- PROMEMORIA
Datum 1987-11-02
Arbetsenhet: Rikskriminalen, Stockholm
Handläggare: Jan Melander, krinsp
PROMEMORIA ÖVER SAMTAL MED Åke Viktor Gunnarsson
Tisdagen 1987-10-27 under tiden kl 10:50 - 12:35 sammanträffade undertecknade kriminalinspektörer vid rikskriminalen Jan Melander och Birger Fors med Viktor Gunnarsson i Jämjö.
-
Som skäl till besöket hos Viktor Gunnarsson angavs hans eventuella kännedom om var den förrymde spionen Stig Bergling kunde tänkas ha tagit sin tillflykt.
Vi ringde på hos Viktor Gunnarsson. Dörren öppnades av en äldre kvinna och strax bakom henne stod en man som vi omedelbart identifierade som Viktor Gunnarsson.
Kvinnan visade sig vara Gunnarssons mor.
Vi kom att till mannen mera retoriskt fråga om "det var Gunnarsson".
Samtidigt som vi genom våra tjänstekort legitimerade oss.
Då de erhöll vetskap om vilka vi var, kunde omedelbart en attitydförändring iakttagas.
Viktor Gunnarssons första yttrande var
- "vad gör ni här"?
Sättet som vi blev emottagna på måste betecknas som aggressivt för att inte säga mycket aggressivt.
Vi gavs ingen möjlighet att genast vid dörren framföra vårt ärende.
Såväl Viktor Gunnarsson som hans mor visade med all tydlig önskvärdhet sin ilska och avsky över oss och den yrkeskår vid stod som representanter för.
Viktor Gunnarsson syntes genast ta hand om situationen och lät meddela, att han var den som skulle prata med oss och sa även att
- "det var bra att ni kom".
Därmed avsåg han uppenbarligen att han ville ställa oss till svars för all den orättvisa och orättfärdighet som vederfarits honom.
Bland allt det han yttrade i inledningsskedet erinrar vi oss att han "tvingats gå i landsflykt".
Anledningen därtill var den att polisen tvingat honom att ta detta steg. Han skulle således nu flytta utomlands. Det sades dock inte till vilket land.
Under tiden hade Gunnarssons mor tagit några steg in i hallen och därifrån bjöd hon oss faktiskt stiga in i huset.
Vi steg in i hallen och kom att för några minuter bli stående i hallen och i dess angränsande rum. Den aggressiva attityden fortsatte.
Såväl Viktor Gunnarsson som hans mor löste av varandra med att
871915
- PROMEMORIA
Datum 1987-11-02
Arbetsenhet: Rikskriminalen, Stockholm
Handläggare: Jan Melander, krinsp
PROMEMORIA ÖVER SAMTAL MED Åke Viktor Gunnarsson
Tisdagen 1987-10-27 under tiden kl 10:50 - 12:35 sammanträffade undertecknade kriminalinspektörer vid rikskriminalen Jan Melander och Birger Fors med Viktor Gunnarsson i Jämjö.
-
Som skäl till besöket hos Viktor Gunnarsson angavs hans eventuella kännedom om var den förrymde spionen Stig Bergling kunde tänkas ha tagit sin tillflykt.
Vi ringde på hos Viktor Gunnarsson. Dörren öppnades av en äldre kvinna och strax bakom henne stod en man som vi omedelbart identifierade som Viktor Gunnarsson.
Kvinnan visade sig vara Gunnarssons mor.
Vi kom att till mannen mera retoriskt fråga om "det var Gunnarsson".
Samtidigt som vi genom våra tjänstekort legitimerade oss.
Då de erhöll vetskap om vilka vi var, kunde omedelbart en attitydförändring iakttagas.
Viktor Gunnarssons första yttrande var
- "vad gör ni här"?
Sättet som vi blev emottagna på måste betecknas som aggressivt för att inte säga mycket aggressivt.
Vi gavs ingen möjlighet att genast vid dörren framföra vårt ärende.
Såväl Viktor Gunnarsson som hans mor visade med all tydlig önskvärdhet sin ilska och avsky över oss och den yrkeskår vid stod som representanter för.
Viktor Gunnarsson syntes genast ta hand om situationen och lät meddela, att han var den som skulle prata med oss och sa även att
- "det var bra att ni kom".
Därmed avsåg han uppenbarligen att han ville ställa oss till svars för all den orättvisa och orättfärdighet som vederfarits honom.
Bland allt det han yttrade i inledningsskedet erinrar vi oss att han "tvingats gå i landsflykt".
Anledningen därtill var den att polisen tvingat honom att ta detta steg. Han skulle således nu flytta utomlands. Det sades dock inte till vilket land.
