.
Olof Palme hade direkt förts till en operationssal där man genast började med upplivningsåtgärder. Efter ca en till en och en halv timme senare dödförklaras Olof Palme.
xx Under upplivningsförsöken har Lisbet suttit i ett väntrum intill. Läkaren informerar Lisbet om att Olof är dödförklarad varefter Lisbet senare transporterades hem. Läkaren får också till uppgift att gå ut i TV och informera allmänheten om att Olof Palme var död.x) Ank. Tile
) Ank
BGTelefon 08-401 90 00
Postadress Box 12256 102 26 Stockholm Org.nr Besöksadress Polhemsgatan 30 Stockholm Telefon till Polisen E-post rikskrminalpolisen @ rkp.police se www.polisen.se
Telefax 08.401 99 90
D 21616
W Rikskriminalpolisen
Utredningssektionen Dag Andersson Kriminalkommissarie
2014-11-07
H
Fredagen den 7 november ringertill undertecknad och uppger att han fått uppgifter som han vill delge Palmegruppen. vill i nuläget inte namnge källan men tycker att vi bör känna till uppgifterna.har blivit kontaktad av en läkare som arbetade på Sabbatsbergs sjukhus när Olof Palme i ambulans infördes på sjukhusets akutmottagning efter attentatet på Sveavägen den 28 februari 1986.
Olof Palme hade direkt förts till en operationssal där man genast började med upplivningsåtgärder. Efter ca en till en och en halv timme senare dödförklaras Olof Palme.
xx Under upplivningsförsöken har Lisbet suttit i ett väntrum intill. Läkaren informerar Lisbet om att Olof är dödförklarad varefter Lisbet senare transporterades hem. Läkaren får också till uppgift att gå ut i TV och informera allmänheten om att Olof Palme var död.x) Ank. Tile
) Ank
BGTelefon 08-401 90 00
Postadress Box 12256 102 26 Stockholm Org.nr Besöksadress Polhemsgatan 30 Stockholm Telefon till Polisen E-post rikskrminalpolisen @ rkp.police se www.polisen.se
men vill ändå att vi skall känna till omständigheterna.
ལམ་དང་ལས་
hade också sett att Kjell-Olof Feldt uttalat sig om bröderna Poutiainens bok "Inuti labyrinten", där han sagt att den teorin över hur mordet gått till ligger nära sanningen. Kjell-Olof Feldt säger i sitt uttalande att boken ”Inuti labyrinten" har tvingat mig att börja fundera över om min tillit till myndigheters lojalitet mot sin egen stat är så väl. grundad som jag vill tro.Kopia på Kjell-Olof Feldts uttalande och som publicerades i Dagens Nyheter 1995-08-17 bifogas.
Dag Andersson Kriminalkommissario RIKSKRIMINALPOLISEN
x) ANK. TA 12 E86
men vill ändå att vi skall känna till omständigheterna.
ལམ་དང་ལས་
hade också sett att Kjell-Olof Feldt uttalat sig om bröderna Poutiainens bok "Inuti labyrinten", där han sagt att den teorin över hur mordet gått till ligger nära sanningen. Kjell-Olof Feldt säger i sitt uttalande att boken ”Inuti labyrinten" har tvingat mig att börja fundera över om min tillit till myndigheters lojalitet mot sin egen stat är så väl. grundad som jag vill tro.Kopia på Kjell-Olof Feldts uttalande och som publicerades i Dagens Nyheter 1995-08-17 bifogas.
Dag Andersson Kriminalkommissario RIKSKRIMINALPOLISEN
Dagens Nyheter 1995-08-17 Sida: 2 Författare: KJELL-OLOF FELDT
En obehaglig känsla att hela sanningen inte kommit fram +++
"VI MÅSTE ju kunna lita på våra poliser och åklagare". Med dessa ord, kan man nog säga, sammanfattade ordföranden Ragnar Edenman år 1987 den parlamentariska kommissionens uppfattning om hur spaningen efter Olof Palmes mördare skötts. Hittills har jag utgått från samma axiom. Det faller sig naturligt inte minst av det skälet att jag själv större delen av mitt liv varit en del av statsapparaten. Vem skulle man lita på om inte sina egna? Med "lita på" menar jag inte att myndigheters misstag, slarv, okänslighet ellert om övergrepp mot medmänniskor är uteslutna. Dylikt har jag haft åtskilliga tillfällen att iaktta. Inte heller utgår jag från att myndighetspersoner anklagade för sådana gärningar självklart skall erkänna, erbjuda rättelse etc. Också de kan förneka det uppenbara, slingra sig, ljuga eller skylla på andra. Men det jag litar på är att statens myndigheter skall vara trogna mot staten själv, mot det demokratiska system och den rättsordning som ger dem just myndighet och makt. Därför måste det uteslutas att den svenska ämbetsmannakåren, ens till någon del, kan ingå i en konspiration riktad mot landets politiska ledning och statens högsta myndighet, dvs regeringen.
