|
|
| (2 mellanliggande versioner av samma användare visas inte) |
| Rad 4: |
Rad 4: |
| | | Uppslagsnummer=00-M | | | Uppslagsnummer=00-M |
| | | Regdatum=1990-04-23 | | | Regdatum=1990-04-23 |
| − | | Avsnittsanteckningar= | + | | Uppslagsanteckningar_PU= |
| − | | Uppslagsanteckningar=KXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXX (P),IS 880819 | + | | Uppslagsanteckningar= |
| | + | | Avsnittsanteckningar_PU={{Maskat|Längd=32}} (P),IS 880819 |
| | | SPCdatum= | | | SPCdatum= |
| | | SPCnoteringar= | | | SPCnoteringar= |
| Rad 25: |
Rad 26: |
| | | Omreg=Nej | | | Omreg=Nej |
| | }} | | }} |
| | + | {{#set:april_upgrade_version=1}} |
Uppslag i samma avsnitt:
BS CHER
Till
JO
Vistra Trädgårdsgatan 4 Stockholm
Dan á 1/2 vnt !!"873 1198
Tormed anheller jag on att To granskar huruvida lin3rolismiistare !!ans Holmer och kriminalinspektür Jan Caströra vid RIO förfarit felaltigt via handhavandet av min annilan rörande ialttagelse av (i en buss ni Pirger Jarlscatan nigra minuter efter mordet pi statsminister 0101 laime den 29 fenniari.
Tisdagen den 4 mars kl 20.15. lpscülte jag länspolismüctare Hans Holmór i TV-huset vid Cvenctierrscatan i Stockholm för att mediela att jag några timmar tidigare lyckats identifiera den rinn som jag ialttagit på buss 43 på Birgor Jarlsgatan ngra minuter cftor mordet på statsminister Olof Palme. Panen nade uppträtt ca enmürlningsvärt att jag redan mandagen den 3 mars gjorte polisonmilan per telefon om mina iakttagelser, deis 1:2 2.15 på morgonen dels för komplettering kl 18. Mi tislesserteriddagen hade jas (IJS blev lytterlimare lyrict i min uppfattning att det var honom je relip busson.
Itär jag mitte länspoligniistare luns 'Tolner i korridoren tanför Rapportstudion varifrån han kom efter att ha redrerat i Magasinet var han bevaltad av fyra polismör, som gick tütt intill honoll, två på varje sida. Här jag hejdade honon verkade han mycket besviral. Han hade blivit förrarnad med en lapp från reliaktionen
BS CHER
Till
JO
Vistra Trädgårdsgatan 4 Stockholm
Dan á 1/2 vnt !!"873 1198
Tormed anheller jag on att To granskar huruvida lin3rolismiistare !!ans Holmer och kriminalinspektür Jan Caströra vid RIO förfarit felaltigt via handhavandet av min annilan rörande ialttagelse av (i en buss ni Pirger Jarlscatan nigra minuter efter mordet pi statsminister 0101 laime den 29 fenniari.
Tisdagen den 4 mars kl 20.15. lpscülte jag länspolismüctare Hans Holmór i TV-huset vid Cvenctierrscatan i Stockholm för att mediela att jag några timmar tidigare lyckats identifiera den rinn som jag ialttagit på buss 43 på Birgor Jarlsgatan ngra minuter cftor mordet på statsminister Olof Palme. Panen nade uppträtt ca enmürlningsvärt att jag redan mandagen den 3 mars gjorte polisonmilan per telefon om mina iakttagelser, deis 1:2 2.15 på morgonen dels för komplettering kl 18. Mi tislesserteriddagen hade jas (IJS blev lytterlimare lyrict i min uppfattning att det var honom je relip busson.
Itär jag mitte länspoligniistare luns 'Tolner i korridoren tanför Rapportstudion varifrån han kom efter att ha redrerat i Magasinet var han bevaltad av fyra polismör, som gick tütt intill honoll, två på varje sida. Här jag hejdade honon verkade han mycket besviral. Han hade blivit förrarnad med en lapp från reliaktionen
om att jag ville tala med honom. En av hans "livvakter" sökte hejda mig genom att påpeka att länspolismästaren var strängt upptagen, Jag insisterade på att få ett samtal med honom och vi gick in i ett angränsande väntrum. Vi slog oss ned i en soffa medan vakterna stod bredvid. Efter att ha presenterat mig redogjorde jeg i detalj för hur jag- klivit på bussen vid Kungsträdgården och vad som hänt under bussfärden fram till hållplatsen vid Birger Jarlsgatan då mannen gick på. Länspolismästare Holmér avbröt mig flera gånger under min redogörelse och sa att man skulle ta mitt telefonnummer för att ringa upp mig senare. Jag blev då tvungen att förkorta skáldringen av vad jag sett på bussen för att i stället fråga Holmér:
Vill du inte veta vem det var?
