Faktablad angående innehållet i de fyra filmer som gick på biografen Grand 1986-02-28.
Faktabladen översända från
Stockholm dag som ovan.
(Namnteckning)
Ingemar Isaksson
Amadeus, Bröderna Mozart, Gå och Se, Ran.
Uppslag:L15456-00
Från wpu.nu
Registrerat
1994-01-03
Ad acta
1994-04-07
Uppslagsanteckningar (PU)
Uppslagsanteckningar (wpu)
Uppslag i samma avsnitt:
Promemoria
Kort sammanfattning
Faktablad om filmerna på Grand.
Uppgiftslämnare
Uppgiftsmottagare
Förhöret påbörjat
1994-01-03 00:00
Avslutat
Faktablad angående innehållet i de fyra filmer som gick på biografen Grand 1986-02-28.
Faktabladen översända från
Stockholm dag som ovan.
(Namnteckning)
Ingemar Isaksson
Amadeus, Bröderna Mozart, Gå och Se, Ran.
RIKSKRIMINALEN
- TELEFAX
STOCKHOLM: 1994-03-09
TILL/TO: Sandrew
TELEFAX NR./FAX NO.:
ATTENTION:
FRÅN/FROM: RIKSKRIMINALEN / NATIONAL CRIMINAL INVESTIGATIONS
ROTEL/UNIT: Palmeenheten
SID / PAGE: 1 AV / OF:
RING
CALL
TELEFAX NR. / FAX NO. :
TELEFAX
HANDLÄGGARE / OFFICER :
TELEFON NR. / PHONE NO. :
ENL ÖVERENSKOMMELSE / AS AGREED
2
MOTTAGANDET ÖNSKAS BEKRÄFTAT / PLEASE CONFIRM
ANTECKNINGAR / REMARKS:
POSTADRESS / ADDRESS
BOX 12256
S-102 26 STOCKHOLM
SWEDEN
Lennart Gustafsson 08-769 9166.
IF NOT RECEIVED CORRECTLY.
OM SÄNDNINGEN INTE ÄR KORREKT MOTTAGEN /
TELEFON / PHONE
08-769 7000
19950307
15/2-94f1c8
RIKSKRIMINALEN
- TELEFAX
STOCKHOLM: 1994-03-09
TILL/TO: Sandrew
TELEFAX NR./FAX NO.:
ATTENTION:
FRÅN/FROM: RIKSKRIMINALEN / NATIONAL CRIMINAL INVESTIGATIONS
ROTEL/UNIT: Palmeenheten
SID / PAGE: 1 AV / OF:
RING
CALL
TELEFAX NR. / FAX NO. :
TELEFAX
HANDLÄGGARE / OFFICER :
TELEFON NR. / PHONE NO. :
ENL ÖVERENSKOMMELSE / AS AGREED
2
MOTTAGANDET ÖNSKAS BEKRÄFTAT / PLEASE CONFIRM
ANTECKNINGAR / REMARKS:
POSTADRESS / ADDRESS
BOX 12256
S-102 26 STOCKHOLM
SWEDEN
Lennart Gustafsson 08-769 9166.
IF NOT RECEIVED CORRECTLY.
OM SÄNDNINGEN INTE ÄR KORREKT MOTTAGEN /
TELEFON / PHONE
08-769 7000
19950307
15/2-94f1c8
Rikskriminalpolisen våldsroteln
Till personalen på biografen Grand.
Rikskriminalpolisens våldsrotel utreder mordet på Olof Palme.
Efter mordet hade vi kontakt med fler av er som arbetade på biografen angående eventuella iakttagelser av ensamma kanske lite udda män som rört sig i och kring biografen. Det är fortfarande aktuellt om ni kan påminna er sådana iakttagelser. Vi är även intresserade av sådana iakttagelser som görs i dagsläget.
Personal på Rikskriminalpolisens palmeenhet kan nås på telefon:
08-769 79 00
08-769 91 65
08-769 91 66
Personsökare:
Dar
0746-410 630
Ai 351-94 94 -03-0.9
Per
Rikskriminalpolisen våldsroteln
Till personalen på biografen Grand.
Rikskriminalpolisens våldsrotel utreder mordet på Olof Palme.
Efter mordet hade vi kontakt med fler av er som arbetade på biografen angående eventuella iakttagelser av ensamma kanske lite udda män som rört sig i och kring biografen. Det är fortfarande aktuellt om ni kan påminna er sådana iakttagelser. Vi är även intresserade av sådana iakttagelser som görs i dagsläget.
Personal på Rikskriminalpolisens palmeenhet kan nås på telefon:
08-769 79 00
08-769 91 65
08-769 91 66
Personsökare:
Dar
0746-410 630
Ai 351-94 94 -03-0.9
Per
PPA
Namnsökning grunduppgifter
2007-01-08 14.10.19
Faktablad om film utgivet av Svenska Filminstitutet
Box 27 126, 102 52 Stockholm. Redaktör Bertil Wredlund
AMADEUS Amadeus
189/84
Produktionsuppgifter
Regi: MILOS FORMAN
Manus: Peter Shaffer
Litterär förlaga: pjäsen "Amadeus"
Författare: Peter Shaffer
Produktion: The Saul Zaentz Company, USA 1984
Producent: Saul Zaentz
A-foto: Miroslav Ondricek
Kompositör: Wolfgang Amadeus Mozart, Antonio Salieri m fl
Arkitekt: Patrizia von Brandenstein
Klippning: Nena Danevic, Michael Chandler
Färgsystem: Technicolor
Bildformat: Scope (Panavision)
Censurnummer: 124.974
Datum: 1984-09-17
Längd: 4.390 meter /5.488 meter 70mm/ - 161 minuter
Censur: Tillåten från 11 år
Distributör: Sandrews
Sverigepremiär: 1984.10.12 på Royal (Göteborg),
Sandrew 1 (Malmö), Astoria, Kista Bio 1 (Stockholm) samt ytterligare 16 städer
Rollista
F Murray - Abraham Antonio Salieri,
Tom Hulce - Wolfgang Amadeus Mozart,
Elizabeth Berridge - Konstanze Mozart,
Simon Callow - Emanuel Schikaneder,
Roy Dotrice - Leopold Mozart,
Christine Ebersole - Catarina Cavalieri,
Jeffrey Jones kejsar Josef II,
Charles Kay greve Orsini-Rosenberg.
Kenny Baker "Stengästen" i parodin,
Lisabeth Bartlett Papagena,
Barbara Bryne Frau Weber,
Martin Cavani Salieri som ung,
Roderick Cook greve von Strack,
Milan Demjanenko Karl Mozart (lille sonen),
Peter DiGesu FranSalieri,
Richard Frank fader Vogler,
Patrick Hines kapellmästare Bonno,
Nicholas Kepros ärkéðisköp Colloredo,
Philip Lenkowsky Salieris betjänt,
Herman Meckler en präst,
Jonathan Moore baron van Swieten,
Cynthia Nixon tjänsteflickan Lorl,
Brian Pettifer den unge vårdaren,
Vincent Schiavelli Salieris kammartjänare,
Douglas Seale greve Arco,
Miroslav Sekera Mozart som ung,
John Strauss dirigenten,
Karl-Heinz Teuber perukmakaren
Innehåll
En novemberkväll 1823 förs en man, efter ett självmordsförsök, till Allmänna sjukhuset i Wien, en dyster boning som hyser sjuka både till kropp och själ. Mannen påstår sig ha lönnmördat Mozart ...
