wpu.nu

Uppslag:JDB26300-00

Från wpu.nu

Version från den 24 september 2021 kl. 01.45 av Tottis (diskussion | bidrag) (Skapade sidan med '{{Uppslag |Avsnittsbokstav=JDB |Avsnittsnummer=26300 |Uppslagsnummer=00 }}')
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)

Avsnitt
Löpande nr
Registrerat
Ad acta
Ej Ad acta-lagt
Uppslagsanteckningar (PU)
Uppslagsanteckningar (wpu)







Uppslag i samma avsnitt:





Nyhetsartikel
Kort sammanfattning
Nyhetsartikel om att CIA skulle stödja Sverige vid krig. Hemlig svensk organisation förberedde västkontakter om Sovjet skulle ockupera Sverige.
Uppgiftslämnare
Uppgiftsmottagare
Förhöret påbörjat
1992-01-15 00:00
Avslutat


CIA skulle stödja Sverige vid krig

Hemlig svensk organisation förberedde västkontakter om Sovjet skulle ockupera.

Av Bjarne Stenquist

Den svenska regeringen har under minst tjugo år haft direktkontakt med den amerikanska underrättelsetjänsten CIA för att säkerställa regeringens och kungafamiljens flykt i händelse av en sovjetisk ockupation.

CIA skulle skulle också försörja en svensk motståndsrörelse med vapen och annan materiel.

Förutom CIA hade regeringen också en gemensam planläggning med den brittiska underrättelsetjänsten MI6.

Samarbetet med CIA och MI6 sköttes av en fram till idag för såväl allmänhet som riksdag helt okänd svensk "motståndsorganisation", vars existens och arbetsuppgifter har bekräftats av DN av flera välplacerade källor med direkt insyn i verksamheten.

Under två decennier leddes organisationen av tidigare försäkringsdirektören Alvar Lindencrona som stod Marcus Wallenberg nära.

Alvar Lindencrona fungerade som regeringens personliga kontaktman med de västliga underrättelsetjänsterna.

Han var fram till 1964 VD i försäkringsbolaget Thule och satt därefter i ett stort antal svenska börsföretags styrelser, bland annat Saab-Scania och Skandia.

William Colby kontaktman

Alvar Lindencrona agerade från 1958 på statsminister Tage Erlanders uppdrag och hans huvuduppgift var att hålla CIA och MI6 informerade om den svenska motståndsorganisationens verksamhet.

Genom bland annat Marcus Wallenberg försorg hade Alvar Lindencrona under många år en framskjuten position inom Internationella handelskammaren.

Detta gjorde att han obehindrat kunde resa till Storbritannien och USA utan att väcka uppmärksamhet.

Kontakterna med CIA upparbetades redan i början av 1950-talet genom CIA-agenten William Colby som under några år  (1951-1953)  var stationerad på den amerikanska ambassaden i Stockholm

I sina memoarer berättar William Colby att hans uppgift var att bygga upp en "Stay Behind" organisation i Norge, Danmark, Sverige och Finland.

William Colbys arbete i Sverige var, enligt DN:s källor, inte särskilt omfattande. Han rekryterade och utrustade dock några "motståndsledare".

William Colbys kontakter överfördes 1958 till den svenska regeringen. Då påbörjades uppbyggnaden av en svensk motståndsorganisation underställd Inrikesdepartementet. Arbetet övervakades personligen av Tage Erlander och inrikesminister Rune Johansson.

Okänd för de flesta
Organisationen lades under inrikesministern för att man ville hålla den åtskild från den vanliga militära verksamheten.

Organisationen upprättades med hänsyn till övergripande statsintressen och rapporterade direkt till regeringen, säger en ledande militär som från olika positioner kunde följa verksamheten under en lång rad av år.

1968 flyttades organisationen dock in under försvarsdepartementet.

Men inte ens hela regering var informerad om organisationens existens.

Alvar Lindencrona rapporterade endast till en skara utvalda personer. Det skedde vid i mer organiserade former vid så kallade chefsmöten, som hölls ungefär en gång per år.

Mötena hölls till att börja med i Thules lokaler på Sveavägen, i nuvarande Skandiahuset.

Därefter träffades man oftast hemma i Lindencronas lägenhet vid Stureplan.

Invigda i organisationens verksamhet var från starten Tage Erlander, Rune Johansson och Torsten Nilsson (försvars- och utrikesminister i flera socialdemokratiska regeringar). LO-chefen Arne Geijer och dåvarande SAF-chefen Bertil Kugelberg samt en person som representerade bonderörelsen RLF.  (Riksförbundet Landsbygdens Folk) 

Invigda var också några ledande militärer.