Under tiden hade Gunnarssons mor tagit några steg in i hallen och därifrån bjöd hon oss faktiskt stiga in i huset.
Vi steg in i hallen och kom att för några minuter bli stående i hallen och i dess angränsande rum. Den aggressiva attityden fortsatte.
Såväl Viktor Gunnarsson som hans mor löste av varandra med att
871915
beskylla oss som individer all den orättfärdiga behandling som han (Gunnarsson) blivit utsatt för. Vi skulle nu utgöra måltavla för deras inneboende ilska och aggression.
Vi accepterade denna roll, vilket vi också uttryckligen lät meddela dem. Trots att vi inte kunde anse ha någon personlig ansvar för Gunnarssons tidigare behandling i samband med Palme-utredningen och hur polisen då uppträdde gentemot honom, lät vi honom och hans mor förstå att "det var fritt fram att skälla på oss". Så skedde också. Vi blev, lindrigt sagt, verkligen utskällda. I ett kortare uppehåll av allt det ovett som vi fick mottaga inbjöds vi faktiskt att slå oss ner i en soffgrupp i ett av rummen. Hör och häpna...
Efter ca 10 15 minuter gavs vi tillfälle att framföra vårt ärende. Den aggressiva tonen hade nu något bedarrat (huruvida han trodde på vårt ärende eller inte det undandrar sig vår bedömning). Gunnarsson lät vidare meddela att de flesta för att inte säga samtliga han kom i kontakt med under utredningstiden i Stockholm var honom underlägsna i framför allt svenska språket och matematik. Detta var ett ofta återkommande tema hos honom. Han framhöll att han själv hade 5:or i såväl svenska språket som matematik medan personer såsom Holmer och Vingren (förhörsledaren) knappast torde ha mer än 3:or i dessa ämnen. Detta var saker som upprepades av Gunnarsson vid flera tillfällen.
Under samtalets gång kunde vi märka en tydlig attitydförändring hos såväl Gunnarsson som hans mor. Båda blev allt mer vänligare och tillmötesgående mot oss. Det gick faktiskt att föra en dialog. Gunnarsson började skratta och berätta om upplevelser som han haft med den amerikanska polisen då han vistades i USA för några år sedan. Sålunda kan sägas att då vi stod i begrepp att bryta upp var stämningen mellan oss Melander/ Fors och Gunnarsson och hans mor i det närmaste hjärtlig.
-
Medan vi finns kvar i huset ringer telefon. Gunnarssons mor går och svarar. Hon återkommer efter en stund och säger att det var hennes make som hade ringt. Hon hade för honom (maken) sagt att vi (polisen) var där. Han hade då sagt till henne att "vi har inget med detta att göra" och han hade inte tyckt om att vi (polisen) var där. Gunnarssons mor referade sin make, att han "inte var glad över att ni var här". Som svar på detta talade vi om för Gunnarssons mor att det faktiskt var de som hade bjudit oss in i huset, att vi inte hade trängt oss på, utan hon själv var den som tog initiativet att vi
beskylla oss som individer all den orättfärdiga behandling som han (Gunnarsson) blivit utsatt för. Vi skulle nu utgöra måltavla för deras inneboende ilska och aggression.
Vi accepterade denna roll, vilket vi också uttryckligen lät meddela dem. Trots att vi inte kunde anse ha någon personlig ansvar för Gunnarssons tidigare behandling i samband med Palme-utredningen och hur polisen då uppträdde gentemot honom, lät vi honom och hans mor förstå att "det var fritt fram att skälla på oss". Så skedde också. Vi blev, lindrigt sagt, verkligen utskällda. I ett kortare uppehåll av allt det ovett som vi fick mottaga inbjöds vi faktiskt att slå oss ner i en soffgrupp i ett av rummen. Hör och häpna...
Efter ca 10 15 minuter gavs vi tillfälle att framföra vårt ärende. Den aggressiva tonen hade nu något bedarrat (huruvida han trodde på vårt ärende eller inte det undandrar sig vår bedömning). Gunnarsson lät vidare meddela att de flesta för att inte säga samtliga han kom i kontakt med under utredningstiden i Stockholm var honom underlägsna i framför allt svenska språket och matematik. Detta var ett ofta återkommande tema hos honom. Han framhöll att han själv hade 5:or i såväl svenska språket som matematik medan personer såsom Holmer och Vingren (förhörsledaren) knappast torde ha mer än 3:or i dessa ämnen. Detta var saker som upprepades av Gunnarsson vid flera tillfällen.