En dag får patienten besök av sjukhusprästen, fader Vogler. Trots ett glödande hat gentemot allt vad religion heter har den gamle likväl ett behov av att avge sin fruktansvärda bekännelse.
Ty mannen är ingen mindre än Antonio Salieri, en gång i tiden staden Wiens mest firade kompositör.
Salieri berättar hur han första gången, 1781, mötte det 26-åriga underbarnet och om Mozarts oanständiga och barnsliga uppträdande mot sin blivande brud och om hans clownliknande framträdande vid det kejserliga hovet.
Salieri placerar en spion, i form av husjungfru, i Mozarts hem och berättar hur han i raseri överger Gud och bestämmer sig för att krossa Mozart.
Han berättar vidare om Mozarts häpnadsväckande kreativitet när han skriver "Figaros bröllop", "Don Giovanni" och "Trollflöjten" och hur han slutligen på dödsbädden, med febrig ansträngning, försöker avsluta sitt mässrekviem.
Salieri berättar hur Mozarts verk är odödliga och mycket spelade medan hans egna är bortglömda. Och han försvarar medelmåttorna...
Faktablad om film utgivet av Svenska Filminstitutet
Box 27 126, 102 52 Stockholm. Redaktör Bertil Wredlund
AMADEUS Amadeus
189/84
Produktionsuppgifter
Regi: MILOS FORMAN
Manus: Peter Shaffer
Litterär förlaga: pjäsen "Amadeus"
Författare: Peter Shaffer
Produktion: The Saul Zaentz Company, USA 1984
Producent: Saul Zaentz
A-foto: Miroslav Ondricek
Kompositör: Wolfgang Amadeus Mozart, Antonio Salieri m fl
Arkitekt: Patrizia von Brandenstein
Klippning: Nena Danevic, Michael Chandler
Färgsystem: Technicolor
Bildformat: Scope (Panavision)
Censurnummer: 124.974
Datum: 1984-09-17
Längd: 4.390 meter /5.488 meter 70mm/ - 161 minuter
Censur: Tillåten från 11 år
Distributör: Sandrews
Sverigepremiär: 1984.10.12 på Royal (Göteborg),
Sandrew 1 (Malmö), Astoria, Kista Bio 1 (Stockholm) samt ytterligare 16 städer
Rollista
F Murray - Abraham Antonio Salieri,
Tom Hulce - Wolfgang Amadeus Mozart,
Elizabeth Berridge - Konstanze Mozart,
Simon Callow - Emanuel Schikaneder,
Roy Dotrice - Leopold Mozart,
Christine Ebersole - Catarina Cavalieri,
Jeffrey Jones kejsar Josef II,
Charles Kay greve Orsini-Rosenberg.
Kenny Baker "Stengästen" i parodin,
Lisabeth Bartlett Papagena,
Barbara Bryne Frau Weber,
Martin Cavani Salieri som ung,
Roderick Cook greve von Strack,
Milan Demjanenko Karl Mozart (lille sonen),
Peter DiGesu FranSalieri,
Richard Frank fader Vogler,
Patrick Hines kapellmästare Bonno,
Nicholas Kepros ärkéðisköp Colloredo,
Philip Lenkowsky Salieris betjänt,
Herman Meckler en präst,
Jonathan Moore baron van Swieten,
Cynthia Nixon tjänsteflickan Lorl,
Brian Pettifer den unge vårdaren,
Vincent Schiavelli Salieris kammartjänare,
Douglas Seale greve Arco,
Miroslav Sekera Mozart som ung,
John Strauss dirigenten,
Karl-Heinz Teuber perukmakaren
Innehåll
En novemberkväll 1823 förs en man, efter ett självmordsförsök, till Allmänna sjukhuset i Wien, en dyster boning som hyser sjuka både till kropp och själ. Mannen påstår sig ha lönnmördat Mozart ...
En dag får patienten besök av sjukhusprästen, fader Vogler. Trots ett glödande hat gentemot allt vad religion heter har den gamle likväl ett behov av att avge sin fruktansvärda bekännelse.
Ty mannen är ingen mindre än Antonio Salieri, en gång i tiden staden Wiens mest firade kompositör.
Salieri berättar hur han första gången, 1781, mötte det 26-åriga underbarnet och om Mozarts oanständiga och barnsliga uppträdande mot sin blivande brud och om hans clownliknande framträdande vid det kejserliga hovet.
Salieri placerar en spion, i form av husjungfru, i Mozarts hem och berättar hur han i raseri överger Gud och bestämmer sig för att krossa Mozart.
Han berättar vidare om Mozarts häpnadsväckande kreativitet när han skriver "Figaros bröllop", "Don Giovanni" och "Trollflöjten" och hur han slutligen på dödsbädden, med febrig ansträngning, försöker avsluta sitt mässrekviem.
Salieri berättar hur Mozarts verk är odödliga och mycket spelade medan hans egna är bortglömda. Och han försvarar medelmåttorna...
- AMADEUS
- Amadeus
"Amadeus" är, kort sagt, en film som lyckas i åtskilligt inte det väsentligaste, dvs själv magnetpunkterna. I USA har den lyfts till skyarna av en kritik som använder superlativerna som vardagsvara och vars huvuduppgift tycks vara att hålla branschfolket på hymör och pytsa i det industriella maskineriet.
För egen del föredrar jag däremot, med "Gökboet" och "Hair" i tacksam åminnelse, att konstatera att lagom är bäst. Och efterlysa magneterna." (Jurgen Schildt i Aftonbladet)
"Låt oss genast säga att Forman gjort en magnifik, och spektakulär filmversion, där han tar ut både svängarna och känslorns på det sätt som den forne ironikern lärt sig i Hollywood. På underhållningen kan ingen klaga.
Möjligen kan man tycka att Schaffers lysande hugskott i detta breda grepp har fått ett drag av konventionell konstnärsbiografi, där det komiska och groteska blandat med ett mera realistiskt och lite sentimentalt porträttmåleri.
Men jag måste medge att man snart glömmer bort den aspekten, lever med i filmen på Formans villkor och beundrar den makalösa skicklighet med vilken han bryter alla tendenser till monotont kostymspektakel genom användandet av musiken och den gamle Salieris återkommande berättelse.
Och i allt väsentligt handlar ju hans film om denne Antonio Salieri och hans fantastiska kamp mot Guds musikaliska ombund på jorden, tonsättargeniet över alla gränser, Wolfgang Amadeus Mozart."
Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter
"Det finns lysande infall i denna film, som Forman valt att gestalta i sitt hemland, med gränderna i Prag doftane av rokokons smuts och palatsen och operahusen öppnat för den berättande kameran, mot samma gyllene salonger som på Mozarts egen tid.
Leopold Mozart, den svikne fadern, uppenbarar sig i Wien lika obevekligt som stengästen hos Don juan, och vid Mozarts dödsbädd sitter till sist Salieri själv vid dödsmässans notpapper för att en sista gång försöka nå hemligheten, den oförklarliga.
Mozart dör och hans lik slängs i en massgrav för fattiga; det regnar och ingen vet var.
Men ur filmen om honom och hans ärkefiende medelmåttan stiger hans musik, levande, tidlös och oförklarlig. Milos Forman låter den flöda. Musiken fyller filmen som ljuset gryningen. Geniet tänder en mästares verk."