Därutöver kände ett fåtal industriledare och framträdande näringslivspersoner till organisationen.

Organisationen skulle träda i kraft när ett sovjetiskt anfall på Sverige var ett faktum.

Organisationens huvuduppgift var att fungera som en stomme i en svensk motståndsrörelse. För detta ändamål rekryterades cirka 150 "motståndsledare", utspridda över landet.

Dessa genomgick en speciell utbildning,omfattande bland annat sabotageteknik.

Till stöd för dessa motståndsmän fanns också speciella vapen- och drivmedelsförråd som låg vid sidan av den ordinarie mobiliseringsorganisationen.


Exilregering
En av organisationens viktigaste uppgifter var att i händelse av ockupation upprätta radiokontakt med CIA:s stora Europakontor i London.

För detta ändamål fanns radiosändare utplacerade på olika platser och vissa personer specialutbildade i radiokommunikation.

Organisationen hade också till uppgift att säkerställa att regeringen, kungafamiljen, riksdagens krigsdelegation och krigshögkvarteret evakuerades till London, varifrån en svensk exilregering skulle leda den fortsatta motståndskampen.

Evakueringen av statsledningen var i första hand den reguljära krigsmakten uppgift. För detta fanns och finns noggrann planering, stödda på svenska resurser i form av flygplan, ubåtar, bilar och så vidare.

Motståndsorganisationen skulle träda in om statsledningen fastnade halvvägs till exempel i Värmland eller i Norge, under flykten mot London.

- I en sådan situation var det bara CIA som hade tillräckliga resurser för att kunna förhindra att kungen och regeringen råkade i sovjetisk fångenskap.

- Det viktigaste var dock att se till att CIA kunde hålla kontakten med den svenska motståndsrörelsen. CIA var den enda organisation som hade tillgång till krigsmateriel och transportkapacitet i en sådan omfattning att den kunde försörja en svensk motståndskamp under ett utdraget krig, säger en av DN:s källor.

- MI6 var trots allt en mindre organisation som inte kunde avtala så stora resurser för Skandinavien, tillägger DN:s säger man.

Vid planeringen av motståndskampen i Sverige utgick man från olika tänkbara fall, inklusive att Norge skulle falla i Sovjets händer.

I en sådan situation skulle försörjningen av en motståndsorganisation kräva en stor och känslig transportapparat, som skulle operera med Storbritannien som bas.

CIA koordinerade
CIA byggde under 1950-talet upp liknande motståndsorganisationer i hela Europa. Organisationerna vars existens avslöjats först under de senare månaderna. Genom CIA i London kunde den svenska motståndskampen koordineras med verksamheten i resten av Europa.

Alvar Lindencrona höll regelbunden kontakt med CIA:s och MI6:s personal i Stockholm. Men han reste även till London och Washington.

Under utlandsresorna utgjordes Alvar Lindencrona enda skydd av en pistol, insmugglad av en ledande svensk militär från Schweiz och överlämnad till Alvar Lindencrona utan vapenlicens.

- Alvar Lindencrona ville kunna försvara sig om någon skulle försöka slå honom i huvudet under hans resor., säger DN:s sagesman. DN har lyckats kartlägga organisationens verksamhet fram till 1978, då Alvar Lindencrona pensionerades av den dåvarande borgerliga regeringen. Han avled 1981.

Verksamheten genomgick då en betydande omorganisering. Under regeringen Palmes sju första år, fram till den borgerliga valsegern 1976, fanns alltså direktkontakterna med CIA kvar.

Anders Grafström ledde

Fram till 1978 leddes organisationen från ett speciellt kansli. Fram till slutet av 1960-talet var detta inhyst i en tvårumslägenhet med matplats på Norrmalm i Stockholm.

Ständigt på plats i detta kontor fanns organisationens kanslist, "en rekorderlig fru" som svarade i telefon med namnet på den firma som organisationen gömde sig bakom.

Under de tio första åren leddes organisationens kansli av Generalmajor Anders Grafström. Han ansvarade för motståndsledarnas utbildning och för att organisationens förråd underhålls.

Anders Grafström var mest känd Finlandsfrivillig och ordförande i Förbundet svenska Finlandsfrivilliga.

I slutet av 1960-talet bytte kansliet täcknamn och flyttade till ett större kontorshus i Stockholm där det existerade åtminstone fram till 1978.