Vem var det då?, sa länspolischefen.sa länspolismästaren till honom varpå han omedelbart reste sig från sin plats bredvid min och gick ur rummet och korridoren bort, tätt följd av sina vakter.
Jag fick intrycket att de fyra polismännen snarare bevakade än skyddade polismästaren. Enligt vad jag senare erfarit skaDen 29 oktober uppsöktelänspolismästare Holmer på polishuset i Stockholm sedan jag berättat föratt det kommit till min kännedom att Lisbet Palme lämnat sådana uppgifter som tydde på att det var
som avlossat det dödande skottet mot Olof Palme. Länspolismästare Hans Holmér förnelade då föratt hans. sammanträffande med mig gått till på det sättet som jag beskrivit ovan, Han skulle inte alls ha avlägsnat sis abrupt utan slutat sitt santal med mis med orden: "OK, vi ska ta och titta på det där".
Jag hävdar att denna version är osann, vilket de fyra Pokismännen torde kunna intyga. För mig var det en chock att länspolismästare Holmer inte ville ta någon notis om vad jag hade att berätta utan bara gick sin väg. Jag fick aldrig tillfälle att uppge signalement eller beteende eller någonting. Jag fick det bestämda intrycket att om jag kom
om att jag ville tala med honom. En av hans "livvakter" sökte hejda mig genom att påpeka att länspolismästaren var strängt upptagen, Jag insisterade på att få ett samtal med honom och vi gick in i ett angränsande väntrum. Vi slog oss ned i en soffa medan vakterna stod bredvid. Efter att ha presenterat mig redogjorde jeg i detalj för hur jag- klivit på bussen vid Kungsträdgården och vad som hänt under bussfärden fram till hållplatsen vid Birger Jarlsgatan då mannen gick på. Länspolismästare Holmér avbröt mig flera gånger under min redogörelse och sa att man skulle ta mitt telefonnummer för att ringa upp mig senare. Jag blev då tvungen att förkorta skáldringen av vad jag sett på bussen för att i stället fråga Holmér:
Vill du inte veta vem det var?
Vem var det då?, sa länspolischefen.sa länspolismästaren till honom varpå han omedelbart reste sig från sin plats bredvid min och gick ur rummet och korridoren bort, tätt följd av sina vakter.
Jag fick intrycket att de fyra polismännen snarare bevakade än skyddade polismästaren. Enligt vad jag senare erfarit skaDen 29 oktober uppsöktelänspolismästare Holmer på polishuset i Stockholm sedan jag berättat föratt det kommit till min kännedom att Lisbet Palme lämnat sådana uppgifter som tydde på att det var
som avlossat det dödande skottet mot Olof Palme. Länspolismästare Hans Holmér förnelade då föratt hans. sammanträffande med mig gått till på det sättet som jag beskrivit ovan, Han skulle inte alls ha avlägsnat sis abrupt utan slutat sitt santal med mis med orden: "OK, vi ska ta och titta på det där".
Jag hävdar att denna version är osann, vilket de fyra Pokismännen torde kunna intyga. För mig var det en chock att länspolismästare Holmer inte ville ta någon notis om vad jag hade att berätta utan bara gick sin väg. Jag fick aldrig tillfälle att uppge signalement eller beteende eller någonting. Jag fick det bestämda intrycket att om jag kom
dragande med misstankar motså skulle jag inte göra mig besvär.
En vedka senare eller den 11 mars blev jag uppringd av kriminalinspektör Jan Sundström på Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning. Han och hans grupp, bl a en kriminalpolis vid namn Hans Forsman, hade enligt vad han uppgav föregående dag av Hans Holmér ütertagit den del av utredningen som avsåg misstankar mot polismän.
Senare samına dag var jag i hans tjänsterun på polishuset på Kungsholmen och avgav min berättelse. Det var femte gången jag gjorde en anmälan till polisen om mina iakttagelser på bussen. Den 5 mars, dagen efter det att Holmér inte ville lyssna på mig, hade jag nämligen fått kontakt med kriminalkonstapel Stefan Karp, som tagit upp min berättelse.