Lasse i Expressen
"Detta med diktens, det vill säga filmens, förhållande till verkligheten lär ha bekymrat en del kritiker. Jag tycker, Gud förlåte, att detta pryda krav på att konsten skall vara ett mönster som till alla delar täcker verkligheten är lika enfaldigt.
Filmen Amadeus är en spelfilm, gestaltning - inte en TV-dokumentär. Det är heller inte en Mozart-biografi - lika litet som den säger "sanningen" om relationen mellan den etablerade, flitiga och yrkesskickliga kompositören Salieri och det framstormande, ofattbara geniet Mozart.
Likväl rymmer filmen ett slags konstnärlig sanning. Vad filmen berättar om Mozart bottnar ändå i verkligheten. Skådespelaren Tom Hulce är bra i rollen framför allt så länge han får ge uttryck åt det ungdomligt obändiga; lyckan över att vara till och äga tilltro till sin talang, känna sig fri att man ger fullständigt fan i att kröka rygg. Det utmanande "obscena" och skabrösa i hans yttre framtoning är ju redan av vetenskapen noterat.
För F. Murray Abrahams Salierie är det mer än bekymmersamt att Gud kunnat utse ett så ovärdigt redskap för sin himmelska musik. För detta har denne Salieri övergivit sin Gud - även om den inre kampen inte är slut. Filmens Salieri är full av avund, han är intrigant och farlig - men ingalunda endimensionell. Han har både insikt och självinsikt - det gör inte hans tragedi mindre. Själv är han inte Amadeus; den av Gud älskade."
Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet
- AMADEUS
- Amadeus
"Amadeus" är, kort sagt, en film som lyckas i åtskilligt inte det väsentligaste, dvs själv magnetpunkterna. I USA har den lyfts till skyarna av en kritik som använder superlativerna som vardagsvara och vars huvuduppgift tycks vara att hålla branschfolket på hymör och pytsa i det industriella maskineriet.
För egen del föredrar jag däremot, med "Gökboet" och "Hair" i tacksam åminnelse, att konstatera att lagom är bäst. Och efterlysa magneterna." (Jurgen Schildt i Aftonbladet)
"Låt oss genast säga att Forman gjort en magnifik, och spektakulär filmversion, där han tar ut både svängarna och känslorns på det sätt som den forne ironikern lärt sig i Hollywood. På underhållningen kan ingen klaga.
Möjligen kan man tycka att Schaffers lysande hugskott i detta breda grepp har fått ett drag av konventionell konstnärsbiografi, där det komiska och groteska blandat med ett mera realistiskt och lite sentimentalt porträttmåleri.
Men jag måste medge att man snart glömmer bort den aspekten, lever med i filmen på Formans villkor och beundrar den makalösa skicklighet med vilken han bryter alla tendenser till monotont kostymspektakel genom användandet av musiken och den gamle Salieris återkommande berättelse.
Och i allt väsentligt handlar ju hans film om denne Antonio Salieri och hans fantastiska kamp mot Guds musikaliska ombund på jorden, tonsättargeniet över alla gränser, Wolfgang Amadeus Mozart."
Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter
"Det finns lysande infall i denna film, som Forman valt att gestalta i sitt hemland, med gränderna i Prag doftane av rokokons smuts och palatsen och operahusen öppnat för den berättande kameran, mot samma gyllene salonger som på Mozarts egen tid.
Leopold Mozart, den svikne fadern, uppenbarar sig i Wien lika obevekligt som stengästen hos Don juan, och vid Mozarts dödsbädd sitter till sist Salieri själv vid dödsmässans notpapper för att en sista gång försöka nå hemligheten, den oförklarliga.
Mozart dör och hans lik slängs i en massgrav för fattiga; det regnar och ingen vet var.
Men ur filmen om honom och hans ärkefiende medelmåttan stiger hans musik, levande, tidlös och oförklarlig. Milos Forman låter den flöda. Musiken fyller filmen som ljuset gryningen. Geniet tänder en mästares verk."
Lasse i Expressen
"Detta med diktens, det vill säga filmens, förhållande till verkligheten lär ha bekymrat en del kritiker. Jag tycker, Gud förlåte, att detta pryda krav på att konsten skall vara ett mönster som till alla delar täcker verkligheten är lika enfaldigt.
Filmen Amadeus är en spelfilm, gestaltning - inte en TV-dokumentär. Det är heller inte en Mozart-biografi - lika litet som den säger "sanningen" om relationen mellan den etablerade, flitiga och yrkesskickliga kompositören Salieri och det framstormande, ofattbara geniet Mozart.
Likväl rymmer filmen ett slags konstnärlig sanning. Vad filmen berättar om Mozart bottnar ändå i verkligheten. Skådespelaren Tom Hulce är bra i rollen framför allt så länge han får ge uttryck åt det ungdomligt obändiga; lyckan över att vara till och äga tilltro till sin talang, känna sig fri att man ger fullständigt fan i att kröka rygg. Det utmanande "obscena" och skabrösa i hans yttre framtoning är ju redan av vetenskapen noterat.
För F. Murray Abrahams Salierie är det mer än bekymmersamt att Gud kunnat utse ett så ovärdigt redskap för sin himmelska musik. För detta har denne Salieri övergivit sin Gud - även om den inre kampen inte är slut. Filmens Salieri är full av avund, han är intrigant och farlig - men ingalunda endimensionell. Han har både insikt och självinsikt - det gör inte hans tragedi mindre. Själv är han inte Amadeus; den av Gud älskade."
Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet
Faktablad om film utgivet av Svenska Filminstitutet Box 27 126, 102 52 Stockholm. Redaktör Bertil Wredlund
BRÖDERNA MOZART
Produktionsuppgifter
Regi: SUZANNE OSTEN
Manus: Etienne Glaser, Suzanne Osten, Niklas Rådström
Produktion: Crescendo Film för Svenska Filminstitutet, Sveriges Television 2, Sverige 1986
Producent: Göran Lindström
A-foto: Hans Welin
B-foto: Solveig Warner
Stillbildsfoto: Michael Wahlberg
A-ljud: Klas Engström, Jean-Frédéric Axelsson
Mixning: Sven Fahlén
Kompositör: Björn J:son Lindh, Wolfgang Amadeus Mozart
Arkitekt: Roland Söderberg
Rekvisita: Elisabeth von Koch
Kläder: Eva Fänge, Eva Rizell, Maria Geber (assistent), Lena Wrange-Bovic (assistent), Görel Engstrand (operakostym), Lotta Melanton (operakostym)
Smink: Eva Fänge, Eva Rizell, Helena Ekenger
Klippning: Lars Hagström
Regiassistent: Finn Zandén
Scripta: Gunilla Jakobsson
Produktionsassistent: Bella Seward, Ulf Nilsson, Maria Håård, Kerstin Odenkrantz, Hans Rudin
Inspelningsplats: Operan
Laboratorium: Film-Labor
Färgsystem: Eastmancolor
Bildformat: Vidfilm
Censurnummer: 125.987
Datum: 1986.02.07
Längd: 2.997 meter - 109 minuter
Censur: Tillåten från 7 år
Distributör: SFI
Sverigepremiär: 1986.02.21 Grand (Stockholm)
Rollista
Etienne Glaser Walter, regissör,
Philip Zandén Flemming, repetitör,
Henry Bronett Fritz, scenograf,
Ivar Wiklander teknisk chef,
Loa Falkman Don Juan/Eskil.