Enligt DN:s uppgifter efterträddes Grafström 1968 av överste Gunnar Areskoug, som bland annat varit chef för den svenska övervakningskontingenten i Korea. Efter Areskoug har organisationen haft åtminstone en ytterligare kanslichef. Dessa organisationers existens har aldrig anmälts för riksdagen.

Finansieringen har dömts bakom olika poster i statsbudgeten, vars egentliga syfte varit kända för endast en handfull personer.

Riksdagen har beviljat anslag till dessa utgiftsposter utan att veta vad som legat bakom. Via statsbudgeten har kansliet och underhållet av organisationens förråd finansierats.

- CIA bidrog dock till organisationens tillgångar genom att 1958 donerade den "kassa" William Colby utrustat sina motståndsledare med. Troligen uppgick donationen till några hundra tusen kronor.

Denna hemliga kassa innehöll dock redan i början av 1960-talet över en miljon kronor.

Kassan växte genom nya donationer från svenska privatpersoner.

"Svarta pengar"

Ett fåtal av landets viktigaste industriledare och några andra förmögna personer var invigda i motståndsrörelsens existens.

De beslutade att skjuta till pengar som en fosterländsk gärning, säger DN:s källor.

Kassan som skulle distribueras till motståndsledarna i händelse av krig, förvarades under många år i ett låst kassaskrin på försvarsstaben i Stockholm.

När Sverige våren 1965 gick över till nya sedlar fick man problem att byta ut så mycket "svarta" pengar.

Vid slutet av 1960-talet gick man dock över till en mer "professionell förvaltning av pengarna. Sannolikt sattes de helt enkelt in på ett konto. DN har inte lyckats utröna vad som hänt med kassan. Vissa uppgifter gör dock gällande att den efter hand förbrukats eftersom budgetanslagen inte alltid täckte kostnaderna för att köpa in ny materiel.

Organisationen har existerat helt vid sidan av det "normala" militära systemet och den militära underrättelseorganisationen IB och dess olika efterföljare.

Den har också stått vid sidan av det "krigs-IB" som skulle fungera i händelse av en ockupation.

Utrikesminister Sten Anderssons uppgifter sommaren 1978 om att "krigs-IB" skulle fungera som en motståndsrörelse är alltså felaktiga

- "Krigs-IB" var en underrättelsetjänst. Den kunde inte blandas ihop med en motståndsrörelse, vars folk skulle gå åt i kampen mot de sovjetiska ockupationsstyrkorna, säger en av DN:s källor.


Olof Palme litade på Väst

Av BJARNE STENQUIST

I augusti 1981 sade den dåvarande centerpartistiske försvarsministern Torsten Gustafsson att "även om vi betraktar oss som neutrala så vet vi var vi hör hemma. Amerika är ju den stora demokratin."

För detta fick Torsten Gustafsson ta emot stora skopor ovett av Olof Palme.

Detta är utomordentligt egendomligt uttalande. Det måste tydas så att försvarsministern betraktar neutralitetspolitiken mera som en formalitet som inte hindrar vissa typer av militärt samarbete med de länder där vi "egentligen hör hemma", sade Olof Palme till Expressen 1981-08-22.

DN kan i artikeln här bredvid visa att en lång rad socialdemokratiska regeringar, först under Tage Erlander och sedan under Olof Palme, precis lika bra vetat "var Sverige hör hemma".

Under mer än tjugo års tid litade dessa socialdemokratiska regeringar på stöd från CIA för att upprätthålla den svenska nationens kamp mot en sovjetisk militär övermakt.

Om Tage Erlander eller Olof Palme efter det att de reguljära svenska stridskrafterna krossats av Röda armen, satt fast i en fjällstuga på gränsen till Norge var det deras förhoppning att CIA skulle komma och plocka upp dom.

Flera socialdemokratiska regeringar genomförde alltså redan i fred en konkret planläggning med den amerikanska och den brittiska regeringen om vad som skulle ske om ryssen kom.

I sin kritik av Torsten Gustafsson sade Olof Palme:

Ett sådant uttalande går knappast att förena med bevarad trovärdighet för vår neutralitetspolitik.

Det är särskilt allvarligt när det görs av försvarsministern.

Statsministern bör dra konsekvenserna av detta.

Olof Palme menade alltså att dåvarande statsministern Torbjörn Fälldin borde ge Torsten Gustafsson sparken.

Men om ett sådant uttalande inte går att förena med bevarad trovärdighet för Sveriges neutralitetspolitik, vad ska man då säga om samarbetet med CIA och MI6 DN idag kan berätta om.