Ändå krävs det en extra dos av denna övertygelse för att kunna tolka alla besynnerligheter och skandaler i polisens hantering av mordet på Olof Palme enbart som resultatet av missgrepp, inkompetens och den psykos som uppståndelsen kring denna händelse otvivelaktigt åstadkom. Dock underlättades det av att anhängarna av den konspiratoriska tolkningen, det sk polisspåret, mest levererade fantasifulla historier, utan något sammanhängande sakligt underlag.
DENNA SOMMAR HAR jag läst ett nytt bidrag till teorin om att mordet var en konspiration med sina rötter i det svenska polisväsendet, boken "Inuti labyrinten" av bröderna Kari och Pertti Poutiainen. Och det bygger på analyser och faktasammanställningar av annorlunda halt än de jag sett tidigare. Det som fött och gött misstron mot polisens roll i detta drama är framför allt två omständigheter. Den ena är det oförsvarliga sjabbel minuterna och timmarna efter mordet som ledde till att någon effektiv spaning efter gärningsmän inte utfördes och att brottsplatsutredningen fick allvarliga brister. Den andra är naturligtvis det faktum att "Sveriges största brottsutredning" slog slint i
Kjell-Olof Feldt. Vem lita på om inte sina egna?
Dagens Nyheter 1995-08-17 Sida: 2 Författare: KJELL-OLOF FELDT
En obehaglig känsla att hela sanningen inte kommit fram +++
"VI MÅSTE ju kunna lita på våra poliser och åklagare". Med dessa ord, kan man nog säga, sammanfattade ordföranden Ragnar Edenman år 1987 den parlamentariska kommissionens uppfattning om hur spaningen efter Olof Palmes mördare skötts. Hittills har jag utgått från samma axiom. Det faller sig naturligt inte minst av det skälet att jag själv större delen av mitt liv varit en del av statsapparaten. Vem skulle man lita på om inte sina egna? Med "lita på" menar jag inte att myndigheters misstag, slarv, okänslighet ellert om övergrepp mot medmänniskor är uteslutna. Dylikt har jag haft åtskilliga tillfällen att iaktta. Inte heller utgår jag från att myndighetspersoner anklagade för sådana gärningar självklart skall erkänna, erbjuda rättelse etc. Också de kan förneka det uppenbara, slingra sig, ljuga eller skylla på andra. Men det jag litar på är att statens myndigheter skall vara trogna mot staten själv, mot det demokratiska system och den rättsordning som ger dem just myndighet och makt. Därför måste det uteslutas att den svenska ämbetsmannakåren, ens till någon del, kan ingå i en konspiration riktad mot landets politiska ledning och statens högsta myndighet, dvs regeringen.
Ändå krävs det en extra dos av denna övertygelse för att kunna tolka alla besynnerligheter och skandaler i polisens hantering av mordet på Olof Palme enbart som resultatet av missgrepp, inkompetens och den psykos som uppståndelsen kring denna händelse otvivelaktigt åstadkom. Dock underlättades det av att anhängarna av den konspiratoriska tolkningen, det sk polisspåret, mest levererade fantasifulla historier, utan något sammanhängande sakligt underlag.
DENNA SOMMAR HAR jag läst ett nytt bidrag till teorin om att mordet var en konspiration med sina rötter i det svenska polisväsendet, boken "Inuti labyrinten" av bröderna Kari och Pertti Poutiainen. Och det bygger på analyser och faktasammanställningar av annorlunda halt än de jag sett tidigare. Det som fött och gött misstron mot polisens roll i detta drama är framför allt två omständigheter. Den ena är det oförsvarliga sjabbel minuterna och timmarna efter mordet som ledde till att någon effektiv spaning efter gärningsmän inte utfördes och att brottsplatsutredningen fick allvarliga brister. Den andra är naturligtvis det faktum att "Sveriges största brottsutredning" slog slint i
alla sina försök att hitta en eller flera gärningsmän: antingen friades de - "33-åringen" och Christer Pettersson - eller också rann det bara ut i sanden - PKK.