Agneta Ekmanner Donna Elvira/Marian,
Luna T Hansson Donna Annafia,
Helge Skoog Don Ottavio/Olof,
Grith Fjeldmose Zerlina/Therés,
Rune Zetterström Leporello/Lennart,
Niklas Ek guvernören Georg.
Krister St Hill Mazetto/Ulf,
Gudrun Henricsson Ottilia, sångpedagog,
Malin Ek Malla,
Anders Clason teaterchef,
Amanda Ooms Susan i videoteamet,
Björn Kjellman Håkan i videoteamet,
Lars Hansson, Lars Wiik scenarbetare,
Saara Salminen, M A Numinen,
Pedro Hietanen städare,
Ann Petrén arg dam,
Okku Kamu dirigent,
Ana Yrsa Falenius oboist,
Henric Holmberg fackföreningsrepresentant,
Björn Gedda basist,
Nils Gredeby klarinettist,
Inga Sarri klarinettist,
Bo Samuelson hornist,
Marian Gräns hornist,
Iwa Boman flöjtist,
Vladimir Puhony fagottist,
Lottie Ejebrant violinist,
Kristof Kovács violinist,
Inga Landgré journalist,
Gerd Andersson, Lars Bethke dansare,
Jenny Tyllström, Frida Hasselvall Walters barn,
Gerd Hegnell garderobiär,
Berit Bohm, Elisabeth Eriksson, Doris Fallquist, Gunilla Söderström, Iwa Sörenson kördamer,
Roger Andersson, Lars-Gunnar Axelsson, David Matscheck, Anders Wallgren körherrar,
Elisabeth Eriksson Donna Elviras sångröst,
Iwa Sörenson Donna Annas sångröst,
Gösta Zachrisson Don Ottavios sångröst,
Rune Zetterström guvernörens sångröst
Innehåll
Handlar om en repetition av operan "Don Juan" av Wolfgang Amadeus Mozart. Sångarna har tidigare arbetat med stycket, men den nye regissören är en man med egna idéer om arbetsmetoder och analyser. Det blir en rad förvecklingar innan man till slut har premiär.
- Foto
- Undertext: Philip Zandén, Etienne Glaser
Faktablad om film utgivet av Svenska Filminstitutet Box 27 126, 102 52 Stockholm. Redaktör Bertil Wredlund
BRÖDERNA MOZART
Produktionsuppgifter
Regi: SUZANNE OSTEN
Manus: Etienne Glaser, Suzanne Osten, Niklas Rådström
Produktion: Crescendo Film för Svenska Filminstitutet, Sveriges Television 2, Sverige 1986
Producent: Göran Lindström
A-foto: Hans Welin
B-foto: Solveig Warner
Stillbildsfoto: Michael Wahlberg
A-ljud: Klas Engström, Jean-Frédéric Axelsson
Mixning: Sven Fahlén
Kompositör: Björn J:son Lindh, Wolfgang Amadeus Mozart
Arkitekt: Roland Söderberg
Rekvisita: Elisabeth von Koch
Kläder: Eva Fänge, Eva Rizell, Maria Geber (assistent), Lena Wrange-Bovic (assistent), Görel Engstrand (operakostym), Lotta Melanton (operakostym)
Smink: Eva Fänge, Eva Rizell, Helena Ekenger
Klippning: Lars Hagström
Regiassistent: Finn Zandén
Scripta: Gunilla Jakobsson
Produktionsassistent: Bella Seward, Ulf Nilsson, Maria Håård, Kerstin Odenkrantz, Hans Rudin
Inspelningsplats: Operan
Laboratorium: Film-Labor
Färgsystem: Eastmancolor
Bildformat: Vidfilm
Censurnummer: 125.987
Datum: 1986.02.07
Längd: 2.997 meter - 109 minuter
Censur: Tillåten från 7 år
Distributör: SFI
Sverigepremiär: 1986.02.21 Grand (Stockholm)
Rollista
Etienne Glaser Walter, regissör,
Philip Zandén Flemming, repetitör,
Henry Bronett Fritz, scenograf,
Ivar Wiklander teknisk chef,
Loa Falkman Don Juan/Eskil.
Agneta Ekmanner Donna Elvira/Marian,
Luna T Hansson Donna Annafia,
Helge Skoog Don Ottavio/Olof,
Grith Fjeldmose Zerlina/Therés,
Rune Zetterström Leporello/Lennart,
Niklas Ek guvernören Georg.
Krister St Hill Mazetto/Ulf,
Gudrun Henricsson Ottilia, sångpedagog,
Malin Ek Malla,
Anders Clason teaterchef,
Amanda Ooms Susan i videoteamet,
Björn Kjellman Håkan i videoteamet,
Lars Hansson, Lars Wiik scenarbetare,
Saara Salminen, M A Numinen,
Pedro Hietanen städare,
Ann Petrén arg dam,
Okku Kamu dirigent,
Ana Yrsa Falenius oboist,
Henric Holmberg fackföreningsrepresentant,
Björn Gedda basist,
Nils Gredeby klarinettist,
Inga Sarri klarinettist,
Bo Samuelson hornist,
Marian Gräns hornist,
Iwa Boman flöjtist,
Vladimir Puhony fagottist,
Lottie Ejebrant violinist,
Kristof Kovács violinist,
Inga Landgré journalist,
Gerd Andersson, Lars Bethke dansare,
Jenny Tyllström, Frida Hasselvall Walters barn,
Gerd Hegnell garderobiär,
Berit Bohm, Elisabeth Eriksson, Doris Fallquist, Gunilla Söderström, Iwa Sörenson kördamer,
Roger Andersson, Lars-Gunnar Axelsson, David Matscheck, Anders Wallgren körherrar,
Elisabeth Eriksson Donna Elviras sångröst,
Iwa Sörenson Donna Annas sångröst,
Gösta Zachrisson Don Ottavios sångröst,
Rune Zetterström guvernörens sångröst
Innehåll
Handlar om en repetition av operan "Don Juan" av Wolfgang Amadeus Mozart. Sångarna har tidigare arbetat med stycket, men den nye regissören är en man med egna idéer om arbetsmetoder och analyser. Det blir en rad förvecklingar innan man till slut har premiär.
- Foto
- Undertext: Philip Zandén, Etienne Glaser
BRÖDERNA MOZART
Mozart" är en förmodat skojig sak som gör mig tämligen gravallvarlig. Den är trasig i stället för hopmonterad, nojsig i stället för spirituell, osorterad i för lättviktig.
Det bekymmersamma i själva företaget är att klyftan mellan föresatserna och resultatet är 2 kilometer. Och att Suzanne Ostens ingivelser blåser bort i det korsdrag hon själv frammanar.
Staben av medverkande, fruktar jag, får det väsentligaste utbytet. Ingen skugga på den. Men som målgrupp torde den ha sin klart markerade begränsning."
Jurgen Schildt i Aftonbladet
Det finns ett gråväder i svensk film som behöver lysas upp av fantasins solar, galenskaper och fyrverkerier. Suzanne Ostens "Bröderna Mozart" fyller förvisso en bit av det behovet.
Fast något överraskad blir man ju. Den Osten som debuterade med den sorgset självbiografiska och lite kantiga "Mamma" kostar sig här oförskräckt ut i ett muntert och lätt surreaslistiskt virtuosnummer vars make sällan skådats på våra breddgrader.