Vanliga medborgare tycker nog inte att det är så konstigt att man vänder sig dit där hjälp står att att finna, det vill säga till USA och Storbritannien, för att fortsätta en väpnad kamp för Sveriges frihet.

Men varför har det i alla år varit förbjudet att tala om det?

Nyh-1992-01-15 E-63-02 DNatikel om SB.pdf

Nyh-1992-01-15 E-63-02 DNatikel om SB.pdf

CIA skulle stödja Sverige vid krig

Hemlig svensk organisation förberedde västkontakter om Sovjet skulle ockupera.

Av Bjarne Stenquist

Den svenska regeringen har under minst tjugo år haft direktkontakt med den amerikanska underrättelsetjänsten CIA för att säkerställa regeringens och kungafamiljens flykt i händelse av en sovjetisk ockupation.

CIA skulle skulle också försörja en svensk motståndsrörelse med vapen och annan materiel.

Förutom CIA hade regeringen också en gemensam planläggning med den brittiska underrättelsetjänsten MI6.

Samarbetet med CIA och MI6 sköttes av en fram till idag för såväl allmänhet som riksdag helt okänd svensk "motståndsorganisation", vars existens och arbetsuppgifter har bekräftats av DN av flera välplacerade källor med direkt insyn i verksamheten.

Under två decennier leddes organisationen av tidigare försäkringsdirektören Alvar Lindencrona som stod Marcus Wallenberg nära.

Alvar Lindencrona fungerade som regeringens personliga kontaktman med de västliga underrättelsetjänsterna.

Han var fram till 1964 VD i försäkringsbolaget Thule och satt därefter i ett stort antal svenska börsföretags styrelser, bland annat Saab-Scania och Skandia.

William Colby kontaktman

Alvar Lindencrona agerade från 1958 på statsminister Tage Erlanders uppdrag och hans huvuduppgift var att hålla CIA och MI6 informerade om den svenska motståndsorganisationens verksamhet.

Genom bland annat Marcus Wallenberg försorg hade Alvar Lindencrona under många år en framskjuten position inom Internationella handelskammaren.

Detta gjorde att han obehindrat kunde resa till Storbritannien och USA utan att väcka uppmärksamhet.

Kontakterna med CIA upparbetades redan i början av 1950-talet genom CIA-agenten William Colby som under några år  (1951-1953)  var stationerad på den amerikanska ambassaden i Stockholm

I sina memoarer berättar William Colby att hans uppgift var att bygga upp en "Stay Behind" organisation i Norge, Danmark, Sverige och Finland.

William Colbys arbete i Sverige var, enligt DN:s källor, inte särskilt omfattande. Han rekryterade och utrustade dock några "motståndsledare".

William Colbys kontakter överfördes 1958 till den svenska regeringen. Då påbörjades uppbyggnaden av en svensk motståndsorganisation underställd Inrikesdepartementet. Arbetet övervakades personligen av Tage Erlander och inrikesminister Rune Johansson.

Okänd för de flesta
Organisationen lades under inrikesministern för att man ville hålla den åtskild från den vanliga militära verksamheten.

Organisationen upprättades med hänsyn till övergripande statsintressen och rapporterade direkt till regeringen, säger en ledande militär som från olika positioner kunde följa verksamheten under en lång rad av år.

1968 flyttades organisationen dock in under försvarsdepartementet.

Men inte ens hela regering var informerad om organisationens existens.

Alvar Lindencrona rapporterade endast till en skara utvalda personer. Det skedde vid i mer organiserade former vid så kallade chefsmöten, som hölls ungefär en gång per år.

Mötena hölls till att börja med i Thules lokaler på Sveavägen, i nuvarande Skandiahuset.

Därefter träffades man oftast hemma i Lindencronas lägenhet vid Stureplan.

Invigda i organisationens verksamhet var från starten Tage Erlander, Rune Johansson och Torsten Nilsson (försvars- och utrikesminister i flera socialdemokratiska regeringar). LO-chefen Arne Geijer och dåvarande SAF-chefen Bertil Kugelberg samt en person som representerade bonderörelsen RLF.  (Riksförbundet Landsbygdens Folk) 

Invigda var också några ledande militärer.

Därutöver kände ett fåtal industriledare och framträdande näringslivspersoner till organisationen.

Organisationen skulle träda i kraft när ett sovjetiskt anfall på Sverige var ett faktum.