Under samtalets gång kunde vi märka en tydlig attitydförändring hos såväl Gunnarsson som hans mor. Båda blev allt mer vänligare och tillmötesgående mot oss. Det gick faktiskt att föra en dialog. Gunnarsson började skratta och berätta om upplevelser som han haft med den amerikanska polisen då han vistades i USA för några år sedan. Sålunda kan sägas att då vi stod i begrepp att bryta upp var stämningen mellan oss Melander/ Fors och Gunnarsson och hans mor i det närmaste hjärtlig.
-
Medan vi finns kvar i huset ringer telefon. Gunnarssons mor går och svarar. Hon återkommer efter en stund och säger att det var hennes make som hade ringt. Hon hade för honom (maken) sagt att vi (polisen) var där. Han hade då sagt till henne att "vi har inget med detta att göra" och han hade inte tyckt om att vi (polisen) var där. Gunnarssons mor referade sin make, att han "inte var glad över att ni var här". Som svar på detta talade vi om för Gunnarssons mor att det faktiskt var de som hade bjudit oss in i huset, att vi inte hade trängt oss på, utan hon själv var den som tog initiativet att vi
skulle stiga in i huset. Detta bejakade också Gunnarssons mor.
Just som vi är i hallen med påtagna ytterkläder, försökte Gunnarsson att avkräva oss ett tysthetslöfte, som skulle bestå däri att vi inte för några kolleger i Stockholm skulle berätta att vi hade träffat honom. Han angav som skäl, att hans uttalande skulle kunna vantolkas och förvanskas om de kom till andra personers kännedom.
Just innan vi lämnar huset, frågar jag (Melander), om han alltjämt känner sig skyldig. Frågan besvarades av Gunnarsson på så sätt att han inte inombords, eller inom sig, (samtidigt som han klappade sig själv på bröstet) kände sig skyldig, men av andra utomstående skulle han kanske tyckas som skyldig eller i vart fall misstänkt.
Tidigare under samtalet lät Gunnarsson oss förstå att han alltjämt kände sig som inte helt avskriven från utredningen. Han berättade att han vid sitt senaste besök i Stockholm lagt märke till hur han var skuggad. Han hade känt igen en polisman som han hade träffat i samband med utredningen. Denne polisman beskrev Gunnarsson på ett sådant sätt att vi kunde identifiera denne polisman. Då vi namngay kollegan, bejakade Gunnarsson att det var rätt person som vi hade namngivit och som han hade iakttagit i Stockholm vid sitt senaste besök.
Då vi är på väg mot vår tjänstebil kommer Gunnarsson efter oss. Han har återigen ilsknat till och återkommer till all den orättvisa och orättfärdiga behandling som han tidigare utsatts för. Vi gick nu inte i polemik med honom, utan vi lämnade honom med ett "hej, hej".
Efter anteckningar som nedtecknats gemensamt.
Stockholm den 2 november 1987
Ja
Jan delanden
Jorian For
Jan Melander
Bi
/MA
skulle stiga in i huset. Detta bejakade också Gunnarssons mor.
Just som vi är i hallen med påtagna ytterkläder, försökte Gunnarsson att avkräva oss ett tysthetslöfte, som skulle bestå däri att vi inte för några kolleger i Stockholm skulle berätta att vi hade träffat honom. Han angav som skäl, att hans uttalande skulle kunna vantolkas och förvanskas om de kom till andra personers kännedom.
Just innan vi lämnar huset, frågar jag (Melander), om han alltjämt känner sig skyldig. Frågan besvarades av Gunnarsson på så sätt att han inte inombords, eller inom sig, (samtidigt som han klappade sig själv på bröstet) kände sig skyldig, men av andra utomstående skulle han kanske tyckas som skyldig eller i vart fall misstänkt.
Tidigare under samtalet lät Gunnarsson oss förstå att han alltjämt kände sig som inte helt avskriven från utredningen. Han berättade att han vid sitt senaste besök i Stockholm lagt märke till hur han var skuggad. Han hade känt igen en polisman som han hade träffat i samband med utredningen. Denne polisman beskrev Gunnarsson på ett sådant sätt att vi kunde identifiera denne polisman. Då vi namngay kollegan, bejakade Gunnarsson att det var rätt person som vi hade namngivit och som han hade iakttagit i Stockholm vid sitt senaste besök.
Då vi är på väg mot vår tjänstebil kommer Gunnarsson efter oss. Han har återigen ilsknat till och återkommer till all den orättvisa och orättfärdiga behandling som han tidigare utsatts för. Vi gick nu inte i polemik med honom, utan vi lämnade honom med ett "hej, hej".
Efter anteckningar som nedtecknats gemensamt.
Stockholm den 2 november 1987
Ja
Jan delanden
Jorian For
Jan Melander
Bi
/MA