Alla anmälningar utom den med Holmér slutade med att jag uppmanade polisen att söka föraren av den buss jag det med på mordnatten, eftersom jag observerat att mannen som kiev på bussen länge sod i dörren och tycktes samtala med bussföraren. Jag visstä: inte då att bussföraren helt oberoende av mig flera gånger sökt kontakt med polisen för att berätta om sina iakttagelser av två män, som han satte i samband med mordet.
Samma dag som jag blev kallad till polishuset och Jan Sundströms grupp blev också bussföraren kallad dit. Han heter Sundström sa emellertid ingenting till mig om att han hade fått kontakt med bussföraren.
Vid Jan Sundströms förhör med mig den 11 mars fick han veta att anledningen till att jag besöktvarit att jag fått veta avhan på måndagen den 3 mars mottagit ett telefonsam-. tal från
som ville vara anonym men som var angelägen om att berätta att statsminister Olof Palmes mördare kunde vara någon avSundström ville gärna komna i kontakt Han fick det redan samma kväll, vilket innebärvar aktuella för denna spaningsgrupp från
med
I
dragande med misstankar motså skulle jag inte göra mig besvär.
En vedka senare eller den 11 mars blev jag uppringd av kriminalinspektör Jan Sundström på Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning. Han och hans grupp, bl a en kriminalpolis vid namn Hans Forsman, hade enligt vad han uppgav föregående dag av Hans Holmér ütertagit den del av utredningen som avsåg misstankar mot polismän.
Senare samına dag var jag i hans tjänsterun på polishuset på Kungsholmen och avgav min berättelse. Det var femte gången jag gjorde en anmälan till polisen om mina iakttagelser på bussen. Den 5 mars, dagen efter det att Holmér inte ville lyssna på mig, hade jag nämligen fått kontakt med kriminalkonstapel Stefan Karp, som tagit upp min berättelse.
Alla anmälningar utom den med Holmér slutade med att jag uppmanade polisen att söka föraren av den buss jag det med på mordnatten, eftersom jag observerat att mannen som kiev på bussen länge sod i dörren och tycktes samtala med bussföraren. Jag visstä: inte då att bussföraren helt oberoende av mig flera gånger sökt kontakt med polisen för att berätta om sina iakttagelser av två män, som han satte i samband med mordet.
Samma dag som jag blev kallad till polishuset och Jan Sundströms grupp blev också bussföraren kallad dit. Han heter Sundström sa emellertid ingenting till mig om att han hade fått kontakt med bussföraren.
Vid Jan Sundströms förhör med mig den 11 mars fick han veta att anledningen till att jag besöktvarit att jag fått veta avhan på måndagen den 3 mars mottagit ett telefonsam-. tal från
som ville vara anonym men som var angelägen om att berätta att statsminister Olof Palmes mördare kunde vara någon avSundström ville gärna komna i kontakt Han fick det redan samma kväll, vilket innebärvar aktuella för denna spaningsgrupp från
med
I
denna tidpunkt. Efterson
sett två män på bussen och beskrivningen av den andre stämde
fanns det crundad anledning anta att det kunde röra sig om Det faktum att även
hördes av grupp Sundström somtyder på att även spaningsledningen utgick ifrån att de två män som
observerat var På samma sätt framgår det indirekt av handläggningen av utredningen att man utgick ifrån att
och jag sett samma person och att den jeg sett sannolikt var |Trots att kriminalinspektör Jan Sundström bl a genom själva handläggningen visat att han ansåg mina uppgifter om vad jag lakttagit vid den av mig angivna tidpunkten vara riktiga iscensatte han sedan en manipulation med bussföraren och mig som uppenbarligen syftade till att få mig ur balans eller skrämma mig till tystnad. Tillsanimans med sina medhjälpare i gruppen försökte han med anmärkningsvärda metoder få bussföraren att tro att jag inte åkt med bussen och mig att tro att man visat mig fel bussförare. Vad jag kan se har förfarandet ingenting med en seriös polisutredning att skaffa.
Ved som gör mig allra mest upprörd är dock att kriminalinspektör Sundström drog ini detta spel,
Innan jag klev på bussen vid Karl XII:s torg den 28 februari hade jag besökt en teater på Skeppsholmen, där
tillfälligt arbetade. Detta hade jag uppgivit för Jan Sundström. Den 13 mars ringde han mig till min arbetslokal
där händelsevis också befann sig. Jeg fick intrycket att han var underkunnig om detta genom spaning. Sundström frågade efter och kallade henne till polishuset påföljande dag.