Den gängse förklaringen till det första fenomenet är att Stockholmspolisens sambandscentral (SBC) denna natt innehöll personal som var a) handlingsförlamad b) inkompetent c) underbemannad. Därav följde alla ödesdigra missgrepp: larm som inte gavs, vittnesmål som kom bort, protokoll som inte fördes, datorer som inte fungerade osv. Det bröderna Poutiainen gör i sin bok är att sekund för sekund, timme för timme analysera händelseförloppet. Med noggrannhet och detaljrikedom $ deras bok är på över 800 sidor och kräver läsare med stort tålamod $ plöjer de igenom allt material och all dokumentation som de kommit över, inte alltid utan motstånd från berörda myndigheter. Deras tes är att SBC varken var handlingsförlamad eller inkompetent. Tvärtom agerade man metodiskt och effektivt för att fördröja spaning och försvåra utredning av vad som faktiskt hänt. Av denna tes följer naturligtvis att författarna vill visa att de misslyckade tillslagen var lika misslyckade försök att få en gärningsman dömd - helst en ensam galning - så att konspirationen inte avslöjades. Men även om det torde vara klarlagt att polisens metoder i dessa fall var minst sagt okonventionella, när det gällde att skaffa fram vittnesmål, är det skildringen av mordnattens händelser och anknytande polisaktioner som skapar den riktigt obehagliga känslan av att hela sanningen inte kommit fram, trots alla kommissioner och utredningar. Jag inser det oerhörda i att ens antyda att svenska poliser, kanske på högsta nivå, skulle ha deltagit i en komplott för att mörda landets statsminister. Ingen person i ansvarig ställning har heller gjort det. Och själv kan jag under min läsning i sommarens värme ha förletts av skickliga manipulationer med klockslag, bandavskrifter och dataloggar.
alla sina försök att hitta en eller flera gärningsmän: antingen friades de - "33-åringen" och Christer Pettersson - eller också rann det bara ut i sanden - PKK.
Den gängse förklaringen till det första fenomenet är att Stockholmspolisens sambandscentral (SBC) denna natt innehöll personal som var a) handlingsförlamad b) inkompetent c) underbemannad. Därav följde alla ödesdigra missgrepp: larm som inte gavs, vittnesmål som kom bort, protokoll som inte fördes, datorer som inte fungerade osv. Det bröderna Poutiainen gör i sin bok är att sekund för sekund, timme för timme analysera händelseförloppet. Med noggrannhet och detaljrikedom $ deras bok är på över 800 sidor och kräver läsare med stort tålamod $ plöjer de igenom allt material och all dokumentation som de kommit över, inte alltid utan motstånd från berörda myndigheter. Deras tes är att SBC varken var handlingsförlamad eller inkompetent. Tvärtom agerade man metodiskt och effektivt för att fördröja spaning och försvåra utredning av vad som faktiskt hänt. Av denna tes följer naturligtvis att författarna vill visa att de misslyckade tillslagen var lika misslyckade försök att få en gärningsman dömd - helst en ensam galning - så att konspirationen inte avslöjades. Men även om det torde vara klarlagt att polisens metoder i dessa fall var minst sagt okonventionella, när det gällde att skaffa fram vittnesmål, är det skildringen av mordnattens händelser och anknytande polisaktioner som skapar den riktigt obehagliga känslan av att hela sanningen inte kommit fram, trots alla kommissioner och utredningar. Jag inser det oerhörda i att ens antyda att svenska poliser, kanske på högsta nivå, skulle ha deltagit i en komplott för att mörda landets statsminister. Ingen person i ansvarig ställning har heller gjort det. Och själv kan jag under min läsning i sommarens värme ha förletts av skickliga manipulationer med klockslag, bandavskrifter och dataloggar.
