wpu.nu

Skillnad mellan versioner av "Sida:Nyh-1992-01-15 E-63-02 DNatikel om SB.pdf/1"

Från wpu.nu

Sidinnehåll (som ska inkluderas):Sidinnehåll (som ska inkluderas):
Rad 156: Rad 156:
 
Flera socialdemokratiska regeringar genomförde alltså redan i fred en konkret planläggning med den amerikanska och den brittiska regeringen om vad som skulle ske om ryssen kom.
 
Flera socialdemokratiska regeringar genomförde alltså redan i fred en konkret planläggning med den amerikanska och den brittiska regeringen om vad som skulle ske om ryssen kom.
  
 +
I sin kritik av Torsten Gustafsson sade Palme:
  
 +
Ett sådant uttalande går knappast att förena med bevarad trovärdighet för vår neutralitetspolitik.
  
 +
Det är särskilt allvarligt när det görs av försvarsministern.
  
 +
Statsministern bör dra konsekvenserna av detta.
  
 +
Palme menade alltså att dåvarande statsministern Torbjörn Fälldin borde ge Torsten Gustafsson sparken.
  
nen skulle träda in om den
+
Men om ett sådant uttalande inte går att förena med bevarad trovärdighet för Sveriges neutralitetspolitik, vad ska man då säga om  samarbetet med CIA och MI6 DN idag kan berätta om.
tárt smarbete med de ander vidare.  
 
  
Motståndsorganisatio
+
Vanliga medborgare tycker nog inte att det är så knstigt att man vänder sig dit där hjälp står att att finna, det vill säga till USA och Storbritannien, för att fortsätta en väpnad kamp för Sveriges frihet.
  
Palme menade alltså uppbyggna
+
Men varför har det i alla år varit förbjudet att tala om det?
 
 
dar Tus med verksamheten i resten
 
 
 
Torbjörn Fälldin borde svenska krigsmakten misslyc
 
 
 
Arbetet den kontakt med CIA:s och
 
 
 
Torsten statsledningen fastnade hals
 
 
 
Men om ett sådant MI6:s personal i Stockholm.
 
 
 
inte är att förena  exempel.
 
 
 
Värmland
 
 
 
bevarad trovärdighet eller Norge, under flykten
 
 
 
den och Washington. Under DN. analys
 
 
 
Sveriges neutralitetspolitik mot
 
 
 
flesta
 
 
 
vad ska man då säga om  en sådan situation var
 
 
 
dencronas Ara CIA som hade till
 
lades un
 
med CIA och MI
 
 
 
DNI dag kan berätta om? för att tillräckliga resurser för att kun dande svensk militar från
 
le
 
åtskild na förhindra att kungen och Schweiz och överlämnad till
 
 
 
sin kriuk av
 
 
 
av Torsten
 
 
 
Vanliga medborgare tye militära regeringen råkade i sovjetisk
 
 
 
Gustafsson
 
 
 
Gustafsson sade Palme:
 
 
 
nog inte
 
 
 
att det är fångenskap
 
 
 
Ett sådant uttalande
 
 
 
war konstigt att man vänder hänsyn
 
 
 
Det viktigaste var dock Lindencrona ville kunna
 
 
 
ett 
 
 
 
knappast att förena med dit där hjälp står att att se till att CIA kunde hålla
 
 
 
den svenska
 
 
 
bevarad trovärdighet för var det vill siga till USA direkt kontakten med den svenska försöka sia honom i huvudet
 
 
 
 
 
neutralitetspolitik Det är Storbritannien, för att en ledan motståndsrörelsen CIA var
 
 
 
särskilt allvarligt når det fortsätta en väpnad kamp från olika den enda organisation som sagesman.
 
 
 
DN har lyckats
 
 
 
görs av . Sveriges frihet. Men varför följa hade tillgång till krigsmateriel kartlägga organisationens
 
 
 
Statsministern bor dra kon har det i alla år en lang och transportkapacitet ! en verksamhet fram till 1978, då 
 
 
 
sekvenserna av detta
 
 
 
förbjudet att tala om det? sadan omfattning att den kun. Lindenerana pensionerades as
 
 
 
en
 
 
 
källor
 
 
 
poster egentliga
 
 
 
början av
 
 
 
Olof Palme litade på väst
 
 
 
vilgs, tili
 
 
 
London
 
 
 
ydd av en
 
 
 
ker
 
 
 
cens.
 