Det kunde slutat illa, för virtuosnummer är inget för orutinerade. Men Osten håller förbluffande skickligt ihop etta sällsamma operaäventyr om en scenrevoltör som ställer alla begrepp på huvudet när han skall sätta upp Mozarts"Don Juan"."
Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter
"Det här kommer ni inte att tro.
Att denna seriösa Suzanne Osten, som filmdebuterade för några år sen med "Mamma", en riktigt pretentiös och film, i dag gör ett lysande genombrott som den mest spirituella filmregissör det här landet har frambringat.
Hon lämnar biosalongen alldeles gråtfärdig av glädje. Sånt här får man ju inte göra, om Svensk Filmindustri och Jantelagen får råda.
Suzanne Osten gör det ändå, med en frejdighet och fantasi som överraskar.
Hon har korsat Bröderna Marx med gamle Wolfgang Amadeus, och fått fram hybriden Bröderna Mozart.
Deras framfart skildras med en kombination av burlesk humor, Fellini & Forman, ungefär."
Britta i Expressen
Mozart är full av väl regisserade och tyglade Walters blickar in i kameran, ja mot publiken, de närbilderna, den associativa berättartekniken inte alltid ser i bild vad man gör eller anar. För att om överflödet och generositeten i scenografi . Här sparas inte på krut.
denna katalogaria av lovord kan det dock vara på med smärre invändningar. Tempot är i början av filmen välgörande högt, scen- och bildsnabba och ibland verklighetstroget röriga. att hänga med. Ungefär i mitten börjar dock svaja. Några scener känns utdragna och de komiska effekterna upprepas i onödan.
Skådespeleriet är en njutning. Det är, tyvärr, inte alltför - ofta man ser en film bäras upp av så många fina enskilda skådespelarprestationer som gjuts samman till ett utomordentligt ensemblesepl - det gäller såväl proffsen som de medverkande amatörerna i Bröderna Mozart.
Suzanne Osten är förvisso känd för sin förmåga att locka fram nya sidor hos skådespelarna. Men vem hade tänkt sig Malin Ek som fullfjädrad komedienne? Egentligen är det synd att nämna namn. Här ser vi många välbekanta ansikten från teater- och operavärlden som plötsligt ter sig uppfriskande obekanta.
Bröderna Mozart är en film om konstens - ja för att inte säga livets - villkor och dess ständiga behov av förnyelse. Således ett provocerande pekfinger åt alla de konstnärliga institutioner där förstelning och rutiner styr. Det är skönt att några som vet vågar visa det och gör det med glimten i ögat." Kaj Schueler i Svenska Dagbladet
Litteratur
CHAPLIN XXVIII/1 (202), 86, sid 6 CHAPLIN XXVIII/2 (203), 86, sid 99
į
BRÖDERNA MOZART
Mozart" är en förmodat skojig sak som gör mig tämligen gravallvarlig. Den är trasig i stället för hopmonterad, nojsig i stället för spirituell, osorterad i för lättviktig.
Det bekymmersamma i själva företaget är att klyftan mellan föresatserna och resultatet är 2 kilometer. Och att Suzanne Ostens ingivelser blåser bort i det korsdrag hon själv frammanar.
Staben av medverkande, fruktar jag, får det väsentligaste utbytet. Ingen skugga på den. Men som målgrupp torde den ha sin klart markerade begränsning."
Jurgen Schildt i Aftonbladet
Det finns ett gråväder i svensk film som behöver lysas upp av fantasins solar, galenskaper och fyrverkerier. Suzanne Ostens "Bröderna Mozart" fyller förvisso en bit av det behovet.
Fast något överraskad blir man ju. Den Osten som debuterade med den sorgset självbiografiska och lite kantiga "Mamma" kostar sig här oförskräckt ut i ett muntert och lätt surreaslistiskt virtuosnummer vars make sällan skådats på våra breddgrader.
Det kunde slutat illa, för virtuosnummer är inget för orutinerade. Men Osten håller förbluffande skickligt ihop etta sällsamma operaäventyr om en scenrevoltör som ställer alla begrepp på huvudet när han skall sätta upp Mozarts"Don Juan"."
Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter
"Det här kommer ni inte att tro.
Att denna seriösa Suzanne Osten, som filmdebuterade för några år sen med "Mamma", en riktigt pretentiös och film, i dag gör ett lysande genombrott som den mest spirituella filmregissör det här landet har frambringat.
Hon lämnar biosalongen alldeles gråtfärdig av glädje. Sånt här får man ju inte göra, om Svensk Filmindustri och Jantelagen får råda.
Suzanne Osten gör det ändå, med en frejdighet och fantasi som överraskar.
Hon har korsat Bröderna Marx med gamle Wolfgang Amadeus, och fått fram hybriden Bröderna Mozart.
Deras framfart skildras med en kombination av burlesk humor, Fellini & Forman, ungefär."
Britta i Expressen
Mozart är full av väl regisserade och tyglade Walters blickar in i kameran, ja mot publiken, de närbilderna, den associativa berättartekniken inte alltid ser i bild vad man gör eller anar. För att om överflödet och generositeten i scenografi . Här sparas inte på krut.
denna katalogaria av lovord kan det dock vara på med smärre invändningar. Tempot är i början av filmen välgörande högt, scen- och bildsnabba och ibland verklighetstroget röriga. att hänga med. Ungefär i mitten börjar dock svaja. Några scener känns utdragna och de komiska effekterna upprepas i onödan.
Skådespeleriet är en njutning. Det är, tyvärr, inte alltför - ofta man ser en film bäras upp av så många fina enskilda skådespelarprestationer som gjuts samman till ett utomordentligt ensemblesepl - det gäller såväl proffsen som de medverkande amatörerna i Bröderna Mozart.
Suzanne Osten är förvisso känd för sin förmåga att locka fram nya sidor hos skådespelarna. Men vem hade tänkt sig Malin Ek som fullfjädrad komedienne? Egentligen är det synd att nämna namn. Här ser vi många välbekanta ansikten från teater- och operavärlden som plötsligt ter sig uppfriskande obekanta.
Bröderna Mozart är en film om konstens - ja för att inte säga livets - villkor och dess ständiga behov av förnyelse. Således ett provocerande pekfinger åt alla de konstnärliga institutioner där förstelning och rutiner styr. Det är skönt att några som vet vågar visa det och gör det med glimten i ögat." Kaj Schueler i Svenska Dagbladet
Litteratur
CHAPLIN XXVIII/1 (202), 86, sid 6 CHAPLIN XXVIII/2 (203), 86, sid 99
į
- Gå OCH SE ... (Idij i smotri)
Faktablad om film utgivet av Svenska Filminstitutet
Box 27 126, 102 52 Stockholm. Redaktör Bertil Wredlund
Produktionsuppgifter
Regi: ELEM KLIMOV
Manus: Aleksandr Adamovitj, Elem Klimov
Produktion: Belarusfilm, Mosfilm, Sovjet 1985
A-foto: Aleksej Rodionov
Kompositör: Oleg Jantjenko
Arkitekt: Viktor Petrov
Färgsystem: Färg
Bildformat: Vidfilm
Censurnummer: 125.977
- 1986.01.31
- 3.912 meter - 142 minuter
- Barnförbjuden
- Sandrews
- 1986.02.07 Sandrew (Malmö), Cinema Stockholm)
Rollista
Kravtjenko Fljora,
Mironova, Lubomiras Lautsjavitjus, Vladas Bagdonas, J Lumiste, Viktor Lorents, K Rabetskij, E Tilitjejev
Dar.