Utredningssektionen Dag Andersson Kriminalkommissarie
2014-11-07
H
Fredagen den 7 november ringertill undertecknad och uppger att han fått uppgifter som han vill delge Palmegruppen. vill i nuläget inte namnge källan men tycker att vi bör känna till uppgifterna.har blivit kontaktad av en läkare som arbetade på Sabbatsbergs sjukhus när Olof Palme i ambulans infördes på sjukhusets akutmottagning efter attentatet på Sveavägen den 28 februari 1986.
Olof Palme hade direkt förts till en operationssal där man genast började med upplivningsåtgärder. Efter ca en till en och en halv timme senare dödförklaras Olof Palme.
xx Under upplivningsförsöken har Lisbet suttit i ett väntrum intill. Läkaren informerar Lisbet om att Olof är dödförklarad varefter Lisbet senare transporterades hem. Läkaren får också till uppgift att gå ut i TV och informera allmänheten om att Olof Palme var död.x) Ank. Tile
) Ank
BGTelefon 08-401 90 00
Postadress Box 12256 102 26 Stockholm Org.nr Besöksadress Polhemsgatan 30 Stockholm Telefon till Polisen E-post rikskrminalpolisen @ rkp.police se www.polisen.se
Telefax 08.401 99 90
D 21616
W Rikskriminalpolisen
Utredningssektionen Dag Andersson Kriminalkommissarie
2014-11-07
H
Fredagen den 7 november ringertill undertecknad och uppger att han fått uppgifter som han vill delge Palmegruppen. vill i nuläget inte namnge källan men tycker att vi bör känna till uppgifterna.har blivit kontaktad av en läkare som arbetade på Sabbatsbergs sjukhus när Olof Palme i ambulans infördes på sjukhusets akutmottagning efter attentatet på Sveavägen den 28 februari 1986.
Olof Palme hade direkt förts till en operationssal där man genast började med upplivningsåtgärder. Efter ca en till en och en halv timme senare dödförklaras Olof Palme.
xx Under upplivningsförsöken har Lisbet suttit i ett väntrum intill. Läkaren informerar Lisbet om att Olof är dödförklarad varefter Lisbet senare transporterades hem. Läkaren får också till uppgift att gå ut i TV och informera allmänheten om att Olof Palme var död.x) Ank. Tile
) Ank
BGTelefon 08-401 90 00
Postadress Box 12256 102 26 Stockholm Org.nr Besöksadress Polhemsgatan 30 Stockholm Telefon till Polisen E-post rikskrminalpolisen @ rkp.police se www.polisen.se
men vill ändå att vi skall känna till omständigheterna.
ལམ་དང་ལས་
hade också sett att Kjell-Olof Feldt uttalat sig om bröderna Poutiainens bok "Inuti labyrinten", där han sagt att den teorin över hur mordet gått till ligger nära sanningen. Kjell-Olof Feldt säger i sitt uttalande att boken ”Inuti labyrinten" har tvingat mig att börja fundera över om min tillit till myndigheters lojalitet mot sin egen stat är så väl. grundad som jag vill tro.Kopia på Kjell-Olof Feldts uttalande och som publicerades i Dagens Nyheter 1995-08-17 bifogas.
Dag Andersson Kriminalkommissario RIKSKRIMINALPOLISEN
x) ANK. TA 12 E86
men vill ändå att vi skall känna till omständigheterna.
ལམ་དང་ལས་
hade också sett att Kjell-Olof Feldt uttalat sig om bröderna Poutiainens bok "Inuti labyrinten", där han sagt att den teorin över hur mordet gått till ligger nära sanningen. Kjell-Olof Feldt säger i sitt uttalande att boken ”Inuti labyrinten" har tvingat mig att börja fundera över om min tillit till myndigheters lojalitet mot sin egen stat är så väl. grundad som jag vill tro.Kopia på Kjell-Olof Feldts uttalande och som publicerades i Dagens Nyheter 1995-08-17 bifogas.