Versionen från 14 oktober 2022 kl. 16.47

Den här sidan har inte korrekturlästs


CIA skulle stödja Sverige vid krig

Hemlig svensk organisation förberedde västkontakter om Sovjet skulle ockupera.

Av Bjarne Stenquist

Den svenska regeringen har under minst tjugo år haft direktkontakt med den amerikanska underrättelsetjänsten CIA för att säkerställa regeringens och kungafamiljens flykt i händelse av en sovjetisk ockupation.

CIA skulle skulle också försörja en svensk motståndsrörelse med vapen och annan materiel.

Förutom CIA hade regeringen också en gemensam planläggning med den brittiska underrättelsetjänsten MI6.

Samarbetet med CIA och MI6 sköttes av en fram till idag för såväl allmänhet som riksdag helt okänd svensk "motståndsorganisation", vars existens och arbetsuppgifter har bekräftats av DN av flera välplacerade källor med direkt insyn i verksamheten.

Under två decennier leddes organisationen av tidigare försäkringsdirektören Alvar Lindencrona som stod Marcus Wallenberg nära.

Lindencrona fungerade som regeringens personliga kontaktman med de västliga underrättelsetjänsterna. Han var fram till 1964 VD i försäkringsbolaget Thule och satt därefter i ett stort antal svenska börsföretags styrelser, bland annat Saab-Scania och Skandia.

Colby kontaktman

Lindencrona agerade från 1958 på statsminister Tage Erlanders uppdrag och hans huvuduppgift var att hålla CIA och MI6 informerade om den svenska motståndsorganisationens verksamhet.

Genom bland annat Marcus Wallenberg försorg hade Lindencrona under många år en framskjuten position inom Internationella handelskammaren.

Detta gjorde att han obehindrat kunde resa till Storbritannien och USA utan att väcka uppmärksamhet.

Kontakterna med CIA upparbetades redan i början av 1950-talet genom CIA-agenten William Colby som under några år  (1951-1953)  var stationerad på den amerikanska ambassaden i Stockholm

I sina memoarer berättar Colby att hans uppgift var att bygga upp en "Stay Behind" organisation i Norge, Danmark, Sverige och Finland.

Colbys arbete i Sverige var, enligt DN:s källor, inte särskilt omfattande. Han rekryterade och utrustade dock några "motståndsledare".

Colbys kontakter överfördes 1958 till den svenska regeringen. Då påbörjades uppbyggnaden av en svensk motståndsorganisation underställd Inrikesdepartementet. Arbetet övervakades personligen av Tage Erlander och inrikesminister Rune Johansson.

Okänd för de flesta
Organisationen lades under inrikesministern för att man ville hålla den åtskild från den vanliga militära verksamheten.

Organisationen upprättades med hänsyn till övergripande statsintressen och rapporterade direkt till regeringen, säger en ledande militär som från olika positioner kunde följa verksamheten under en lång rad av år.

1968 flyttades organisationen dock in under försvarsdepartementet.

Men inte ens hela regering var informerad om organisationens existens.

Lindencrona rapporterade endast till en skara utvalda personer. Det skedde vid i mer organiserade former vid så kallade chefsmöten, som hölls ungefär en gång per år.

Mötena hölls till att börja med i Thules lokaler på Sveavägen, i nuvarande Skandiahuset.

Därefter träffades man oftast hemma i Lindencronas lägenhet vid Stureplan.

Invigda i organisationens verksamhet var från starten Tage Erlander, Rune Johansson och Torsten Nilsson (försvars- och utrikesminister i flera socialdemokratiska regeringar). LO-chefen Arne Geijer och dåvarande SAF-chefen Bertil Kugelberg samt en person som representerade bonderörelsen RLF.  (Riksförbundet Landsbygdens Folk) 

Invigda var också några ledande militärer.

Därutöver kände ett fåtal industriledare och framträdande näringslivspersoner till organisationen.

Organisationen skulle träda i kraft när ett sovjetiskt anfall på Sverige var ett faktum.

Organisationens huvuduppgift var att fungera som en stomme i en svensk motståndsrörelse. För detta ändamål rekryterades cirka 150 "motståndsledare", utspridda över landet.

Dessa genomgick en speciell utbildning,omfattande bland annat sabotageteknik.