Organisationens huvuduppgift var att fungera som en stomme i en svensk motståndsrörelse. För detta ändamål rekryterades cirka 150 "motståndsledare", utspridda över landet.

Dessa genomgick en speciell utbildning,omfattande bland annat sabotageteknik.

Till stöd för dessa motståndsmän fanns också speciella vapen- och drivmedelsförråd som låg vid sidan av den ordinarie mobiliseringsorganisationen.


Exilregering
En av organisationens viktigaste uppgifter var att i händelse av ockupation upprätta radiokontakt med CIA:s stora Europakontor i London.

För detta ändamål fanns radiosändare utplacerade på olika platser och vissa personer specialutbildade i radiokommunikation.

Organisationen hade också till uppgift att säkerställa att regeringen, kungafamiljen, riksdagens krigsdelegation och krigshögkvarteret evakuerades till London, varifrån en svensk exilregering skulle leda den fortsatta motståndskampen.

Evakueringen av statsledningen var i första hand den reguljära krigsmakten uppgift. För detta fanns och finns noggrann planering, stödda på svenska resurser i form av flygplan, ubåtar, bilar och så vidare.

Motståndsorganisationen skulle träda in om statsledningen fastnade halvvägs till exempel i Värmland eller i Norge, under flykten mot London.

- I en sådan situation var det bara CIA som hade tillräckliga resurser för att kunna förhindra att kungen och regeringen råkade i sovjetisk fångenskap.

- Det viktigaste var dock att se till att CIA kunde hålla kontakten med den svenska motståndsrörelsen. CIA var den enda organisation som hade tillgång till krigsmateriel och transportkapacitet i en sådan omfattning att den kunde försörja en svensk motståndskamp under ett utdraget krig, säger en av DN:s källor.

- MI6 var trots allt en mindre organisation som inte kunde avtala så stora resurser för Skandinavien, tillägger DN:s säger man.

Vid planeringen av motståndskampen i Sverige utgick man från olika tänkbara fall, inklusive att Norge skulle falla i Sovjets händer.

I en sådan situation skulle försörjningen av en motståndsorganisation kräva en stor och känslig transportapparat, som skulle operera med Storbritannien som bas.

CIA koordinerade
CIA byggde under 1950-talet upp liknande motståndsorganisationer i hela Europa. Organisationerna vars existens avslöjats först under de senare månaderna. Genom CIA i London kunde den svenska motståndskampen koordineras med verksamheten i resten av Europa.

Alvar Lindencrona höll regelbunden kontakt med CIA:s och MI6:s personal i Stockholm. Men han reste även till London och Washington.

Under utlandsresorna utgjordes Alvar Lindencrona enda skydd av en pistol, insmugglad av en ledande svensk militär från Schweiz och överlämnad till Alvar Lindencrona utan vapenlicens.

- Alvar Lindencrona ville kunna försvara sig om någon skulle försöka slå honom i huvudet under hans resor., säger DN:s sagesman. DN har lyckats kartlägga organisationens verksamhet fram till 1978, då Alvar Lindencrona pensionerades av den dåvarande borgerliga regeringen. Han avled 1981.

Verksamheten genomgick då en betydande omorganisering. Under regeringen Palmes sju första år, fram till den borgerliga valsegern 1976, fanns alltså direktkontakterna med CIA kvar.

Anders Grafström ledde

Fram till 1978 leddes organisationen från ett speciellt kansli. Fram till slutet av 1960-talet var detta inhyst i en tvårumslägenhet med matplats på Norrmalm i Stockholm.

Ständigt på plats i detta kontor fanns organisationens kanslist, "en rekorderlig fru" som svarade i telefon med namnet på den firma som organisationen gömde sig bakom.

Under de tio första åren leddes organisationens kansli av Generalmajor Anders Grafström. Han ansvarade för motståndsledarnas utbildning och för att organisationens förråd underhålls.

Anders Grafström var mest känd Finlandsfrivillig och ordförande i Förbundet svenska Finlandsfrivilliga.

I slutet av 1960-talet bytte kansliet täcknamn och flyttade till ett större kontorshus i Stockholm där det existerade åtminstone fram till 1978.

Enligt DN:s uppgifter efterträddes Grafström 1968 av överste Gunnar Areskoug, som bland annat varit chef för den svenska övervakningskontingenten i Korea. Efter Areskoug har organisationen haft åtminstone en ytterligare kanslichef. Dessa organisationers existens har aldrig anmälts för riksdagen.