Ai 1-94
94 -01- 0 3
Innehåll
GÅ OCH SE.
Idij i smotri
20/86
Vitryssland. Andra världskriget. Den tyska invasionen är i full gång.
Tyskarna har bildat speciella anti-partisan-grupper för att stävja det ryska motståndet.
Bondpojken och tonåringen Fljora lämnar sin familj för att ansluta sig till partisanerna. Han upplever de tyska soldaternas grymhet. Hela byar jämnas med marken, människor och djur bränns levande . . .
- Gå OCH SE ... (Idij i smotri)
Faktablad om film utgivet av Svenska Filminstitutet
Box 27 126, 102 52 Stockholm. Redaktör Bertil Wredlund
Produktionsuppgifter
Regi: ELEM KLIMOV
Manus: Aleksandr Adamovitj, Elem Klimov
Produktion: Belarusfilm, Mosfilm, Sovjet 1985
A-foto: Aleksej Rodionov
Kompositör: Oleg Jantjenko
Arkitekt: Viktor Petrov
Färgsystem: Färg
Bildformat: Vidfilm
Censurnummer: 125.977
- 1986.01.31
- 3.912 meter - 142 minuter
- Barnförbjuden
- Sandrews
- 1986.02.07 Sandrew (Malmö), Cinema Stockholm)
Rollista
Kravtjenko Fljora,
Mironova, Lubomiras Lautsjavitjus, Vladas Bagdonas, J Lumiste, Viktor Lorents, K Rabetskij, E Tilitjejev
Dar.
Ai 1-94
94 -01- 0 3
Innehåll
GÅ OCH SE.
Idij i smotri
20/86
Vitryssland. Andra världskriget. Den tyska invasionen är i full gång.
Tyskarna har bildat speciella anti-partisan-grupper för att stävja det ryska motståndet.
Bondpojken och tonåringen Fljora lämnar sin familj för att ansluta sig till partisanerna. Han upplever de tyska soldaternas grymhet. Hela byar jämnas med marken, människor och djur bränns levande . . .
GÅ OCH SE.. Idij i smotri
filmens andra hälft känns den långsamma inledbefogad. Som ett sätt att sätta "vanligt" liv i med krigets vansinne. Och - inte minst - som ett skildra hur en tonåring på kort tid åldras till en gubbe.
skådespeleri, bländande vackert fotografi, att använda ljud som ytterligare förstärker många - Elem Klimovs film är bland det starkaste som på år och dag på repertoaren. Hade även nazisskildrats mer som människor än klichéer hade den starkare. Men det är en marginell invändning. och se "Gå och se"I" Jan-Olov Andersson i AftonKlimovs lysande "Agonia" om tsarvåldets sisär inte heller "Gå och se . . ." en program-film.
vill säga, mer än om just denna ockupation handlar m kriget som sådant, om kriget som dehumaniseprocess som inte bara dödar människor, utan berŐliv.
gör det i dova, och mäktigt ofrånkomliga bilder, av metaforer; en stork som spatserar förbi Fljoras skogshydda, ett tyskt spaningsplan som och ljudlöst kretsar över de brinnande byarna, ko som skjuts ur dimman av osynliga tyska .
metaforer kan tolkas på olika sätt.
appell är däremot hans vrede över krigets abso." Eva af Geijerstam i Dagens Nyheter
skildrar detta med en våldsam intensitet - var som sett "Agonia" kan föreställa sig.
påträngande uttrycksfullhet i bild och ljud och är Klimovs stora tillgång - men också hans svaga
skruvas omgående upp till en nivå som inte mycket utrymme för ytterligare stegringar. Det en risk för en ohyggligheternas monotoni - och i alla meningar vara fruktansvärt.
så blir det inte. Så följ titelns uppmaning. "Gå och en tung och tragiskt tänkvärd film." Bernt Eklund i berättar och beskriver situationen med en kamera som hela tiden ger en exakthet i bilderna i färgtonerna. Genom klipp, kamerarörelser ljudband där klassisk musik blandas med oväsen Klimov en avgrundsaktigt skrämmande och påbild av krigets verkliga ansikte.
om naturligtvis bilden av andra världskrigets poliär mycket förenklad och Stalins ansvar med Hitler inte behandlas känns filmens ändå som en politisk eftergift når han fattar och beskjuter Hitlers porträtt i ett montage av och inte stannar upp förrän han står inför en Adolf Hitler som lindebarn. Det stämmer inte och mycket praktiska skäl inte stämma utifrån den
enkle vitryske bondpojkens subjektiva horisont som filmen genomgående valt som sin.
Men bortsett från slutsekvensen är Gå och se... en mycket trängande film om kriget, ett kompleme till Rauni Mollbergs aktuella Okänd soldat och även om den inte är ett lika märkligt filmkonstverk som Agonia så är den en skakande skildring av mänskligt lidande i vår tid." Hans Schiller i Svenska Dagbladet
GÅ OCH SE.. Idij i smotri
filmens andra hälft känns den långsamma inledbefogad. Som ett sätt att sätta "vanligt" liv i med krigets vansinne. Och - inte minst - som ett skildra hur en tonåring på kort tid åldras till en gubbe.
skådespeleri, bländande vackert fotografi, att använda ljud som ytterligare förstärker många - Elem Klimovs film är bland det starkaste som på år och dag på repertoaren. Hade även nazisskildrats mer som människor än klichéer hade den starkare. Men det är en marginell invändning. och se "Gå och se"I" Jan-Olov Andersson i AftonKlimovs lysande "Agonia" om tsarvåldets sisär inte heller "Gå och se . . ." en program-film.
vill säga, mer än om just denna ockupation handlar m kriget som sådant, om kriget som dehumaniseprocess som inte bara dödar människor, utan berŐliv.
gör det i dova, och mäktigt ofrånkomliga bilder, av metaforer; en stork som spatserar förbi Fljoras skogshydda, ett tyskt spaningsplan som och ljudlöst kretsar över de brinnande byarna, ko som skjuts ur dimman av osynliga tyska .
metaforer kan tolkas på olika sätt.
appell är däremot hans vrede över krigets abso." Eva af Geijerstam i Dagens Nyheter
skildrar detta med en våldsam intensitet - var som sett "Agonia" kan föreställa sig.
påträngande uttrycksfullhet i bild och ljud och är Klimovs stora tillgång - men också hans svaga
skruvas omgående upp till en nivå som inte mycket utrymme för ytterligare stegringar. Det en risk för en ohyggligheternas monotoni - och i alla meningar vara fruktansvärt.
så blir det inte. Så följ titelns uppmaning. "Gå och en tung och tragiskt tänkvärd film." Bernt Eklund i berättar och beskriver situationen med en kamera som hela tiden ger en exakthet i bilderna i färgtonerna. Genom klipp, kamerarörelser ljudband där klassisk musik blandas med oväsen Klimov en avgrundsaktigt skrämmande och påbild av krigets verkliga ansikte.
om naturligtvis bilden av andra världskrigets poliär mycket förenklad och Stalins ansvar med Hitler inte behandlas känns filmens ändå som en politisk eftergift når han fattar och beskjuter Hitlers porträtt i ett montage av och inte stannar upp förrän han står inför en Adolf Hitler som lindebarn. Det stämmer inte och mycket praktiska skäl inte stämma utifrån den
enkle vitryske bondpojkens subjektiva horisont som filmen genomgående valt som sin.