Dag Andersson Kriminalkommissario RIKSKRIMINALPOLISEN
Dagens Nyheter 1995-08-17 Sida: 2 Författare: KJELL-OLOF FELDT
En obehaglig känsla att hela sanningen inte kommit fram +++
"VI MÅSTE ju kunna lita på våra poliser och åklagare". Med dessa ord, kan man nog säga, sammanfattade ordföranden Ragnar Edenman år 1987 den parlamentariska kommissionens uppfattning om hur spaningen efter Olof Palmes mördare skötts. Hittills har jag utgått från samma axiom. Det faller sig naturligt inte minst av det skälet att jag själv större delen av mitt liv varit en del av statsapparaten. Vem skulle man lita på om inte sina egna? Med "lita på" menar jag inte att myndigheters misstag, slarv, okänslighet ellert om övergrepp mot medmänniskor är uteslutna. Dylikt har jag haft åtskilliga tillfällen att iaktta. Inte heller utgår jag från att myndighetspersoner anklagade för sådana gärningar självklart skall erkänna, erbjuda rättelse etc. Också de kan förneka det uppenbara, slingra sig, ljuga eller skylla på andra. Men det jag litar på är att statens myndigheter skall vara trogna mot staten själv, mot det demokratiska system och den rättsordning som ger dem just myndighet och makt. Därför måste det uteslutas att den svenska ämbetsmannakåren, ens till någon del, kan ingå i en konspiration riktad mot landets politiska ledning och statens högsta myndighet, dvs regeringen.
Ändå krävs det en extra dos av denna övertygelse för att kunna tolka alla besynnerligheter och skandaler i polisens hantering av mordet på Olof Palme enbart som resultatet av missgrepp, inkompetens och den psykos som uppståndelsen kring denna händelse otvivelaktigt åstadkom. Dock underlättades det av att anhängarna av den konspiratoriska tolkningen, det sk polisspåret, mest levererade fantasifulla historier, utan något sammanhängande sakligt underlag.
DENNA SOMMAR HAR jag läst ett nytt bidrag till teorin om att mordet var en konspiration med sina rötter i det svenska polisväsendet, boken "Inuti labyrinten" av bröderna Kari och Pertti Poutiainen. Och det bygger på analyser och faktasammanställningar av annorlunda halt än de jag sett tidigare. Det som fött och gött misstron mot polisens roll i detta drama är framför allt två omständigheter. Den ena är det oförsvarliga sjabbel minuterna och timmarna efter mordet som ledde till att någon effektiv spaning efter gärningsmän inte utfördes och att brottsplatsutredningen fick allvarliga brister. Den andra är naturligtvis det faktum att "Sveriges största brottsutredning" slog slint i
Kjell-Olof Feldt. Vem lita på om inte sina egna?
Dagens Nyheter 1995-08-17 Sida: 2 Författare: KJELL-OLOF FELDT
En obehaglig känsla att hela sanningen inte kommit fram +++
"VI MÅSTE ju kunna lita på våra poliser och åklagare". Med dessa ord, kan man nog säga, sammanfattade ordföranden Ragnar Edenman år 1987 den parlamentariska kommissionens uppfattning om hur spaningen efter Olof Palmes mördare skötts. Hittills har jag utgått från samma axiom. Det faller sig naturligt inte minst av det skälet att jag själv större delen av mitt liv varit en del av statsapparaten. Vem skulle man lita på om inte sina egna? Med "lita på" menar jag inte att myndigheters misstag, slarv, okänslighet ellert om övergrepp mot medmänniskor är uteslutna. Dylikt har jag haft åtskilliga tillfällen att iaktta. Inte heller utgår jag från att myndighetspersoner anklagade för sådana gärningar självklart skall erkänna, erbjuda rättelse etc. Också de kan förneka det uppenbara, slingra sig, ljuga eller skylla på andra. Men det jag litar på är att statens myndigheter skall vara trogna mot staten själv, mot det demokratiska system och den rättsordning som ger dem just myndighet och makt. Därför måste det uteslutas att den svenska ämbetsmannakåren, ens till någon del, kan ingå i en konspiration riktad mot landets politiska ledning och statens högsta myndighet, dvs regeringen.
Ändå krävs det en extra dos av denna övertygelse för att kunna tolka alla besynnerligheter och skandaler i polisens hantering av mordet på Olof Palme enbart som resultatet av missgrepp, inkompetens och den psykos som uppståndelsen kring denna händelse otvivelaktigt åstadkom. Dock underlättades det av att anhängarna av den konspiratoriska tolkningen, det sk polisspåret, mest levererade fantasifulla historier, utan något sammanhängande sakligt underlag.