Finansieringen har dömts bakom olika poster i statsbudgeten, vars egentliga syfte varit kända för endast en handfull personer.

Riksdagen har beviljat anslag till dessa utgiftsposter utan att veta vad som legat bakom. Via statsbudgeten har kansliet och underhållet av organisationens förråd finansierats.

- CIA bidrog dock till organisationens tillgångar genom att 1958 donerade den "kassa" William Colby utrustat sina motståndsledare med. Troligen uppgick donationen till några hundra tusen kronor.

Denna hemliga kassa innehöll dock redan i början av 1960-talet över en miljon kronor.

Kassan växte genom nya donationer från svenska privatpersoner.

"Svarta pengar"

Ett fåtal av landets viktigaste industriledare och några andra förmögna personer var invigda i motståndsrörelsens existens.

De beslutade att skjuta till pengar som en fosterländsk gärning, säger DN:s källor.

Kassan som skulle distribueras till motståndsledarna i händelse av krig, förvarades under många år i ett låst kassaskrin på försvarsstaben i Stockholm.

När Sverige våren 1965 gick över till nya sedlar fick man problem att byta ut så mycket "svarta" pengar.

Vid slutet av 1960-talet gick man dock över till en mer "professionell förvaltning av pengarna. Sannolikt sattes de helt enkelt in på ett konto. DN har inte lyckats utröna vad som hänt med kassan. Vissa uppgifter gör dock gällande att den efter hand förbrukats eftersom budgetanslagen inte alltid täckte kostnaderna för att köpa in ny materiel.

Organisationen har existerat helt vid sidan av det "normala" militära systemet och den militära underrättelseorganisationen IB och dess olika efterföljare.

Den har också stått vid sidan av det "krigs-IB" som skulle fungera i händelse av en ockupation.

Utrikesminister Sten Anderssons uppgifter sommaren 1978 om att "krigs-IB" skulle fungera som en motståndsrörelse är alltså felaktiga

- "Krigs-IB" var en underrättelsetjänst. Den kunde inte blandas ihop med en motståndsrörelse, vars folk skulle gå åt i kampen mot de sovjetiska ockupationsstyrkorna, säger en av DN:s källor.


Olof Palme litade på Väst

Av BJARNE STENQUIST

I augusti 1981 sade den dåvarande centerpartistiske försvarsministern Torsten Gustafsson att "även om vi betraktar oss som neutrala så vet vi var vi hör hemma. Amerika är ju den stora demokratin."

För detta fick Torsten Gustafsson ta emot stora skopor ovett av Olof Palme.

Detta är utomordentligt egendomligt uttalande. Det måste tydas så att försvarsministern betraktar neutralitetspolitiken mera som en formalitet som inte hindrar vissa typer av militärt samarbete med de länder där vi "egentligen hör hemma", sade Olof Palme till Expressen 1981-08-22.

DN kan i artikeln här bredvid visa att en lång rad socialdemokratiska regeringar, först under Tage Erlander och sedan under Olof Palme, precis lika bra vetat "var Sverige hör hemma".

Under mer än tjugo års tid litade dessa socialdemokratiska regeringar på stöd från CIA för att upprätthålla den svenska nationens kamp mot en sovjetisk militär övermakt.

Om Tage Erlander eller Olof Palme efter det att de reguljära svenska stridskrafterna krossats av Röda armen, satt fast i en fjällstuga på gränsen till Norge var det deras förhoppning att CIA skulle komma och plocka upp dom.

Flera socialdemokratiska regeringar genomförde alltså redan i fred en konkret planläggning med den amerikanska och den brittiska regeringen om vad som skulle ske om ryssen kom.

I sin kritik av Torsten Gustafsson sade Olof Palme:

Ett sådant uttalande går knappast att förena med bevarad trovärdighet för vår neutralitetspolitik.

Det är särskilt allvarligt när det görs av försvarsministern.

Statsministern bör dra konsekvenserna av detta.

Olof Palme menade alltså att dåvarande statsministern Torbjörn Fälldin borde ge Torsten Gustafsson sparken.

Men om ett sådant uttalande inte går att förena med bevarad trovärdighet för Sveriges neutralitetspolitik, vad ska man då säga om samarbetet med CIA och MI6 DN idag kan berätta om.

Vanliga medborgare tycker nog inte att det är så konstigt att man vänder sig dit där hjälp står att att finna, det vill säga till USA och Storbritannien, för att fortsätta en väpnad kamp för Sveriges frihet.

Men varför har det i alla år varit förbjudet att tala om det?