Till stöd för dessa motståndsmän fanns också speciella vapen- och drivmedelsförråd som låg vid sidan av den ordinarie mobiliseringsorganisationen.


Exilregering
En av organisationens viktigaste uppgifter var att i händelse av ockupation upprätta radiokontakt med CIA:s stora Europakontor i London.

För detta ändamål fanns radiosändare utplacerade på olika platser och vissa personer specialutbildade i radiokommunikation.

Organisationen hade också till uppgift att säkerställa att regeringen, kungafamiljen, riksdagens krigsdelegation och krigshögkvarteret evakuerades till London, varifrån en svensk exilregering skulle leda den fortsatta motståndskampen.

Evakueringen av statsledningen var i första hand den reguljära krigsmakten uppgift. För detta fanns och finns noggrann planering, stödda på svenska resurser i form av flygplan, ubåtar, bilar och så vidare.

Motståndsorganisationen skulle träda in om statsledningen fastnade halvvägs till exempel i Värmland eller i Norge, under flykten mot London.

- I en sådan situation var det bara CIA som hade tillräckliga resurser för att kunna förhindra att kungen och regeringen råkade i sovjetisk fångenskap.

- Det viktigaste var dock att se till att CIA kunde hålla kontakten med den svenska motståndsrörelsen. CIA var den enda organisation som hade tillgång till krigsmateriel och transportkapacitet i en sådan omfattning att den kunde försörja en svensk motståndskamp under ett utdraget krig, säger en av DN:s källor.

- MI6 var trots allt en mindre organisation som inte kunde avtala så stora resurser för Skandinavien, tillägger DN:s säger man.

Vid planeringen av motståndskampen i Sverige utgick man från olika tänkbara fall, inklusive att Norge skulle falla i Sovjets händer.

I en sådan situation skulle försörjningen av en motståndsorganisation kräva en stor och känslig transportapparat, som skulle operera med Storbritannien som bas.

CIA koordinerade
CIA byggde under 1950-talet upp liknande motståndsorganisationer i hela Europa. Organisationerna vars existens avslöjats först under de senare månaderna. Genom CIA i London kunde den svenska motståndskampen koordineras med verksamheten i resten av Europa.

Lindencrona höll regelbunden kontakt med CIA:s och MI6:s personal i Stockholm. Men han reste även till London och Washington.

Under utlandsresorna utgjordes Lindencrona enda skydd av en pistol, insmugglad av en ledande svensk militär från Schweiz och överlämnad till Lindencrona utan vapenlicens.

- Lindencrona ville kunna försvara sig om någon skulle försöka slå honom i huvudet under hans resor., säger DN:s säger man. DN har lyckats kartlägga organisationens verksamhet fram till 1978, då Lindencrona pensionerades av den dåvarande borgerliga regeringen. Han avled 1981.

Verksamheten genomgick då en betydande omorganisering. Under regeringen Palmes sju första år, fram till den borgerliga valsegern 976, fanns alltså direktkontakterna med CIA kvar.

Grafström ledde

Från till 1978 leddes organisationen från ett speciellt kansli. Fram till slutet av 1960-talet var detta inhyst i en tvårumslägenhet med matplats på Norrmalm i Stockholm. Ständigt på plats i detta kontor fanns organisationens kanslist, "en rekorderlig fru" som svarade i telefon med namnet på den firma som organisationen gömde sig bakom.

Under de tio första åren leddes organisationens kansli av Generalmajor Anders Grafström. Han ansvarade för motståndsledarnas utbildning och för att organisationens förråd underhålls. Grafström var mest känd Finlandsfrivillig och ordförande i Förbundet svenska Finlandsfrivilliga.

I slutet av 1960-talet bytte kansliet täcknamn och flyttade till ett större kontorshus i Stockholm där det existerade åtminstone fram till 1978.

Enligt DN:s uppgifter efterträddes Grafström 1968 av överste Gunnar Areskoug, som bland annat varit chef för den svenska övervakningskontingenten i Korea. Efter Areskoug har organisationen haft åtminstone en ytterligare kanslichef. Dessa organisationers existens har aldrig anmälts för riksdagen.

Finansieringen har dömts bakom olika poster i statsbudgeten, vars egentliga syfte varit kända för endast en handfull personer.