Enligt vad senare har berättat för mig uppgev hon för Sundström att jag inte alls varit på teatern hos henne den 28 februari. Det skulle i stället ha varit måndagen den 24 februari. Hon sa detta för att hjälpa mig att hålla mig utanför den otrevliga historien. Men innan förhörets slut hade hon ångrat sig och sa att det nog i alla fall var den 28 oom jac var hos henne på toatern. Iven Sundströsa lyssnade inte på det örat. Efter förhöret gav Sundströn såsom uppfattade det order till två polismäncatt skugga henne inda ned till centrala staden.
Sundström var alltså klart medveten om att 1jög eller misstoc
sig beträffande datum för mitt besök hos hemie men lät henne uniâ
denna tidpunkt. Efterson
sett två män på bussen och beskrivningen av den andre stämde
fanns det crundad anledning anta att det kunde röra sig om Det faktum att även
hördes av grupp Sundström somtyder på att även spaningsledningen utgick ifrån att de två män som
observerat var På samma sätt framgår det indirekt av handläggningen av utredningen att man utgick ifrån att
och jag sett samma person och att den jeg sett sannolikt var |Trots att kriminalinspektör Jan Sundström bl a genom själva handläggningen visat att han ansåg mina uppgifter om vad jag lakttagit vid den av mig angivna tidpunkten vara riktiga iscensatte han sedan en manipulation med bussföraren och mig som uppenbarligen syftade till att få mig ur balans eller skrämma mig till tystnad. Tillsanimans med sina medhjälpare i gruppen försökte han med anmärkningsvärda metoder få bussföraren att tro att jag inte åkt med bussen och mig att tro att man visat mig fel bussförare. Vad jag kan se har förfarandet ingenting med en seriös polisutredning att skaffa.
Ved som gör mig allra mest upprörd är dock att kriminalinspektör Sundström drog ini detta spel,
Innan jag klev på bussen vid Karl XII:s torg den 28 februari hade jag besökt en teater på Skeppsholmen, där
tillfälligt arbetade. Detta hade jag uppgivit för Jan Sundström. Den 13 mars ringde han mig till min arbetslokal
där händelsevis också befann sig. Jeg fick intrycket att han var underkunnig om detta genom spaning. Sundström frågade efter och kallade henne till polishuset påföljande dag.
Enligt vad senare har berättat för mig uppgev hon för Sundström att jag inte alls varit på teatern hos henne den 28 februari. Det skulle i stället ha varit måndagen den 24 februari. Hon sa detta för att hjälpa mig att hålla mig utanför den otrevliga historien. Men innan förhörets slut hade hon ångrat sig och sa att det nog i alla fall var den 28 oom jac var hos henne på toatern. Iven Sundströsa lyssnade inte på det örat. Efter förhöret gav Sundströn såsom uppfattade det order till två polismäncatt skugga henne inda ned till centrala staden.
Sundström var alltså klart medveten om att 1jög eller misstoc
sig beträffande datum för mitt besök hos hemie men lät henne uniâ
hållas. Det missvisande protokollet eller förhöret läste han sedan upp för mig den 18 mars. Då hade han först sammanfört mig med den preparerade
för att få mig att tro att han inte trodde på min uppgift om bussresan. När Sundström 1 enrum läst upp protokollet och jag började undra om jag mist förståndet förbjöd han mic att ringa och kolla. I stället slog van ihop en pärm med en smäll och sade med hög röst att han nu skulle lägga ned ärendet. Han ville varna mig att sätta
namn i samband med mordet på Olof Palme. Det skulle kunna medröra åtal för förtal!
Jag finner det högst anmärkningsvärt att polisen först utfäster: en belöning till den som kan lämna uppgifter så att Palmes mördare grips och sedan när någon utpekarsom synlig nära mordplatsen hotar med åtal för förtal.
Den 28 november ringde jag upp Jan Sundström för att fråga vem som var förhörsledare vid utredningens början, vem som givit honom uppdraget, vad uppdraget gick ut på etc. Ilan sa att han inte svarade på sådana frågor. Jag frågade då om han tillstod att han hotat med min åtal för förtal om jag nämnde
i samband med mordet. Inte på det sättet, sa han samtidigt som han tillade: Men vet du vad du sa till mig på radion?Tyâligen tror Sundström att även ett sådant yttrande i enrun (som jag för övrigt aldrig fällt) skulle kunna innebära förtal.