Men bortsett från slutsekvensen är Gå och se... en mycket trängande film om kriget, ett kompleme till Rauni Mollbergs aktuella Okänd soldat och även om den inte är ett lika märkligt filmkonstverk som Agonia så är den en skakande skildring av mänskligt lidande i vår tid." Hans Schiller i Svenska Dagbladet
Faktablad om film utgivet av Svenska Filminstitutet Box 27 126, 102 52 Stockholm. Redaktör Bertil Wredlund
Produktionsuppgifter
Regi: AKIRA KUROSAWA
Manus: Akira Kurosawa, Hideo Oguni, Masato Ide Litterär förlaga: fritt efter "King Lear" Författare: William Shakespeare
Produktion: Herald Ace, Nippon Herald Films, Greenwich Films, Japan/Frankrike 1985 Producent: Serge Silberman, Masato Hara A-foto: Takao Saito
Kompositör: Toru Takemitsu
Arkitekt: Yoshiro Muraki, Shinobu Muraki Klippning: Akira Kurosawa
Färgsystem: Färg
Bildformat: Vidfilm
Censurnummer: 125.822
Datum: 1985.11.08
Längd: 4.405 meter - 161 minuter
Censur: Barnförbjuden
Distributör: Sandrews
Sverigepremiär: 1985.11.15 på Grand 1 (Stockholm) samt ytterligare 5 platser
Rollista
Tatsuya Nakadai Hidetora,
Akira Terao Taro,
Jinpachi Nezu Jiro,
Daisuke Ryu Saburo,
Mieko Harada Kaede, Yoshiko Miyazaki Sue,
Peter narren,
Masayuki Yui Tango, Kazuo Kato Ikoma, Hitoshi Ueki Fujimaki, Jun Tazaki Ayabe, Hisashi Ikawa Kurogane, Takeshi Nomura Tsurumaru
Der.
Ai
Innehåll
7-94
94 01 03
RIKSKPP2
RAN Ran
204/85
Mot slutet av Sengoku-epoken (1467-1582) var de olika klanerna i det japanska öriket inblandade i blodiga bataljer för att värna sina landområden.
En mäktig härskare vid namn Hidetora Ichimonji vill på sin ålders höst dra sig tillbaka. Inför sina främsta vasaller efter en lyckad vildsvinsjakt överlåter han sina tre borgar åt sina tre söner och utser samtidigt den äldste, Taro, till klanens överhuvud.
Peter, Tatsuya Nakadai
Den yngste sonen, Saburo, som omedelbart förutser stridigheter mellan de äldre bröderna Taro och Jiro, vägrar att acceptera faderns beslut. Han anklagar vidare den gamle mannen för att vara åderförkalkad. Hidetora blir rasande och förvisar Saburo från sitt rike . . . Maktlystand, hat och passioner leder till våldsamma strider och Jiro blir den ende överlevande av klanen.
Faktablad om film utgivet av Svenska Filminstitutet Box 27 126, 102 52 Stockholm. Redaktör Bertil Wredlund
Produktionsuppgifter
Regi: AKIRA KUROSAWA
Manus: Akira Kurosawa, Hideo Oguni, Masato Ide Litterär förlaga: fritt efter "King Lear" Författare: William Shakespeare
Produktion: Herald Ace, Nippon Herald Films, Greenwich Films, Japan/Frankrike 1985 Producent: Serge Silberman, Masato Hara A-foto: Takao Saito
Kompositör: Toru Takemitsu
Arkitekt: Yoshiro Muraki, Shinobu Muraki Klippning: Akira Kurosawa
Färgsystem: Färg
Bildformat: Vidfilm
Censurnummer: 125.822
Datum: 1985.11.08
Längd: 4.405 meter - 161 minuter
Censur: Barnförbjuden
Distributör: Sandrews
Sverigepremiär: 1985.11.15 på Grand 1 (Stockholm) samt ytterligare 5 platser
Rollista
Tatsuya Nakadai Hidetora,
Akira Terao Taro,
Jinpachi Nezu Jiro,
Daisuke Ryu Saburo,
Mieko Harada Kaede, Yoshiko Miyazaki Sue,
Peter narren,
Masayuki Yui Tango, Kazuo Kato Ikoma, Hitoshi Ueki Fujimaki, Jun Tazaki Ayabe, Hisashi Ikawa Kurogane, Takeshi Nomura Tsurumaru
Der.
Ai
Innehåll
7-94
94 01 03
RIKSKPP2
RAN Ran
204/85
Mot slutet av Sengoku-epoken (1467-1582) var de olika klanerna i det japanska öriket inblandade i blodiga bataljer för att värna sina landområden.
En mäktig härskare vid namn Hidetora Ichimonji vill på sin ålders höst dra sig tillbaka. Inför sina främsta vasaller efter en lyckad vildsvinsjakt överlåter han sina tre borgar åt sina tre söner och utser samtidigt den äldste, Taro, till klanens överhuvud.
Peter, Tatsuya Nakadai
Den yngste sonen, Saburo, som omedelbart förutser stridigheter mellan de äldre bröderna Taro och Jiro, vägrar att acceptera faderns beslut. Han anklagar vidare den gamle mannen för att vara åderförkalkad. Hidetora blir rasande och förvisar Saburo från sitt rike . . . Maktlystand, hat och passioner leder till våldsamma strider och Jiro blir den ende överlevande av klanen.
har Kurosawa inget patent. På gestaltoch utformningen har han det.
RAN Ran
hos honom rullar nämligen vidare med sumsina väldiga och unika hästkrafter. Hans sätt att färger och ljus och dimmor och himlar och och terränger är en uppenbarelse där exakthemed gåtfullheten. Hans kameraåkningar är för sig. Eller säg gärna, ur åskådarsynpunkutlösare av artistisk svindel. Helheten liknar, i på mera maskinella benämningar, den mest handknutna av gobelänger.
kommer att bataljscenerna, som ständigt hos , besitter ett tryck och en fysisk närgångenhet jämförelse förvandlar de amerikanska mottill industriellt smäck.
" är med andra ord en film där de visuella fantastligger tätt som ärterna i sin skida. Vad estetiken anbelangar förefaller den välsignad av Taddeus, det omöjligas skyddshelgon. Man ser årtionde, med hettande örsnibbar och en och otyglad võrdnad.
, som i fallet Akira Kurosawa, är 76 uppgeningen ålder att bekymra sig om utom för ." Jurgen Schildt i Aftonbladet
berättar om en värld utan nåd där alla sugs grepp. Hans film tycks inte ge något hopp.. den inte utan en viss rysning.
häpnar man över den konstnärliga vitaliteverk av en sjuttiofemåring. Man märker den i helheten och detaljerna, i storlinjigheten och de utbrotten.
exempel på det senare är stormningen av borg. Det är kriget som inferno, fast i färghistorisk skepnad. Liken staplas med otroliga i bröst och rygg och ryttarskarorna med sina rinner som helvetesfloder över den vulkanmarken.
finns en överdrift i detta, ett krig på bataljmåleriets . Kurosawas målaröga förnekar sig inte. Men inte. Han skapar en vision av mänskligt till ackompanjemang av Takemitsus symfoniska .
i "Ran" inte hittats på Historiska museet sig självt. Det är vår egen tid Kurosawa berättar han gör det med bilder som skall bränna rätt näthinnan!" Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter
Shakespeares "Kung Lear", dramat om ålderdoförbannelser, i synfältet har Kurosawa hittat en i japansk 1500-talshistoria och försett sin berätegna sorgsna tankar om den mänskliga dår, då och nu.
gör att "Ran" skiljer sig från hans märkliga och 50-talsproduktion med filmer som ", "De sju samurajerna" och "Blodets tron". att "Blodets tron" liksom "Ran" byggde på en
-
tragedi av Shakespeare ("Macbeth") och trots att "De sju samurajerna" lätt lät sig förvandlas till en amerikansk vilda västern ("Sju vågade livet"), fanns i Kurosawas stora efterkrigsfilmer ett stolt provinsiellt avstånd och en grafisk stränghet som kunde gör dem svåra att se. Vi beskådade med fascination hans människor men kände Inte igen dem.