Riksdagen har beviljat anslag till dessa utgiftsposter utan att veta vad som legat bakom. Via statsbudgeten har kansliet och underhållet av organisationens förråd finansierats.

- CIA bidrog dock till organisationens tillgångar genom att 1958 donerade den "kassa" William Colby utrustat sina motståndsledare med. Troligen uppgick donationen till några hundra tusen kronor.

Denna hemliga kassa innehöll dock redan i början av 1960-talet över en miljon kronor.

Kassan växte genom nya donationer från svenska privatpersoner.

"Svarta pengar"

Ett fåtal av landets viktigaste industriledare och några andra förmögna personer var invigda i motståndsrörelsens existens.

De beslutade att skjuta till pengar som en fosterländsk gärning, säger DN:s källor.

Kassan som skulle distribueras till motståndsledarna i händelse av krig, förvarades under många år i ett låst kassaskrin på försvarsstaben i Stockholm.

När Sverige våren 1965 gick över till nya sedlar fick man problem att byta ut så mycket "svarta" pengar.

Vid slutet av 1960-talet gick man dock över till en mer "professionell förvaltning av pengarna. Sannolikt sattes helt enkelt in på ett konto. DN har inte lyckats vad som hänt med kassan. Vissa uppgifter dock gällande att den efter förbrukats eftersom budgetanslagen inte alltid täckte kostnaderna för att köpa in ny materiel.

Organisationen har existerat helt vid sidan av det "normala" militära systemet och Den militära underrättelseorganisationen IB och dess olika efterföljare.

Den har också stått vid sidan av det "krigs-IB" som skulle fungera i händelse av en ockupation.

Utrikesminister Sten Anderssons uppgifter sommaren 19?8 om att "krigs-IB" skulle fungera som en motståndsrörelse är alltså felaktiga

- "Krigs-IB" var en underrättelsetjänst. Den kunde inte blandas ihop med en motståndsrörelse, vars folk skulle gå åt i kampen mot de sovjetiska ockupationsstyrkorna, säger en av DN:s källor.


Olof Palme litade på Väst

Av BJARNE STENQUIST

I augusti 1981 sade den dåvarande centerpartistiske försvarsministern Torsten Gustafsson att "även om vi betraktar oss som neutrala så vet vi var vi hör hemma. Amerika är ju den stora demokratin."

För detta fick Gustafsson ta emot stora skopor ovett av Olof Palme

Detta är utomordentligt egendomligt uttalande. Det måste tydas så att försvarsministern betraktar neutralitetspolitiken mera som en formalitet som inte hindrar vissa typer av militärt samarbete med de länder där vi "egentligen hör hemma", sade Palme till Expressen 1981-08-22.

DN kan i artikeln här bredvid visa att en lång rad socialdemokratiska regeringar, först under Tage Erlander och sedan under Olof Palme, precis lika bra vetat "var Sverige hör hemma".

Under mer än tjugo års tid litade dessa socialdemokratiska regeringar på stöd från CIA för att upprätthålla den svenska nationens kamp mot en sovjetisk militär övermakt.

Om Tage Erlander eller Olof Palme efter det att de reguljära svenska stridskrafterna krossats av Röda armen, satt fast i en fjällstuga på gränsen till Norge var det deras förhoppning att CIA skulle komma och plocka upp dom.

Flera socialdemokratiska regeringar genomförde alltså redan i fred en konkret planläggning med den amerikanska och den brittiska regeringen om vad som skulle ske om ryssen kom.

I sin kritik av Torsten Gustafsson sade Palme:

Ett sådant uttalande går knappast att förena med bevarad trovärdighet för vår neutralitetspolitik.

Det är särskilt allvarligt när det görs av försvarsministern.

Statsministern bör dra konsekvenserna av detta.

Palme menade alltså att dåvarande statsministern Torbjörn Fälldin borde ge Torsten Gustafsson sparken.

Men om ett sådant uttalande inte går att förena med bevarad trovärdighet för Sveriges neutralitetspolitik, vad ska man då säga om samarbetet med CIA och MI6 DN idag kan berätta om.

Vanliga medborgare tycker nog inte att det är så knstigt att man vänder sig dit där hjälp står att att finna, det vill säga till USA och Storbritannien, för att fortsätta en väpnad kamp för Sveriges frihet.

Men varför har det i alla år varit förbjudet att tala om det?