Förhörsprotokollet från den 18 mars anger inte att det är inspelat på band. Jag fick dock uppfattningen att Jan Surdström kollade en monterad mikrofon innan han började.
Som ytterligare stöd för att jag varit med den aktuella bussen uppgav jag att ett par åkt meå samma buss och gått av vid ändhallplatsen Värefter de gått in i samma uppgång som jag. De slculle kunna styrka att jag var med bussen. Jag uppmanade Sundström att söka den. Ilan sa att polisen inte hade någon anledning att göra det. Då berjade jag spana själv och den 14 april kröntes mina ansträngningar med framgång. Jag anmälde detta till Sundström och jag vet att man hörde paret. Enligt en anteckning i utredningen står det
vittnen kollade". Det förhåller sig alltså så att jag måste ha vittnen för att kunna styrka att jag varit vittne. Jag måste Irunna bevisa att jag var med
hållas. Det missvisande protokollet eller förhöret läste han sedan upp för mig den 18 mars. Då hade han först sammanfört mig med den preparerade
för att få mig att tro att han inte trodde på min uppgift om bussresan. När Sundström 1 enrum läst upp protokollet och jag började undra om jag mist förståndet förbjöd han mic att ringa och kolla. I stället slog van ihop en pärm med en smäll och sade med hög röst att han nu skulle lägga ned ärendet. Han ville varna mig att sätta
namn i samband med mordet på Olof Palme. Det skulle kunna medröra åtal för förtal!
Jag finner det högst anmärkningsvärt att polisen först utfäster: en belöning till den som kan lämna uppgifter så att Palmes mördare grips och sedan när någon utpekarsom synlig nära mordplatsen hotar med åtal för förtal.
Den 28 november ringde jag upp Jan Sundström för att fråga vem som var förhörsledare vid utredningens början, vem som givit honom uppdraget, vad uppdraget gick ut på etc. Ilan sa att han inte svarade på sådana frågor. Jag frågade då om han tillstod att han hotat med min åtal för förtal om jag nämnde
i samband med mordet. Inte på det sättet, sa han samtidigt som han tillade: Men vet du vad du sa till mig på radion?Tyâligen tror Sundström att även ett sådant yttrande i enrun (som jag för övrigt aldrig fällt) skulle kunna innebära förtal.
Förhörsprotokollet från den 18 mars anger inte att det är inspelat på band. Jag fick dock uppfattningen att Jan Surdström kollade en monterad mikrofon innan han började.
Som ytterligare stöd för att jag varit med den aktuella bussen uppgav jag att ett par åkt meå samma buss och gått av vid ändhallplatsen Värefter de gått in i samma uppgång som jag. De slculle kunna styrka att jag var med bussen. Jag uppmanade Sundström att söka den. Ilan sa att polisen inte hade någon anledning att göra det. Då berjade jag spana själv och den 14 april kröntes mina ansträngningar med framgång. Jag anmälde detta till Sundström och jag vet att man hörde paret. Enligt en anteckning i utredningen står det
vittnen kollade". Det förhåller sig alltså så att jag måste ha vittnen för att kunna styrka att jag varit vittne. Jag måste Irunna bevisa att jag var med
bussen. Dnligt min uppfattning var det dock inte något vittnesmal jag framförde utan ett spaningstips,
Jag har i dag fått fram en hel del uppgifter utöver den jag hade på mordnatten. I väntan på z. en spaningsledning som man kan vända sig med förtroende till låter jag det anstå med lämnandet av uppgifterna:
I övrigt vill jag hävísa till en inlaga som jag lämnade till. Juristkommissionen med anledningen av mordet på Olof Palme den 27 maj
Stockholm den 5 dec 1986
Pu
bussen. Dnligt min uppfattning var det dock inte något vittnesmal jag framförde utan ett spaningstips,
Jag har i dag fått fram en hel del uppgifter utöver den jag hade på mordnatten. I väntan på z. en spaningsledning som man kan vända sig med förtroende till låter jag det anstå med lämnandet av uppgifterna:
I övrigt vill jag hävísa till en inlaga som jag lämnade till. Juristkommissionen med anledningen av mordet på Olof Palme den 27 maj
Stockholm den 5 dec 1986
Pu