"Ran" är med sina dubbla rötter och Kurosawas med åren allt vidare utblick en totalt allmängiltig film. Den berättar om mänsklig dårskap över nedrivna gränser. Det är dess storhet, det indirekta ljuset i mörkret.
En av förklaringarna till denna förvandling är sannolikt att Kurosawa nu, efter decennier av envis tvekan och med endast ett par förövningar bakom sig, hanterar färgfilmen som den målare och bildkonstnär han ursprungligen är.'
Färgerna betyder oerhört mycket i "Ran", inte minst för tydligheten.
När brödrahärarna i filmen med unik kraft iscensatta slutbatalj rider emot varandra i grönskan bär varje ryttare sin klanfärg och genomgående låter Kurosawa en maktlös och alltmer mörkt färgad himmel spegla den tätnande visionen av jorden som ett inferno." Lasse Bergström i Expressen
"Man kan se Akira Kurosawas Ran som en klassisk tragedi eller som en modern och mycket blodig äventyrsfilm. Man kan också använda den till att illustrera diverse teser inom maktpolitikens område, men mest kanske den är en gestaltning av människans oförmåga att leva i frid och harmoni med sig själv och sin omgivning. Och visst är det en mäktig och på många sätt imponerande film Kurosawa gjort även om det blir väl mycket av trupparader, framstormande ryttare och blodiga uppgörelser vilka skymmer det humanistiska ärendet. Detta skall möjligen inte Kurosawa lastas för utan mer den infekterade och våldsfixerade moderna filmkonsten, men eftersom det är svårt att bortse från den aktuella situationen blir det lättare att prisa humanismen i Dodes'ka-den och Vägvisaren; filmer där den lilla människan är mer framträdande än det stora imperiet." Hans Schiller i Svenska Dagbladet
Litteratur
CHAPLIN XXVII/2 (197), 85, sid 62 CHAPLIN XXVII/6 (201), 85, sid 337
har Kurosawa inget patent. På gestaltoch utformningen har han det.
RAN Ran
hos honom rullar nämligen vidare med sumsina väldiga och unika hästkrafter. Hans sätt att färger och ljus och dimmor och himlar och och terränger är en uppenbarelse där exakthemed gåtfullheten. Hans kameraåkningar är för sig. Eller säg gärna, ur åskådarsynpunkutlösare av artistisk svindel. Helheten liknar, i på mera maskinella benämningar, den mest handknutna av gobelänger.
kommer att bataljscenerna, som ständigt hos , besitter ett tryck och en fysisk närgångenhet jämförelse förvandlar de amerikanska mottill industriellt smäck.
" är med andra ord en film där de visuella fantastligger tätt som ärterna i sin skida. Vad estetiken anbelangar förefaller den välsignad av Taddeus, det omöjligas skyddshelgon. Man ser årtionde, med hettande örsnibbar och en och otyglad võrdnad.
, som i fallet Akira Kurosawa, är 76 uppgeningen ålder att bekymra sig om utom för ." Jurgen Schildt i Aftonbladet
berättar om en värld utan nåd där alla sugs grepp. Hans film tycks inte ge något hopp.. den inte utan en viss rysning.
häpnar man över den konstnärliga vitaliteverk av en sjuttiofemåring. Man märker den i helheten och detaljerna, i storlinjigheten och de utbrotten.
exempel på det senare är stormningen av borg. Det är kriget som inferno, fast i färghistorisk skepnad. Liken staplas med otroliga i bröst och rygg och ryttarskarorna med sina rinner som helvetesfloder över den vulkanmarken.
finns en överdrift i detta, ett krig på bataljmåleriets . Kurosawas målaröga förnekar sig inte. Men inte. Han skapar en vision av mänskligt till ackompanjemang av Takemitsus symfoniska .
i "Ran" inte hittats på Historiska museet sig självt. Det är vår egen tid Kurosawa berättar han gör det med bilder som skall bränna rätt näthinnan!" Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter
Shakespeares "Kung Lear", dramat om ålderdoförbannelser, i synfältet har Kurosawa hittat en i japansk 1500-talshistoria och försett sin berätegna sorgsna tankar om den mänskliga dår, då och nu.
gör att "Ran" skiljer sig från hans märkliga och 50-talsproduktion med filmer som ", "De sju samurajerna" och "Blodets tron". att "Blodets tron" liksom "Ran" byggde på en
-
tragedi av Shakespeare ("Macbeth") och trots att "De sju samurajerna" lätt lät sig förvandlas till en amerikansk vilda västern ("Sju vågade livet"), fanns i Kurosawas stora efterkrigsfilmer ett stolt provinsiellt avstånd och en grafisk stränghet som kunde gör dem svåra att se. Vi beskådade med fascination hans människor men kände Inte igen dem.
"Ran" är med sina dubbla rötter och Kurosawas med åren allt vidare utblick en totalt allmängiltig film. Den berättar om mänsklig dårskap över nedrivna gränser. Det är dess storhet, det indirekta ljuset i mörkret.
En av förklaringarna till denna förvandling är sannolikt att Kurosawa nu, efter decennier av envis tvekan och med endast ett par förövningar bakom sig, hanterar färgfilmen som den målare och bildkonstnär han ursprungligen är.'
Färgerna betyder oerhört mycket i "Ran", inte minst för tydligheten.
När brödrahärarna i filmen med unik kraft iscensatta slutbatalj rider emot varandra i grönskan bär varje ryttare sin klanfärg och genomgående låter Kurosawa en maktlös och alltmer mörkt färgad himmel spegla den tätnande visionen av jorden som ett inferno." Lasse Bergström i Expressen
"Man kan se Akira Kurosawas Ran som en klassisk tragedi eller som en modern och mycket blodig äventyrsfilm. Man kan också använda den till att illustrera diverse teser inom maktpolitikens område, men mest kanske den är en gestaltning av människans oförmåga att leva i frid och harmoni med sig själv och sin omgivning. Och visst är det en mäktig och på många sätt imponerande film Kurosawa gjort även om det blir väl mycket av trupparader, framstormande ryttare och blodiga uppgörelser vilka skymmer det humanistiska ärendet. Detta skall möjligen inte Kurosawa lastas för utan mer den infekterade och våldsfixerade moderna filmkonsten, men eftersom det är svårt att bortse från den aktuella situationen blir det lättare att prisa humanismen i Dodes'ka-den och Vägvisaren; filmer där den lilla människan är mer framträdande än det stora imperiet." Hans Schiller i Svenska Dagbladet
Litteratur
CHAPLIN XXVII/2 (197), 85, sid 62 CHAPLIN XXVII/6 (201), 85, sid 337