DENNA SOMMAR HAR jag läst ett nytt bidrag till teorin om att mordet var en konspiration med sina rötter i det svenska polisväsendet, boken "Inuti labyrinten" av bröderna Kari och Pertti Poutiainen. Och det bygger på analyser och faktasammanställningar av annorlunda halt än de jag sett tidigare. Det som fött och gött misstron mot polisens roll i detta drama är framför allt två omständigheter. Den ena är det oförsvarliga sjabbel minuterna och timmarna efter mordet som ledde till att någon effektiv spaning efter gärningsmän inte utfördes och att brottsplatsutredningen fick allvarliga brister. Den andra är naturligtvis det faktum att "Sveriges största brottsutredning" slog slint i
alla sina försök att hitta en eller flera gärningsmän: antingen friades de - "33-åringen" och Christer Pettersson - eller också rann det bara ut i sanden - PKK.
Den gängse förklaringen till det första fenomenet är att Stockholmspolisens sambandscentral (SBC) denna natt innehöll personal som var a) handlingsförlamad b) inkompetent c) underbemannad. Därav följde alla ödesdigra missgrepp: larm som inte gavs, vittnesmål som kom bort, protokoll som inte fördes, datorer som inte fungerade osv. Det bröderna Poutiainen gör i sin bok är att sekund för sekund, timme för timme analysera händelseförloppet. Med noggrannhet och detaljrikedom $ deras bok är på över 800 sidor och kräver läsare med stort tålamod $ plöjer de igenom allt material och all dokumentation som de kommit över, inte alltid utan motstånd från berörda myndigheter. Deras tes är att SBC varken var handlingsförlamad eller inkompetent. Tvärtom agerade man metodiskt och effektivt för att fördröja spaning och försvåra utredning av vad som faktiskt hänt. Av denna tes följer naturligtvis att författarna vill visa att de misslyckade tillslagen var lika misslyckade försök att få en gärningsman dömd - helst en ensam galning - så att konspirationen inte avslöjades. Men även om det torde vara klarlagt att polisens metoder i dessa fall var minst sagt okonventionella, när det gällde att skaffa fram vittnesmål, är det skildringen av mordnattens händelser och anknytande polisaktioner som skapar den riktigt obehagliga känslan av att hela sanningen inte kommit fram, trots alla kommissioner och utredningar. Jag inser det oerhörda i att ens antyda att svenska poliser, kanske på högsta nivå, skulle ha deltagit i en komplott för att mörda landets statsminister. Ingen person i ansvarig ställning har heller gjort det. Och själv kan jag under min läsning i sommarens värme ha förletts av skickliga manipulationer med klockslag, bandavskrifter och dataloggar.
alla sina försök att hitta en eller flera gärningsmän: antingen friades de - "33-åringen" och Christer Pettersson - eller också rann det bara ut i sanden - PKK.
Den gängse förklaringen till det första fenomenet är att Stockholmspolisens sambandscentral (SBC) denna natt innehöll personal som var a) handlingsförlamad b) inkompetent c) underbemannad. Därav följde alla ödesdigra missgrepp: larm som inte gavs, vittnesmål som kom bort, protokoll som inte fördes, datorer som inte fungerade osv. Det bröderna Poutiainen gör i sin bok är att sekund för sekund, timme för timme analysera händelseförloppet. Med noggrannhet och detaljrikedom $ deras bok är på över 800 sidor och kräver läsare med stort tålamod $ plöjer de igenom allt material och all dokumentation som de kommit över, inte alltid utan motstånd från berörda myndigheter. Deras tes är att SBC varken var handlingsförlamad eller inkompetent. Tvärtom agerade man metodiskt och effektivt för att fördröja spaning och försvåra utredning av vad som faktiskt hänt. Av denna tes följer naturligtvis att författarna vill visa att de misslyckade tillslagen var lika misslyckade försök att få en gärningsman dömd - helst en ensam galning - så att konspirationen inte avslöjades. Men även om det torde vara klarlagt att polisens metoder i dessa fall var minst sagt okonventionella, när det gällde att skaffa fram vittnesmål, är det skildringen av mordnattens händelser och anknytande polisaktioner som skapar den riktigt obehagliga känslan av att hela sanningen inte kommit fram, trots alla kommissioner och utredningar. Jag inser det oerhörda i att ens antyda att svenska poliser, kanske på högsta nivå, skulle ha deltagit i en komplott för att mörda landets statsminister. Ingen person i ansvarig ställning har heller gjort det. Och själv kan jag under min läsning i sommarens värme ha förletts av skickliga manipulationer med klockslag, bandavskrifter och dataloggar.
